söndag, december 20, 2009

Klimathotet som medel för att tvinga fram nya skatter

Det finns en envis föreställning om att klimathotet fabricerats för att tvinga på världen globala skatter, och kanske till och med en global regering. Särskilt i USA tycks detta vara ett favorittema bland hårdföra förnekare. Senast jag hörde den var på SