tisdag, november 18, 2008

Eldrift i segelbåten

Vi var klara för att korsa atlanten. Båten var fullastad med färska grönsaker från snabbköpet i Las Palmas, bananstocken hängde i kajutan och stämningen var på topp. Nu hade vi tre veckor på öppet hav framför oss.

Efter bara ett par timmar kände vi doften: diesel. Jag kollade under durkarna och mycket riktigt - hela kölsvinet, och allt som stuvats däri, var insmort i kladdig diesel. I timtal fick jag, och den enda andra besättningsmedlemmen som stod ut med lukten och gunget och värmen utan att kräkas, torka diesel från Fanta-burkar, kablar, vattenflaskor och konservburkar.

Diesel i all ära, men i tider då vi insett problemet med fossila bränslen i bilar, då undrar man vad som hänt till sjöss? En snabb titt på nätet visar att det är ganska mycket: eldrift, dieselektrisk drift, bränsleceller, osv.

För mina egna tänkta ändamål - svensk skärgårdssegling i en liten båt med regelbundna bryggbesök - så skulle ren eldrift kännas kanon. Här är ett exempel: http://www.electric-sailboat.com/page1/page1.html. En elmotor med batterier är kompakt, enkel, tyst, vibrationsfri och energieffektiv. Dessutom är den fri från illaluktande diesel och kladdig motorolja! Den ger heller inga avgaser som förpestar tillvaron i medvind eller stiltje.

Nackdelarna då? Den begränsade räckvidden förstås. Några batterier räcker inte lika långt som en hundraliterstank med diesel, även om man skulle kunna använda batterier som barlast och ha ganska stor kapacitet. Men tanken är, som sagt, att jag använder motorn i hamn för manövrer, och i övrigt seglar. Så fort jag har brygg-el kan jag "tanka". Det är ju så de flesta svenskar seglar i alla fall, eller hur? Till detta kan man lägga till ytterligare finesser som tex laddning med hjälp av propellern - dvs låt motorn fungera som generator när seglen driver på bra (se tex här). Och varför inte solceller dessutom? Kanske ett extrabatteri för att inte riskera stopp i ett utsatt läge.

En mer avancerad lösning är dieselelektrisk drift. Då har man en generator som driver elmotorn. Fördelen med detta är att man spar bränsle genom att man kan optimera varvtalet på generatorn, oberoende av propellerns varvtal. Läs mer om detta på http://www.ossapowerlite.com/tech_library/fuel_efficiency/fuel_efficiency.htm. Man blir också väldigt fri i hur man placerar dieselgeneratorn i relation till propellern, och man kan driva två elmotorer med en generator (tex i en katamaran). Detta används bland annat på många större kryssningsfartyg idag. Men nu är vi inne på dyrare system och mycket elektronisk reglerteknik, något som jag skulle undvika i en liten segelbåt där saltet alltid är närvarande.

lördag, november 15, 2008

Fantastisk intervju med Odell

Vill bara skicka en stor kram till Tomas Ramberg på Sveriges Radio. Hans lördagsintervju med finansmarknadminister Mats Odell var ett exempel på påläst, skarp och ihärdig journalistik. Alltför ofta missar reportrar att pressa på när makthavare försöker glida undan. Men när Odell försökte slingra sig ur frågan om hans ansvar för astronomiska pensionsprogram på statsägda Nordea, då hängde Ramberg på som en iller. Bra jobbat.

Bravo centern!

Kul att centern börjar prata om fossilfri bilflotta! Bravo. Ambitiöst datum också: 2025. Att ta bort skatten på miljöbilar är en bra idé. Men detta måste förstås matchas av en höjning av bensinskatten. Annars får vi ju totalt sett ett minskat skattetryck på bilar, och (believe it or not), inga bilar är miljövänliga.

Och att påstå att miljöbilspremien "ställt om stora delar av konsumenternas beteende" är väl att ta åt sig väl mycket av äran. Kanske Al Gore, IPCC och en allmänt större förståelse för klimatproblemet också bidragit till förändringen i bilköpen. För övrigt köper fortfarande 70% av bilköparna en bil som inte är miljöbil.

Men ändå, en bra ansats, Maud!

måndag, november 03, 2008

Det finns inget elbehov

I den ständiga diskussionen om klimatet och nya energikällor, senast nu i frågan om Vojmåns eventuella avledning (se här), återkommer påståenden om hur stort vårt elbehov är. Varje omnämnande av elbehov ska man passa sig för. Uttrycket i sig antyder att vi måste producera minst denna mängd energi och gärna mer varje år.

Vi har inget elbehov. Vi har en efterfrågan på el. Denna efterfrågan beror på priset. Varje utbyggnad av miljöfarlig men billig el (tex nya dammar i våra älvar) innebär att vi håller nere priset och således håller upp efterfrågan. Ett högre pris sänker efterfrågan.

Alltså kan vi inte stirra oss blinda på nuvarande konsumtion (ca 160 TWh/år). Denna åtgång hänger helt på nuvarande pris. Till exempel står bara direktverkande el för uppvärmning för ca 20 TWh. Ett betydligt högre pris skulle troligen helt eliminera denna konsumtion på sikt.

Svårt test för katolsk präst

Tidningen Dagen skriver:
Vatikanen satsar på psykologiska test för att förhindra vigning av präster med avvikande sexuella böjelser, som pedofili, och psykopatiska defekter.
Funderar på hur någon ska kunna bli katolskt präst nu. Jag menar, finns det något mer "sexuellt avvikande" än vuxna män som praktiserar total avhållsamhet?
Rekryterar man sin personal på grundval av förvirrad sexualitet så får man nog leva med återkommande skandaler.

fredag, oktober 24, 2008

Lärorikt om varghatet

Var inne och kommenterade på olika bloggar i samband med kungens uttalande om varg. Hamnade naturligtvis i fejd med en bunt varghatare här. Jag kan än idag inte säkert säga om de driver med mig och har humor, eller om de är allmänt sinnesslöa. Avgör själva. Kul och skrämmande på en gång.

fredag, oktober 17, 2008

Fler grodor om vargar

S-politikern Karl Gustav Abramsson bidrar till grodkören i den nu pågående vargdebatten. Saxat ur SvD:
- Hans [kungens] uppfattning delas av många. Jag tycker det var bra att han sade vad han tycker i frågan.
Karl Gustav Abramsson, som kommer från Vilhelmina i Västerbotten, tycker själv att licensjakt på varg borde införas. (...) Men många menar ju att kungen ska hålla sig från känsliga politiska frågor.
– Jag ser inte detta som en politisk fråga. Kungen har sagt det här i egenskap av
jägare och bygger det på initierad information som han har fått av andra jägare.
För det första: att en åsikt "delas av många" är inget skäl för kungen att uttala sig. Kungen skall hålla sig till att representera riksdagen, samt Världsnaturfonden där han är frontfigur. Båda tycker annorlunda.
För det andra: Om detta inte är en politisk fråga så vet jag inte vad som är. RovdjursPOLITIK kallas det. Riksdagen stiftar LAGAR om rovdjursförvaltning.
För det tredje: Kungen talar ALDRIG i annan egenskap än den av landets monark. Han är kung när han vaknar, kung när han borstar tänderna, kung när han snyter sig och kung när han är ute på älgjakt. Det är det som skiljer kungakronan från andra jobb.

torsdag, oktober 16, 2008

2 nu, 7 nästa år, sen exploderar det! (Knugen förklarar hur bra det kommer att gå för vargen)

Kungen är mitt uppe i en trevlig jakt med lillprinsen och, låt oss anta, ett ganska stort följe grevar, baroner, SÄPO-folk och så några bönder i drevkedjan. Det är lika osmakligt som vanligt, men uthärdligt så länge han inte försöker blanda sig i nån sorts debatt.

Den här gången var det vargarna det handlade om. Enligt kungens egen teori (i Rapport 16/10) förökar sig vilda djur så effektivt att populationen växer explosionsartat per automatik.

"Det är bara att räkna: det är två nu, det blir då sju nästa år (...) och sen exploderar det."

Då är det ju enkelt att räkna ut att hela Sverige kommer att översvämmas av dreglande bebisätande bestar inom några år.

Jag bara undrar: har den här mannen tagit sin jägarexamen? Då borde han ju ha en vag idé om ekologi. Verkligheten för vargstammen består i själva verket av tjuvjakt, trafikdöd, inavel och ett otal andra allvarliga hot mot artens överlevnad. Det är därför det efter de 30 år vargen funnits i Sverige inte blivit fler än 130 vargar (2005/2006), vilket inte ens når upp till riksdagens etappmål (som alltså inte har något att göra med när stammen tål jakt). Tillväxttakten i stammen har halverats under 2000-talet. Vargen är per definition akut hotad.

Kungen, som påstås vara naturvän, är på detta område skamligt okunnig, och spär på den redan väl utbredda "gräv-och-håll-käft" attityden. Jag föreslår att vår monark i framtiden ligger lågt med sin biologiska okunskap. Eller helt enkelt litar på den riksdag som beslutat att målsättningen för vargstammen är att den skall kunna sprida sig på naturlig väg.

onsdag, oktober 15, 2008

Ta bort bilskatten!

Oj då. Vad skriver jag? En miljöpartist som vill ta bort bilskatten? Rubriken kan låta tillspetsad, men är faktiskt helt allvarligt menad.

Idag kör många bil i onödan. Den enkla ekonomiska förklaringen är att bilen dras med stora fasta kostnader men relativt små rörliga. Det lönar sig alltså inte att ta bussen, för bensinen kostar mindre än bussbiljetten, och skatt och försäkring får jag betala även om bilen står i garaget.

En fullt rimlig åtgärd vore alltså att slopa hela bilskatten, men att överföra hela detta skattetryck på bränslet. (Ok, killen är miljöpartist trots allt...) Då blir det förstås billigare att skaffa en bil att ha stående, men ekonomiskt intressant att utnyttja andra resesätt när det är möjligt.

Invändningen är förstås att vi inte vill göra så att fler skaffar bil. Fler bilar leder väl till ett mer bilburet samhälle? Nja. Ingen kommer att undgå att känna till att det kostar desto mer att köra bilen, och den rationella medborgaren kommer att tänka sig för lika mycket inför bilköpet. Dessutom tror jag att folk som känner behovet kommer att köpa bil oavsett bilskatt. Prislappen i affären avgör, inte de eventuella små tilläggen som smyger sig in i kalkylen. Dom är vi bra på att ignorera.

Det fina i kråksången är att jag tror att detta skulle kunna vara politiskt gångbart:
  • Det skulle minska användningen av bränsleslukande bilar och gynna alternativen, utan att hindra någon från att skaffa bil.
  • Det går lätt att argumentera för att samhällets kostnader för biltrafik (miljöförstöring, vägslitage, olyckor, renhållning, osv) är ganska linjärt kopplat till antalet körda mil.
  • Det totala skattetrycket på bilisterna förblir detsamma (bäva månde billobbyn!)
  • Vi ökar individens frihet! Du får möjlighet att minska dina kostnader genom att köra mindre eller med snålare bil!

Föräldrar och akvariefiskeffekten

En bekant fick barn. Välutbildad, man, chef, antagligen en bra lön. Bor i lägenhet.
- Ska du va hemma nåt i höst då? frågar jag.
- Nej, herregud, det har vi inte råd med.
Jag baxnade. Men det är troligen helt rationellt, och symtomatiskt på en bristfällig föräldraförsäkring.

Om vi har en man med 50 000 i lön och en kvinna med 25000, och de ska fördela föräldrapenningen kortsiktigt rationellt, så finns det bara en faktor att väga in. Hur stor blir inkomstförsämringen under föräldratiden beroende på vem som är hemma? Självklart skall då den som har en inkomst långt över inkomsttaket fortsätta jobba. (Skillnaden blir dock betydligt mindre än många tycks tro, men det är en annan historia.)

Det finns naturligtvis mer att ta hänsyn till, lika rationellt, men mer långsiktigt. Hur påverkas karriären för respektive förälder? Hur påverkas jämställdheten i förhållandet? Hur påverkas relationen till barnen? Hur påverkas förhållandet, när den ena torkar kräk hela dagarna och den andra sitter på viktiga sammanträden? Hur påverkas arbetsplatsen?

Men i (det förhoppningsvis gemensamma) beslutet om hur tiden hemma skall fördelas handlar det ofta bara om pengafrågan. Dels för att man som nybliven förälder omöjligen kan föreställa sig vilket arbete det är att ta hand om barn och hem, och således kommer att underskatta "kostnaden" för den hemmavarande. ("Äsch, jag tycker det är så mysigt med vår lille bebis så jag VILL vara hemma!"). Dels för att man som enskild individ sällan ser det systematiska i sitt beteende. ("Vi är jättejämställda, men vi behöver pengarna, och han har så svårt att vara borta från jobbet.") Men kanske framförallt därför att det omedelbara behovet av pengar är det som lyser starkast. ("Visst, jag kan vara hemma några månader, men då får vi skjuta på semesterresan/nya köket/bilköpet.")

Jag kallar det akvariefiskeffekten, och den går att se överallt i samhället. Ni vet, guldfiskar äter ihjäl sig om man matar dem för mycket. Den kortsiktiga reflexen att äta maximalt är starkare än det långsiktiga behovet av att överleva. Människor är på många sätt likadana. Vi tar beslut utifrån omedelbara behov och belöningar. Vi kan inte, och kan inte förväntas, prioritera vare sig vårt eget långsiktigt bästa eller samhällets.

Därför behövs en kvotering av föräldradagarna. Det är bäst för individerna (fast de sällan ser det själva) och det är bäst för samhället, att män och kvinnor tar samma plats hemma och samma plats i arbetslivet. För de som viftar med ordet "frihet" och menar att det bör vara upp till varje familj säger jag bara: föräldrapenning är ett generöst och ytterst kostsamt bidrag (nära 30 miljarder). Bidraget finansieras av staten och kan således rimligen kopplas till villkor som gynnar hela samhället. Och friheten består förstås. Den som vill kan naturligtvis låta bli att ta ut sin hälft av föräldrapenningen.

Borgarna slänger istället fram "jämställdhetsbonus" som alternativ, men det är ju på det hela taget samma sak- en kvotering light. Den som delar mer jämt får mer pengar. Skillnaden är den att i jämställdhetsbonusen kommer pengarna långt efter att de behövdes (alltså i efterhand, då man vet vem som tog vilka dagar). Det är inget fel med jämställdhetsbonus förutom att det är ett för svagt instrument för att verkligen påverka jämställdheten.

onsdag, oktober 08, 2008

Banker - varför finns dom?

Den pågående finanskrisen väcker tankar. Banker är tvetydiga företeelser. Å ena sidan hårt konkurrerande företag på en marknad i ständig gungning. Å andra sidan trygghetsskapande institutioner som vaktar våra besparingar och möjliggör för oss att äga våra hem.

Å ena sidan den råa kapitalismens flaggskepp. Å andra sidan hörnstenar i själva samhällsbygget.

Det är denna dualitet som vi ser braka samman just nu. Banker och låneinstitut har blivit så viktiga delar av samhället att konkurs är otänkbart. Stater blir tvungna att stå för insättningsgarantier, krispaket, och så vidare.

Någonstans måste vi välja. Antingen är en verksamhet lämpad för privat ägande, eller så är den en så viktig samhällsfunktion att den skall drivas av staten. För att passa för privat ägande måste det finnas sund konkurrens, en mångfald av aktörer och en förståelse för att man kan gå i konkurs. De risker man tar måste man stå för, och ta betalt för.

En verksamhet som inte får gå i konkurs med mindre än att själva samhället rasar samman ska naturligtvis inte vara privatägd. Pengar är samhällets blodomlopp. Kanske ska staten driva en större del av den finansiella sektorn?

Hellre gift i nappflaskan än gift i luften

Gift i nappflaskan? Nyligen gick larmet att ungarnas plastnappflaskor kan avge giftiga ämnen. Detta får genast stor uppmärksamhet.

Självklart är det inte ok att barnen får i sig farliga kemikalier i vällingen. Samtidigt kan jag konstatera att jag, och mina två små barn, andas Sveriges sämsta luft. Längs E20 mellan Partille och Göteborg ligger ett gult inversionslock dag efter dag. Tog en promenad i Utby häromdagen, tvärsöver motorvägen, och det luktade rentav illa av avgaser långt frampå förmiddagen då vinden äntligen började fläkta bort skiten. Då återstod det otroligt högljudda vägbullret som ligger som en matta över den delen av stan dygnet runt.

Göteborg misslyckas att nå luftkvalitetsmålen år efter år. Människor dör redan idag av den usla luften. Hur våra bebisar kommer att må som vuxna, efter att ha vuxit upp med sån skit i lungorna, återstår att se. När ska Göteborg börja ta sina egna gränsvärden på allvar?

torsdag, september 04, 2008

De kraftigaste orkanerna blir ännu värre

I Nature kan man läsa en intressant artikel om orkaner och global uppvärmning:

http://www.nature.com/news/2008/080903/full/news.2008.1079.html

Alltför ofta får vi höra experter och tyckare säga något i stil med: "Det går inte att säga att den-eller-den orkanen orsakades av växthuseffekten". Tekniskt sett har de förstås rätt. Klimatrelaterade fenomen beror på så ofantligt många variabler att meteorologerna även på kort sikt har svårt att hänga med.

Å andra sidan gäller detta i andra sammanhang också. Om gamla mormor dör av lungcancer efter 60 år av rökning så kan vi ju inte säkert säga att det just i hennes fall var rökningen som tog kol på henne. Men vi vet att rökning statistiskt ökar risken för lungcancer. Vi skulle inte tveka att säga att hon borde slutat röka för länge sen, och vi skulle troligtvis ta dödsfallet till intäkt för att avråda våra barn från rökning.

På samma vis är det med extremt väder. Jag brukar jämföra med en person som bär på ett ölglas. Om han spiller ut öl, beror det då på att glaset var för fullt? Eller beror det på att han snavade på en mattkant eller blev knuffad? Vem vet? Men skulle det vara en bra eller dålig idé att fylla glaset ytterligare lite närmare kanten?

Bara för att något beror på många faktorer bör vi så klart inte spä på effekten. Även om orkaner kan ha många orsaker måste vi se till att den parameter som vi påverkar - koldioxiden och således värmen i atmosfären - inte växer.

Dags för ett EU-vänligt miljöparti

Det finns åtminstone tre starka skäl för Miljöpartiet att överge utträdeskravet. Inget av dem bygger på att man måste gilla EUs nuvarande inriktning eller struktur.

För det första: EU kommer att finnas kvar oavsett vad miljöpartiet tycker. EU skulle finnas kvar även om EU-motståndarna i Sverige var i majoritet och Sverige gick ur. EU finns och är en politisk nivå som inte går att bortse från. Många av oss skulle önska en annan politik, med starkare värn för miljön, mindre barriärer utåt, mindre av subventioner till jordbruk i rika länder, och så vidare. Den politiken går att förändra på sikt, men bara om vi är med, som nation och som parti.

För det andra: Vi har inte tid att ödsla energi på frågan om EUs vara eller inte vara. Klimatfrågan måste få ett kraftfullt svar inom en tioårsperiod. Då måste vi agera inom existerande internationella organ. EU har visat mer ambition än andra ekonomiska stormakter när det gäller den globala uppvärmningen. Det är inte nog, men det ger hopp.

För det tredje: Miljöpartiet har allt att vinna på att bli ett modernt parti utan meningslösa portalparagrafer med krav som man i praktiken inte driver. Massor av svenskar har förtsått miljöhotet och vill rösta grönt. De har också sedan länge accepterat EU som en del av den politiska verkligheten och även av sin egen vardag. De röster vi har att vinna är fler än de vi förlorar på en ny linje.

Miljöpartister, rösta Nej till utträdeskrav!

onsdag, september 03, 2008

Organdonation baklänges

En kvinna dog nyligen efter en svampförgiftning. En organtransplantation hade räddat henne. Men donator saknades denna gång, som så ofta.
Här är mitt enkla förslag: Alla svenskar görs till potentiella organdonatorer efter sin död, om de inte specifikt angivit motsatsen i ett register. De som väljer att inte donera får heller inte rätten att ta emot organ om brist råder. De hamnar så att säga sist i kön.
För mig är det en självklarhet att alla vi som vill vara del av samhället och utnyttja vårdens resurser också ställer upp med det lilla vi kan göra efter döden, nämligen ger av vår kropp för att rädda andras liv. Den som aktivt väljer att inte donera gör det av abstrakta och oftast vidskepliga skäl som omöjligen kan väga tyngre än den rent faktiska risken att en annan människa dör. Den som gör det valet kan inte förvänta sig större generositet från andra.

tisdag, juni 17, 2008

Pinsamt styrelseproffs

I en intervju i DN 14 juni får en av näringslivets tungviktare, Sverker Martin-Löf, chansen att breda ut sig om klimatfrågan. Han hävdar att det finns brister i vetenskapens klimatprognoser.

"Jag uppfattar att det finns en hel del substans som ligger bakom till exempel det amerikanska synsättet, vilket leder till att de inte skrivit på Kyotoavtalet."
Han får frågan om han kan ge exempel på dessa brister och svarar:

"Vore det så självklart som det ibland framställs är det ju väldigt konstigt att man inte brutit igenom [i förhandlingarna med USA]."
Martin-Löfs hela argumentation bygger alltså på att eftersom USA inte skrivit på Kyoto så måste det vara något fel på vetenskapen.

Detta är ju egentligen utmärkt goda nyheter. Om förnekarna inte på en direkt fråga kan framhålla ett enda exempel på en vetenskaplig svaghet i klimatprognoserna så har de ju i princip gett upp.

Martin-Löf vet naturligtvis lika väl som vi att brist på politisk vilja inte behöver betyda brist på vetenskapliga bevis. Samtliga stora amerikanska forskningsinstitutioner står bakom påståendet att vi har global uppvärmning och att mänsklig aktivitet är orsaken. FNs klimatpanel konstaterar detsamma. Samtidigt är USA enormt fossilberoende på nationell nivå, och dess ledning har fingrarna långt nere i oljeindustrins syltburk.

Att Bushadministrationen inte skrivit på Kyoto är inte underligt, och beror alltså inte på att den är mer vetenskapligt bevandrad än Kyotoprotollets 178 deltagande länder (samt hela det vetenskapliga etablissemanget). Vi talar om samma administration som trots sin egna underättelsetjänsts tydligt kommunicerade vetskap om motsatsen valde att invadera Irak med hänsvisning till förekomst av massförstörelsevapen.

onsdag, april 09, 2008

Varför bättre lastbilar är sämre

Avfallshanteringsföretaget Renova och Volvo har tagit fram en sopbil med hybridteknik. Det har många fördelar, inte minst då det spar pengar åt Renova, samt minskar buller och avgaser i stan. Men bränslesnålare lastbilar kommer tyvärr aldrig att minska transportsektorns totala utsläpp. Häng med nu.

Tunga transporter är en stor klimatbov, och utsläppen ökar hela tiden. En populär lösning på problemet sägs vara effektivare transporter. Bättre logistik, snålare motorer och större lastbilar (föreslogs nyligen efter en massiv brainstorm av industri och universitet) ska komma till räddning när lastbilarna får klimatkritik. (Lustigt nog ligger dessa förslag alltid i linje med branchens intresse, nämligen BILLIGARE transporter. Därav naturligtvis entusiasmen över miljöteknik.)

Problemet för oss som oroar oss för klimatförändringar är att effektivare lastbilstransporter kommer att leda till fler, inte färre, lastbilstransporter. Sambandet är inte så svårt att förstå. Minskad bränsleåtgång per enhet gods gör att Schenker och resten tjänar mer pengar och/eller kan sänka priserna. Då ökar lastbilarnas konkurrenskraft gentemot exempelvis tåget. Mer gods flyttas till motorvägarna. Resultatet blir en större total bränsleanvändning.

Har jag hittat på det här? Nej, sambandet är välkänt. Jevons paradox härstammar från 1800-talet och Englands gruvindustri. När man lärde sig använda kolet effektivare ökade användningen. En modernare tolkning är den sk Khazzom-Brookes postulat. Den säger i princip att ett antal besparingar i energi på mikronivå inte alltid kommer att resultera i en besparing på makronivå.

Bättre teknik är önskvärt. Men därutöver krävs kraftfull reglering av de totala utsläppen, tex i form av utsläppstak, handelssystem för klimatgaser, och beskattning. Den som tror att ny teknik allena kommer att rädda oss måste tänka om.

onsdag, mars 26, 2008

Syrefattigt på reklammakarnas kreativa möten?

Nivea Oxygen Power verkar vara en kanongrej. Krämen gör tydligen att vem som helst ser ung och snygg ut. Hur? Jo, genom den revolutionerande tillsatsen av "15% rent syre".

Niveas TV-reklam skapar många frågor. Hur rent är egentligen syret om det bara är 15%? Vore det inte bättre med 100%? Hur ser orent syre ut, och vad skulle det innebära för krämens effekt?

Och sist men inte minst, eftersom vanlig luft innehåller hela 21% "rent syre", varför behöver jag köpa en kräm?

tisdag, mars 18, 2008

Bojkotta OS

Har ännu en gång sett Frida Metso Johansson hålla fanan högt mot SOK-basen. Hon är briljant (och det sitter långt inne eftersom hon ju är centerpartist). Självklart ska vi inte belöna diktaturen Kina med roliga marknadsföringsevents utan motkrav. Självklart är det såväl politikers som idrottsmäns ansvar att göra det man kan för att upprätthålla mänskliga rättigheter i världen.

Bojkott är inte alltid rätt vapen. Särskilt inte mot nationalistiska diktaturer där ledarna inte vill annat än visa hur ond omvärlden är och hur viktigt det är att sluta leden. Men Kina är något annat. Kina vill vara med i den globala ekonomin. Kina vill framstå som respektabelt och accepterat på världsarenan. Då kan en bojkott vara precis rätt sak.

Varför ska då just idrottarna "drabbas" av kravet på bojkott? Tja, varför inte? De är priviligierade som får ägna sina liv åt att leka. Varför inte då göra gott när man har chansen? Det kostar på, javisst. Kanske en missad medalj i hyllan. Men vem har sagt att det alltid ska vara lätt att göra det rätta?

Jag hoppas innerligt att åtminstone EN idrottsman under spelen utför någon sorts manifestation mot förtrycket.

Var köper jag "Bojkotta OS" t-shirten?

söndag, mars 16, 2008

Miljöpartist på riktigt

Idag blev jag invald i styrelsen för Miljöpartiet i Göteborg. Roligt att få förtroendet, särskilt som det fanns andra mycket mer politiskt erfarna kandidater. Så nu finns det ingen återvändo!

torsdag, mars 13, 2008

Uppdrag granskning, köttet och klimatet

Tack SvT för att ni tar upp köttkonsumtionen i samband med klimatfrågan. Som miljöpartist blir man dock lite ledsen av hur vi framstår i programmet (och i Rapport dagen efter). Vi ser ju lika okunniga ut som Jordbruksministern.

Sanningen är dock att målet minskad köttkonsumtion finns med i partiprogrammet (Uppdrag granksning glömde nämna det...). Dessutom har Mp lagt en riksdagsmotion om skatt på animalieproduktionens miljöpåverkan. Lokalt agerar vi ännu längre.

Men trots allt är det sant: kött är en känslig fråga även inom Mp. Alla är inte vegetarianer ens hos oss. Samma problem tror jag Naturskyddsföreningen har, vars CO2 kalkylator inte ens frågar om matvanor. Kunskapen om miljöproblemen finns, men risken med att gå ut för hårt med budskapet "sluta äta kött" är att man stöter sig med de skäggiga medlemmar som hellre trampar runt med gummistövlar och letar småfåglar än ändrar sin livsstil. Härvidlag är vi ganska amerikanska. Rör inte vår "way of life". Trist.

söndag, mars 09, 2008

Journalister: våga vara journalister!

SVT har låtit Sifo undersöka vad svenskarna tror är den främsta orsaken till regeringens minskande stöd. Journalistik på en härligt kosmisk metanivå, där man alltså gör en opinionsunderökning om en opinionsundersökning. Vad är nästa scoop, tro? Varför tror svenskarna att andra svenskar tror att regeringens motgångar beror på försämringar i trygghetssystemen?

Ibland kunde man önska att den politiska journalistiken, istället för att referera landets makthavare som vore de schlagerdeltagare, gjorde sitt jobb och ägnade kraft åt att undersöka verkligheten/sakfrågorna.

Ett exempel: när Folkpartiet nyligen gick ut och krävde att man tog bort dispensmöjligheten från skolplikten (dvs alla måste vara med på gympan) så grundade det man detta på en undersökning gjord av Sara Högdin vid Stockholms universitet. Undersökningen är i sig intressant, men grundar sig på endast dryga tusentalet elever vid fyra skolor. Detta får jag i Göteborgsposten veta bara tack vare en välskriven kulturkrönika av Petter Larsson, någon dag efter att Fp släppt denna sin senaste "dummism". Fp har alltså, trots ett verkligt svagt faktaunderlag, lyckats sätta dagordningen och lyft ett troligtvis obetydligt problem till rampljuset.

Ett exempel till: VAB-dagarna. Regeringen med Husmark Pehrsson i spetsen har hävdat att fusket med VAB-dagar är utbrett. 22,5 procent av alla utbetalningar eller 650 miljoner kronor, är siffror man slängt sig med. Idag framkommer att dessa siffror är starkt ifrågasatta av många instanser, däribland Försäkringskassan som ju sköter utbetalningarna. Men då har bollen redan börjat rulla, och regeringen har lanserat ett förslag om skärpt kontroll.

Det finns säkerligen många fler exempel - de ovan är ju bara sådana som media trots allt uppmärksammat, om än något sent.

Varför blir det då så här? Jag misstänker att det finns en rädsla bland svenska reportrar att framstå som tendentiösa om de ifrågasätter politikers verklighetsbeskrivning och intar en egen hållning. Neutralitet går före korrekt rapportering, och resultatet blir att man bara refererar parternas påståenden. Har man inget sagt så har man inget sagt. Det är synd. Forskning kan man alltid skärskåda på ett sakligt sätt, och det är tillgängligt och enkelt.

Vad som saknas är starka research-avdelningar som så fort opinionsbildare påstår sig skildra någon sorts verklighet (forskning, statistik, osv) tar reda på fakta och bemöter eller nyanserar bilden. Ibland kan det röra sig om politikers avsiktliga feltolkande av forskningsresultat i syfte att främja sin egen agenda, och det bör naturligtvis kvävas i sin linda. Det kan också handla om okunniga och/eller tidspressade politiker som inte hinner sätta sig in i hela sammanhanget. Då är journalistiken än mer viktig.

torsdag, mars 06, 2008

Varför det är dumt att subventionera det näst sämsta

Parkeringsdebatten har avlöst trängselavgiftdebatten i Göteborg. Folk är upprörda över att miljöbilar får ockupera boendeparkeringar och korttidsplatser hur länge som helst. Diskussionen sätter fingret på ett grundläggande problem i hur vi stödjer olika miljöåtgärder.

Att göra det billigare att parkera i stan är förstås ett sätt att få folk att köpa miljöbil. Och det tycks ha varit framgångsrikt, sett ur det perspektivet. Men nu var ju inte det grundläggande syftet att få fler att åka miljöbil, utan att få till en bättre lokal och global miljö. Resultatet av denna subvention ser vi nu, i form av dels att folk drar sig mindre för att ta miljöbilen till centrum, dels att folk som annars inte hade skaffat bil nu sett möjligheten att ha råd. Jag vet, jag är en av dem. Parkeringssubventionen blir alltså kanske rentav kontraproduktiv.

En liknande effekt kan vi vänta oss i andra sammanhang. Om vi gör kollektivtrafiken gratis kommer det visserligen kanske att locka en del bilpendlare till ett bättre beteende. Men troligt är också att fler kommer att resa i "onödan", och att fler som annars skulle cykla eller gå istället tar vagnen. Miljöbilspremien är ett annat exempel. Ja, vi får fler miljöbilar. Samtidigt är det ju ett stöd till bilindustrin som kommer att resultera i billigare och totalt sett fler sålda bilar.

Problemet med all sådan här positiv särbehandling av miljöbilar är att man missgynnar de verkligt miljövänliga alternativen, nämligen apostlahästarna och cykeln. Ett alternativ skulle kunna vara att göra stöden mer specifika. Ge miljöbilspremie till den som byter en bil äldre än tio år (eller nån väl vald parameter) mot en miljöbil. Ge parkeringsrabatt till den som redan har boendeparkering. Och så vidare. Men risken är att man komplicerar systemet för mycket.

Den enda sant verkningsfulla metoden tror jag är att höja de rörliga kostnaderna för att köra bil, dvs högre bränsleskatter. Differentiera naturligtvis mellan fossila och ickefossila bränslen. Men se till att alla kostar. Lägg till detta kilometerskatt på kommersiell trafik och fler rörliga kostnader såsom kilometerbaserad försäkring och skatt på privatbilar. Sänk eventuellt de fasta kostnaderna om nödvändigt. Då styr vi om beteende så att det kostar mindre att äga men mer att köra bilen. Det lönar sig att låta den stå.

Tyvärr kommer alltid subventioner att vara populära hos väljarkåren, trots att marknadsliberala ekonomer hatar dem. Hellre morot än piska. Jag menar, vem ifrågasatte miljöbilspremien? 10000 i rabatt, härligt! Man glömmer så lätt bort de enorma summorna som man på detta vis tagit från andra delar av budgeten och delat ut till bilindustrin.

Vi behöver fler piskor. Och för det krävs modiga politiker.

lördag, mars 01, 2008

Krångligt med negationer

Apropå debatten om Mp:s ja eller nej till utträde ur EU uttryckte Per Gahrton på DN Debatt stöd för Maria Wetterstrand. Läs själva. Det jag tycker var roligt var DN:s ingress som använde följande skruvade formulering:

"...Per Gahrton, som tidigare varit negativ till att stryka utträdeskravet".


Phew. Utträdeskrav, ok. Stryka det, ok jag är med, än så länge. Negativ till att stryka. Nu är jag lost. TIDIGARE negativ till att stryka. HJÄÄÄÄLP! (Hur är det med språkvården på DN?)

Starkt av Wetterstrand

Maria Wetterstrand gick nyligen ut (se här) med att hon bytt ståndpunkt och nu inte längre står bakom Mp:s krav på utträde ur EU. Mycket starkt tycker jag. Både i sak och i ryggrad.

För det första är det proffsigt, hederligt och demokratiskt att vara öppen med att man som språkrör inte delar partiets åsikt i en viktig fråga. I motsats till vad en del miljöpartister tycks mena, så är detta inte ett demokratiskt svek utan en berömvärd öppenhet. Maria vet säkert att hon kan komma att ifrågasättas som språkrör på kommande kongress, men väljer att vara öppen ändå.

För det andra har hon rätt i sak. EU har många fel och brister. Det är bra att Mp finns och kan peka ut dessa, och medverka till förändring. Men EU har också många fördelar, särskilt för oss som insett att klimatfrågan måste lösas internationellt. EU har visat en vilja att sätta press på industrin och på medlemsländerna när det gäller tex CO2 utsläpp. Visst kunde man önska sig mer, men ingen annan stormakt har så kraftfullt drivit på klimatarbetet.

EU kommer att finnas kvar många decennier framåt, helt oavsett hur mycket krut vi i Mp bränner på att försöka gå ur. Klimatarbetet är brådskande - de närmaste 15-20 åren kan vara avgörande - och då finns inte tid att käbbla om något som inte kommer att ändras. Vi måste arbeta med de institutioner som finns tillhands. Dessutom är jag övertygad om att vi vinner massor av potentiellt gröna väljare på att sluta förneka något som många, särskilt unga, ser som en fullkomligt naturlig del av den internationella arenan.

söndag, februari 24, 2008

Dyrt flygplan

En amerikansk B2-bombare kraschade häromdagen på Guam. Kostnad: 14 miljarder. 14 000 000 000 kr. Som åttio JAS Gripen, skrev morgontidningen. Eller som en tredjedel av vår försvarsbudget.

Jag skulle vilja jämföra med nåt annat. Hur många dagisavdelningar? Hur många fältsjukhus? Brunnar med rent vatten? Behandlingar med bromsmedicin mot AIDS? Men jag orkar inte kolla upp vad dessa kostar. Kan bara konstatera att vi människor prioriterar på ett underligt sätt.

fredag, februari 22, 2008

Värst på Kuba

Satt på BB igår kväll och såg programmet Debatt som handlade om Castro. Frida Johansson Metso, för det mesta briljant i sin argumentation (inte minst kritiken mot OS i Kina), sa att "varje demokratiskt vald ledare är bättre än en diktator". Det kan låta vettigt. Men jag vill gärna inflika att det mest flagranta människorättsbrottet på jorden just nu sker på Kuba. Inte på Castros Kuba, utan i Guantanamo Bay, en militärbas som kontrolleras av ett demokratisk land.

För den som torteras spelar det liten roll om förövaren får betalt av en diktator eller en demokratiskt vald president.

Det blev en flicka

Majken fick en lillasyster igår. Solveig föddes 21 februari på Östra Sjukhuset i Göteborg, väger 3570 g och är frisk som en nötkärna. Alla mår efter omständigheterna väldigt bra. Inte minst jag.

Förlossningar är underliga. Så självklart naturliga, så oförklarligt magiska.

onsdag, februari 20, 2008

Därför är trängselavgifter en bra idé

Läste i Göteborgsposten att socialdemokraterna nu kan tänka sig en utredning om trängselskatt i Göteborgsområdet. En trevare, kanske, men i kombination med KDs öppning genom Martin Hellström i december så anar man ändå en ökande medvetenhet om att miljön och trafikproblemen i Göteborg kräver mer än bara nya älvförbindelser.

Läser sedan med en allt mer uppgiven känsla kommentarerna till den socialdemokratiska debattartikeln. Om det finns någon fråga där politikerföraktet frodas så är det här. (Kan någon berätta för alla arga bilister att svenska kommunpolitiker mycket sällan får betalt? Politik på kommunnivå är en fritidssysselsättning för alla utom ett litet fåtal. Och skatter går, hör och häpna, inte in i politikernas fickor.)

Vad gäller sakfrågan frodas även okunskapen. Så jag tänkte här förklara varför trängselavgifter kan vara en bra lösning, i hopp om att även pendlande förortsbor ska kunna se fördelarna.

Trängselavgifter utnyttjar befintliga vägar bättre
Trängselavgifter handlar om att utnyttja existerande vägutrymme bättre. Det är fundemental ekonomisk klokhet att se till att fasta tillgångar utnyttjas på det mest effektiva sättet. Detta åstadkommer man genom att variera priset över tiden. Har du ett hotell? Då tar du mer betalt vid högsäsong och mindre vid lågsäsong. På så vis får du kunder hela tiden. Har du ett tåg? Ta mer betalt på fredagseftermiddagar och mindre på tisdag lunch. En fjällstuga? Dyrt på påsklovet, billigt i december.

Vägar är oerhört dyra. Att dimensionera vägnätet efter rusningstrafik är helt enkelt ogörligt. Mycket klokare då att styra om trafik så att den rullar jämnare över dygnet. Ta mer betalt när resursen (utymmet på vägen) är mer eftertraktad. Mindre vid andra tider. Detta är huvudsyftet med trängselavgifter.

Trängselskatter är inte orättvisa
Ett återkommande argument är att trängselskatter skulle vara orättvisa. Den som har pengar kan fortsätta köra som han vill, medan den mindre bemedlade tvingas åka pendeltåg. (Detta argument tappar något i trovärdighet då det i allmänhet kommer från borgerligt håll, där marknadsmässiga priser annars är legio.) Detta är förvisso sant. Men det är inte mer orättvist än något annat här i världen. Den som har pengar kan hyra fjällstuga över nyår och påsklovet, köpa en dyr tågbiljett på fredag eftermiddag, och ta in på hotell mitt under VM. Han har också råd att betala höjda bensinpriser och varför inte köpa en bekvämare bil. Pengar köper sådan frihet. Men det omvända gäller också. Den som inte har pengar, eller som inte värderar ankomst på jobbet prick åtta lika högt, kan med trängselskatten ta bilen vid lågtrafik och betala mindre.

Det finns inga bra alternativ
Mer pengar till vägbyggen är ett förslag. Det skulle kanske, på kort sikt, lösa upp knutarna vid rusning. Men det löser inga miljöproblem, vare sig lokala eller globala. Ett större vägsystem ger på sikt mer trafik, när nya grupper längre från staden börjar kunna bilpendla tidseffektivt. Så småningom fylls även det nya utrymmet, och vi får nya trafikproblem, men med ännu mer utsläpp och ännu mer trängsel och trafikproblem i centrum. Men det viktigaste här är att det kostar, och det kostar astronomiskt. Bilisterna skriker efter nya broar, tunnlar och mot, men de glömmer att det rör sig om mångmiljardinvesteringar. Pengarna finns inte. Och om de fanns vore det alltså rent slöseri att använda dem på ett överdimensionerat och underutnyttjat vägsystem i storstäderna.

Mer kollektivtrafik är ett annat förslag. Det är en bra idé. Men den kräver finansiering och utrymme. Bussarna som idag fastnar i centrum måste kunna ta sig ut. Därför är det en självklar del av trängselavgiftsidén att den ska betala för ny kollektivtrafik. På så vis betalar nedsmutsaren sina medtrafikanter för att de ska ta bussen. I gengäld får han åka till jobbet utan köer.

Trängselavgifter är en bra idé som rimligen behöver utredas, och det är det S nu öppnar för. Kanske kan en sådan utredning innebära att fler börjar fundera över problematiken och vilka alternativ som finns. Om trängselskatter i Stockholmsstil inte lämpar sig för oss, så kanske det finns varianter att ta till. Men något behöver göras, det borde inte minst de stillastående bilisterna i Tingstadtunneln inse.

fredag, februari 01, 2008

Vad alla verkligen behöver

En resa till värmen måste alla kunna unna sig. 21 grader inomhus (man ska ju inte behöva frysa). En varm dusch om dagen, kanske två om man tränat. Fräscha skidkläder till sportlovet. Lite italiensk parmaskinka till tisdagsmiddagen.

I miljödebatten slänger vi oss gärna med olika uttryck för vad vi "behöver", eller "måste kunna unna oss". Påståenden om förmenta behov är viktiga då de ligger till grund för många viktiga beslut. Hur mycket el måste vi producera? Hur vi ska beskatta transporter? Hur stor del av vår inkomst vi har råd att dela med oss av?

Men vad är egentligen verkliga behov, och vad är lyx? Finns det någon skiljelinje? När, om någonsin, kan man säga att man har tillräckligt?

Jag tror att lyx är relativt. Det ligger kanske, tyvärr, i vår natur att sträva efter mer, och att tröttna på det vi redan har i överflöd. Det jag upplever som trist vardag (en varm dusch på morgonen, holländska grönsaker till lunchen, lite TV på kvällen) är en hutlös lyx för den som bor i ett flyktingläger i Darfur (eller för en kung för 200 år sedan). Det som är normalt för en oljemiljardär (ytterligare ett privatplan) är otänkbart för mig.

Men att vi vill ha det betyder ju inte att vi måste ha det, eller ens att vi blir lyckligare av det. Vi borde således kunna backa oss bakåt i kedjan av växande krav på tillvaron och nå någon slags minimum där vi antagligen skulle vara ungefär lika lyckliga. Jag tror för min del inte att det går att gå hur långt som helst. Någonstans når vi en närmast biologisk basnivå i våra krav på tillvaron. Där har vi våra behov.

Tak över huvudet, värme, näring, rent vatten och sjukvård - kanske är detta grundkraven. Personligen tycker jag här att just sjukvård är det som sticker ut. Allt det andra är otroligt billigt. Jag skulle kunna bo i ett tält vid en bäck och äta enkel mat, bara jag visste att jag fick toppmodern behandling om jag råkade sätta yxan i benet. Till detta kommer förstås social samvaro som ett omistligt behov (liksom andra icke-materiella saker som frihet, kultur, kärlek, osv).

Jag tror att den sorts materiella välfärd vi tillåter oss i västvärlden är ohållbar, av skäl som vi kan diskutera på annan plats. Då kommer naturligtvis frågan om vi måste tillbaka till stenåldern, till en miljömässigt hållbar minimalistisk tillvaro där livet kommer att te sig mycket hårdare.

Det tror inte jag.

För det första: en stor del av vår lyxkonsumtion är skadlig för oss som individer, familjer och samhällen, lokalt och omedelbart. Genom att minska på alkoholen, tobaken, skräpmaten och de onödiga bilresorna (där cykeln hade gett mer motion), så kan vi få ett friskare och rikare liv med mindre ekologiskt fotavtryck. Med färre välfärdssjukdomar (ett ord som i sig är talande) får vi det bättre, inte sämre.

För det andra: många reella nedskärningar i vår materiella välfärd skulle vara omärkliga. 18 istället för 21 grader inomhus är bara en vanesak, men skulle spara ofantliga mängder energi.

För det tredje: en del uppoffringar som visserligen är kännbara är trots allt inte plågsamma. Att tvingas ställa in shoppinghelgen i New York är trist, men kan knappast kallas "tillbaka till stenåldern" (möjligen tillbaka till 1990, då sådana resor fortfarande var otänkbara för gemene man) . Dessutom står det oss fritt att istället konsumera tjänster som ger minimal miljöpåverkan. Köp massage, gå på bio, hoppa bungyjump, gå en kurs. Eller varför inte jobba mindre och växla pengar (och klimatpåverkan) mot tid?

Behovet av verkliga uppoffringar lyser med sin frånvaro. Vi pratar inte svält, sjukdom, kyla och ensamhet. För mig låter livet i ett hållbart samhälle som ett rikare liv, inte ett fattigare.

tisdag, januari 29, 2008

Äntligen antropocentrisk

Idag blev jag förskräckt vittne till en ganska otidsenlig debatt. Det var professorn Gösta Walin och språkröret Maria Wetterstrand som debatterade klimatförändringar. Inledningsvis kan man väl säga att SvT, som efter programmet Planeten förra året fick många kängor för att vara miljökramare, nu slagit över lite väl långt åt andra hållet.

Det blir exempelvis lite märkligt när Stina Dabrowski plockar in en politiker för att försvara de senaste vetenskapliga rönen mot tre vetenskapsmän (Gösta Walin, Björn Lomborg och en till i publiken). Vetenskapssamhällets tunga institutioner som IPCC, Nasas toppforskare James Hansen, National Academy of Sciences och The American Meteorological Society står alla entydigt bakom påståendet att människan har påverkat klimatet (se fler institutioner här). Walin, Lomborg mfl representerar alltså en mikroskopisk minoritet (mer exakt: Lomborg ifrågasätter inte längre klimatförändringarna, utan snarare hur vi hanterar dem). Dabrowskis val av kombattanter må skapa lite drama, men någon sann bild av åsiktsläget är det inte. Värt att nämna är dessutom att Walin är aktiv i Junilistan (se tex här) och inte alls opolitisk. Om han nu är kvar. Han tycks inte gilla att inordna sig.

Gösta Walin menar att koldioxid är bra. Och det är det förstås. Precis som vatten är bra. Tills båten sjunker. Hans lite gymnasiala resonemang om att växter gillar koldioxid och att mer koldioxid därmed skulle innebära att livet på jorden blev angenämare kan rimligen bara tilltala den som inte har några som helst kunskaper. Låt oss nöja oss här med att konstatera att sambandet är mycket komplext (och att Walin inte är biolog och alltså är långt hemifrån i det här resonemanget). Koldioxid behöver exempelvis inte vara flaskhalsen för ökad produktion i växtriket. Likaledes är det inte alls säkert att mindre genomflöde av vatten i växten är bra i alla biotoper. I regnskogar, exempelvis, kan effekten bli den rakt motsatta.

Walin menar också att varma perioder historiskt sett har varit "bra" perioder. Här måste man nästan fnissa lite åt bristen på perspektiv och svara långsamt och tydligt: JA, OM MAN BOR DÄR DET ANNARS ÄR KALLT. Exempelvis i skandinavien. För den som bor i områden runt Sahara eller vid Medelhavet är en varm period synonym med torka och svält. Större delen av jordens befolkning bor där det redan är relativt varmt. Dessa är också de fattigaste och mest utsatta. (Se s 20 i IPCCs fjärde rapport här.)

Ytterliggare ett argument är att jordens urtidshistoria uppvisar perioder med mycket högre andel koldioxid än vi har idag. Det är förstås sant. Men man måste hålla tungan rätt i mun när det gäller tidsperspektiven. Den moderna människan brukar man datera till för ca 200 000 år sedan. Vår civilisation är, generöst räknat, 10 000 år gammal. Under denna period har vi aldrig haft liknande nivåer av koldioxid. Vad som hände för 10, 100 eller 1000 miljoner år sedan blir en ganska akademisk fråga. Visst, LIVET klarar sig i alla möjliga och omöjliga atmosfäriska sammansättningar. Men den moderna människan och hennes civilisation (odlingar, vägar, städer, transportsystem, matvanor, immunitet mot sjukdomar, osv) har vuxit fram i en just denna tid med just detta klimat. Eskimåer behöver is och sälar för att överleva, inte ett isfritt Arktis. Masajer har inget behov av regnskog.

Just den nuvarande balansen av gaser i atmosfären, just denna temperatur, just denna flora och fauna, har gynnat människan både som organism och som samhälle. Det är detta klimat som vi upplever som angenämt och som vi vill fortsätta leva i. För en gångs skull så får man lov att vara antropocentrisk.

fredag, januari 25, 2008

Förnekelsens dynamik

Jag ville veta mer om oceanografen Gösta Wallin och satt och surfade runt. Det gick dåligt. Ingenstans hittade jag hans publikationer. Jag hittade en Göran Wallin vid Göteborgs Universitet som också berör klimatfrågor, men det var fel person. Jag hittade till slut en artikel av sagda forkare och insåg att jag liksom många bloggare fått stavningen fel. Så kan det gå. Men på vägen runt webben hann jag plöja många blogginlägg från den sidan i klimatdebatten som vi här kan kalla "skeptikerna" i hopp om att inte lägga för mycket värdering i det (i motsats till min rubrik som ju är lite tillspetsad...).

Gösta Walin tänkte jag skriva mer om framöver, när jag hunnit kika mer på det han gjort inom sitt eget fält, som tycks vara oceanströmmar och kolcykler. Men i min lilla odyssé bland skeptikerna började tankarna snurra om mer generella fenomen än just Gösta Walin.

Vad är det för världsbild som driver åsiktsbildningen bland de som uttrycker sin skepsis på insändarsidor, debattforum och bloggar? Hur kommer det sig att påståenden som jag själv ser som självklara och utagerade fortfarande ses som hotfulla och kontroversiella inom denna sfär? Alla som skriver kan inte rimligen vara sponsrade av Exxon.

En tankegång som jag skönjer, mer eller mindre tydligt, är att det finns någon sorts styrning miljörörelse-media-politiker-forskare. Just Gösta Walin formulerar det så här:

I grova drag går det till så här. Vetenskapare levererar en hypotes som under normala betingelser skulle få leva som alla andra hypoteser, granskas, förkastas, modifieras eller kanske bekräftas. Men nu händer något annat. De prematura tankarna har fångats upp av ideologiska krafter, främst miljörörelsen som bedriver effektiv lobbyism. Massmedierna följer upp och sedan är det bara för politikerna att rätta in sig i ledet. Sanningen är därmed fastställd innan den vetenskapliga processen hunnit verka. De som vågar opponera blir idiotförklarade och/eller skällda för att vara köpta. De som framhärdar riskerar ställning, anslag, karriär och anseende. Det har förekommit att dissidenter liknas vid förintelseförnekare. --- Läs hela artikeln
Här har vi alltså en miljörörelse som, driven av någon sorts politisk agenda, feltolkar vetenskapliga rön och genast vinner medias gunst. Hjälplösa politiker har sedan inget annat att göra än lyda. Dessa politiker styr sedan forskningen.

Jag ifrågasätter den här synen på hur forskning och samhälle samverkar. För det första bortser den från oerhört starka intressen som motarbetar idén om klimatförändringar. Dessa, bland annat oljeindustrin, har lobbat hårt i decennier. De har, i motsats till miljörörelsen, både motiv och medel. Pengar saknas inte. För det andra så kan jag inte se på vilket sätt media kramar miljörörelsen. Jag läser Göteborgsposten. Mycket kan man anklaga deras debattredaktion för, men att de skulle skämma bort Miljöpartiet eller Greenpeace? Det händer bara inte. Och efter vad jag läst står DN och SvD minst lika långt från den gröna opinionen. För det tredje tycker jag inte att den politiska nivån varit så enormt snabb att anamma människans klimatpåverkan som ett faktum. Idag tycks det ha hänt på bred front, men å andra sidan har vi idag en regering i Sverige som inte precis profilerar sig på frågan. Och om vi ser oss om i världen, tex mot USA (både forskningsintensivast och utsläppsintensivast) så har vi ju även där en, låt oss säga, motsträvig ledning. George W. Bush är ju ingen pådrivare i klimatfrågan precis.

Nej, jag tror att det finns en rimligare förklaring. Tidigare idéer om klimatets utveckling har under lång tid stått emot en växande bevismängd. Tills ganska nyligen höll det gamla paradigmet emot av ren tröghet - inget ovanligt i vetenskapens historia. Till slut blev trycket för hårt och vi fick ett paradigmskifte. Plötsligt ser man jordens olika system i nytt ljus. Miljörörelsen, som varit mer öppen för de nya idéerna och låg några år före tycks då ha tvingat igenom sin ståndpunkt. Men i själva verket är det bara en överväldigande och växande mängd tecken som plötsligt kommit i dagen. Det är vetenskapen som startat denna process, ingen annan. Det Walin och många skeptiska bloggare missförstått är ordningen på hur förändringen gått till.

En vanlig invändning här är att det finns forskare, som Walin, som inte håller med i klimatlarmen. Det är sant. Det finns forskare som ifrågasätter det mesta, även sådant som de flesta av oss uppfattar som sanningar. Det är bra. Det gjorde Einstein. Det är ifrågasättandet som gör dem till bra forskare. Men att det finns invändningar betyder inte nödvändigtvis att den mer spridda uppfattningen är fel, eller hur? I fallet med klimatförändringarna är dessutom konsensus oerhört stark. Frågan är om något annat forskningsområde granskats i sådan detalj. IPCC går regelbundet igenom tusentals forskningsrapporter med koppling till klimatet. Experter granskar och värderar all denna forskning, deras slutsatser (sk Summaries for policymakers) granskas sedan av regeringarnas representanter. Förutom IPCC kan man peka på att alla större amerikanska vetenskapliga institutioner har accepterat klimatförändringarna som vetenskapligt faktum. Läs gärna MIT-forskaren Naomi Oreskes. Hon fann att bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, förekom inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet. Läs en kort sammanfattning här.

Att det för en lekman kan tyckas som att det finns många som har avvikande åsikter beror troligen på att många uttalar sig utanför sitt fält. Walin rör sig säkert hemtamt inom havsforskning, men han uttalar sig även om tex biologi som är långt från hans fält. Lomborg är inte ens naturvetare utan snarare statsvetare. Alla, även professorer, får uttala sig om vad de vill, men i den populära debatten får de tyvärr mer tyngd än de kanske är värda. Just i egenskap av uppstickare får de också oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet. Jag tycker att man ska ta dem för vad de är - avvikande röster. Att de hörs är inget bevis på att konsensus är felaktigt.

Själva idén om paradigmskifte är ganska väletablerad. Relativitetsteorin var ett sådant skifte där tiden som absolut plötsligt ifrågasattes. Det är förstås olyckligt att det fungerar så, att vetenskapen har denna tröghet. Det är också olyckligt att oliktänkande kan tryckas undan genom att pengar undanhålls. Men om man ifrågasätter de nya rönen om klimatet så måste man ifrågasätta HELA den vetenskapliga processen som den ser ut idag. Återigen, inom få områden har granskningen varit mer gedigen än när det gäller klimatet. Läs själv, IPCCs sammanfattning av den fjärde syntesrapporten är helt läsbar för en vanlig dödlig, hittas här. På IPCCs hemsida kan du också läsa om hur själva processen fungerar.

onsdag, januari 23, 2008

Myten om ökat elbehov

Kärmkraftsförespråkare vädrar morgonluft, och allt som oftast dyker följande argument upp: Eftersom vi kommer att styra över allt mer trafik till kollektivtrafik behövs mer el till tåg, spårvagnar och elbilar. Då behövs mer kärnkraft.

Jag har inte hunnit gräva färdigt i all statistik. Men enligt Banverket stod den spårburna trafiken 2002 för 1,6 TWh elföbrukning. För att sätta det i perspektiv: elektrisk uppvärmning av svenska bostäder drar ca 22 TWh elström.

Så ta ropen på mer elkraft med en nypa salt. Järnväg är enormt energieffektivt, även om det kräver el. Bara genom att minska mängden direktverkande el i våra hus kan vi spara mångfallt mer än vad en ökad tågtrafik kräver.

(En liten not vid sidan om: hörde för länge sedan att tågtrafikens elanvändning ungefär motsvarade biltrafikens - alltså den som framför allt vägbelysning och motorvärmare står för. Detta har jag inga belägg för, men någon annan kanske kan verifiera eller bestrida?)

Underbara nya gratissamhälle

Visst är det underbart? Morgontidningen är gratis. Favoritsajten på nätet är gratis. Eposten är gratis. Mobiltelefonen fick du gratis. Hockeymatchen får du se gratis på TV . Mjukvaran du tankade ner är gratis. Maten på afterwork är gratis. Plötsligt tycks precis allt ha blivit gratis.

Men, kära vänner, som ni redan vet: det finns inga gratisluncher. "There´s no such thing as a free lunch" konstaterade både science fiction författaren Robert A. Heinlein och den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman. Allt som är skenbart gratis betalas någonstans av någon.

Alla mina exempel ovan är alltså snarare exempel på hur man döljer kostnaden än bjuder på en måltid. Mobiltelefonen och potatissalladen på afterwork handlar om att flytta kostnaden i tiden. Köp nu, betala senare (på ölnotan eller på telefonräkningen). Eftersom människor är kortsiktiga så lockas vi av dessa erbjudanden och blundar för det faktum att räkningen bokstavligen kommer som ett brev på posten.

Morgontidningen betalas genom annonser, av företag som i slutändan tar ut kostnaden på varans pris. Detsamma gäller hockeymatchen, där sponsorerna som satt sina skyltar på rinken räknar med att exponeringen ger merförsäljning. Den som köper varan betalar även för sändningen av hockeymatchen. Det intressanta här är att man inte bara flyttat kostnaden i tiden, utan också till andra betalande. Det finns ingen som helst garanti att en individ som läser morgontidningen också handlar underkläder på Lindex - det finns bara ett allmänt statistiskt samband att annonsering ger merförsäljning. Så jag kan ta ett ex av Metro och aldrig betala ett öre (om jag är immun mot reklam, eller pank, eller man utan behov av damunderkläder). På samma vis får någon annan, som aldrig läser Metro, betala några öre extra på ett trepack trosor.

Jag är nyfiken på hur det här påverkar vår ekonomi. Kapitalistisk teori bygger någonstans på grundsatsen att en vara får ett pris genom att köpare och säljare möts på en marknad och kommer överens. Att vi är rationella aktörer.

Att vi inte är rationella köpare visas kanske av exemplet med afterwork och mobiltelefonen. Vi tar kortsiktiga beslut därför att vi viktar det som ligger närmast i tiden (ny mobil) tyngre än det som kommer senare (en förhöjd räkning). Men annonsfinansiering och gratis utdelning av tidningar, webtjänster (Facebook, Google) och sportsändningar går längre. Någon annan betalar räkningen. Vad händer då? Jo, antagligen är det lättare att få spridning på en vara som är gratis och som finansieras genom en dold avgift som någon annan betalar. Vi kommer att överkonsumera gratisvaran eftersom vi ser en nytta men ingen kostnad. En invändning mot denna typ av företagsamhet är alltså att den leder till onödig miljöbelastning. Alla olästa Metro som flyger omkring på gatorna kanske kan få utgöra symbol för detta.

En annan invändning borde komma från nyliberalt håll då gratisprodukter innebär att man försämrar marknadssignalerna i systemet. Köpare och säljare kommunicerar dåligt. Lindexkunden betalar för någon okänd persons tidning. (Jag sätter en hundring på att nyliberalerna inte skulle se detta som ett problem. Intervention i marknadens signaler tycks bara vara ett problem om det är staten som ligger bakom, som i fallet offentligt finansierade tjänster som vård och skola.)

Man kan förstås argumentera att det finns fler, mer vardagliga exempel på hur vi luras till att vara mindre rationella konsumenter. Lån för konsumtion är ett. Eller vad sägs om elräkningen? Bränn så mycket el du kan utan information om din konsumtion (eller har du sett ett hus med en elmätare som visar din elanvändning i kronor per timme) och betala först långt senare. Eller vad sägs om att i stort sett alla hyresrätter har värme och varmvatten inbakat i hyran - hur meningsfullt blir det att snåla med badvattnet?

Principen om att gömma eller flytta kostnader för att få oss att konsumera mera tycks mer inarbetad än jag först anade när jag började skriva. Har du fler exempel? Invändningar? Kommentera!

Koldioxiden och det sjunkande skeppet

I klimatdiskussionen pratar man ibland om att vi måste stabilisera våra koldioxidutsläpp vid en viss tidpunkt i framtiden. 2015 är en återkommande kandidat. Vad menas med detta? Hur ambitiöst är ett sånt mål?

Jag brukar ta till analogin med ett fartyg långt ut på öppet hav, utan livbåtar. De ombordvarande har allt de behöver för att klara sig länge. I kölsvinet finns lite vatten - lite kondens, läckage från när man meckat med motorn och så. En liten pump klarar lätt av att hålla hyfsat torrt.

Men så kommer några förstaklasspassagerare på att egna fontäner är fint att ha, så de borrar små hål i skrovet här och där. Det blir jättefint. Fast vattnet hamnar förstås i kölsvinet, som sakta blir allt våtare.

Så småningom vill allt fler ha fontäner. Passagerarna längst ner i tredjeklass börjar också bli sugna, och några av dem börjar borra de med. I förstaklass har man byggt fina vattenrutchkanor, också de bevattnade genom att man tagit upp hål i skrovet. Nu orkar den lilla pumpen inte alls med, och vattnet stiger allt snabbare. Det märks tydligast i tredjeklass, där de nedersta hytterna börjar bli obehagligt fuktiga.

Besättningen har inga fler pumpar. Det talas om att man kanske kan bygga en stor pump på nåt vis men ingen vet hur. En del föreslår att fontänerna kunde drivas av återanvänt vatten från kölsvinet. Fontänerna har ju blivit en så viktig del av livet ombord. Men det blir så dyrt.

Det börjar bli uppenbart att det inte kan fortsätta så här. Passagerarna längst ned kommer snart att behöva flytta upp till de övre däcken. Fartyget tappar stabilitet, och ju mer vatten som tränger in desto större blir risken att fartyget kapsejsar helt. Den lilla pumpen (liksom allt ljus ombord) kan närsomhelst sluta fungera eftersom batterierna dränkts i saltvatten. Ju djupare fartyget ligger i vattnet desto snabbare forsar vattnet in av egen kraft.

I det här läget börjar kaptenen prata om att stabilisera vatteninsläppet. Inga nya hål får borras (utom av en del passagerare i tredjeklass som inte hunnit få någon fontän ännu) från imorgon. Visserligen strömmar vattnet fortfarande in och inget pumpas ut, men det låter i alla fall bra att man inte ökar antalet hål.

Här kanske vi kan lämna analogin och konstatera att stabiliserade utsläpp av koldioxid inte innebär stabiliserade nivåer i atmosfären. Så här säger John Sterman, chef vid MITs System Dynamics Group (läs mer här):
Atmospheric CO2 concentrations continue to rise even if emissions peak and will peak only when emissions fall to CO2 removal, something like 50-80% below current levels by 2050; warming continues long after concentrations peak, and sea level rise and other impacts continue long after that.

Så länge vi bränner ett enda kilo kol så ökar mängden koldioxid omkring oss. En båt som läcker kommer att sjunka någon gång i framtiden. Därutöver finns också risken att feedbackmekanismer tar över även om vi stoppat alla mänskliga utsläpp. Det kanske kan liknas vid att själva fartyget börjar läcka av sig självt i ventiler och skrovgenomföringar.

Som gammal långseglare påstår jag att man i sådant här läge brukar försöka täta alla läckor så fort man bara kan (dvs stabilisera mängden vatten i båten) och sedan börja pumpa eller ösa med alla medel. Först när koldioxidnivåerna sjunker är det dags att andas ut. Stabiliserade utsläppsnivåer är ett delmål som inte på långa vägar innebär att vi kan känna oss lugna.

tisdag, januari 22, 2008

Den multiplicerade lögnen

Det är populärt att lyfta fram att Sverige "bara" står för 0,2 till 0,3 % av världens koldioxidutsläpp, att transporterna står för en tredjedel av dessa, och att utsläppsminskningar inom den sektorn således är ointressanta. "Varför ska just vi bilister/åkare/flygbolag vara de som tar smällen?"

Argumentet börjar kännas tjatigt. Det är också ett flagrant missbruk av statistik. För det första är 0,3 % en hög siffra, med tanke på att vi utgör bara en dryg tusendel av jordens befolkning. Vi släpper alltså ut långt mer än vår beskärda del. Men mer intressant är frågan om vad som kan anses vara försumbara utsläpp. Vi kan ta svenska transporter, multiplicera procenttal och sedan tro oss ha trollat bort problemet. Men vad hindrar kenyanska elproducenter, chilensk gruvindustri eller laotiskt inrikesflyg att göra detsamma? Om vi vill påstå att just svenska bilar skall vara undantagna från en generell utsläppsminskning, så måste vi också kunna visa varför andra brancher i andra länder skall ta smällen istället.

För att bygga en grov analogi så skulle jag kunna hävda att 55-åriga direktörer som kör BMW och äger ett hus värt över 5 miljoner är en så försvinnande liten del av skattebasen att de borde skattebefrias. Godtyckliga subgrupperingar är ett lamt sätt att dölja det faktum att man inte vill dra sitt strå till stacken.

Den bistra sanningen är att det inte finns tydliga punktutsläpp. Varken svenska villor, brittiskt flyg, tysk kolkraft eller kinesiska bilar står för någon imponerande procentuell siffra. Utsläpp sker överallt, men som enskild människa eller regering bör jag naturligtvis verka i min närhet, där jag har störst möjlighet att påverka. Det enda konkreta vi ännu kan säga om borgarnas illusoriska miljöpolitik är att den ska genomföras någon annanstans.

Liungman börjar blogga

Jag som skriver heter John Liungman. Jag kommer antagligen att skriva om klimatet, trängselskatter, utfiskade hav, djurförsök, rovdjur, bergsklättring, faderskap... Och annat som berör mig.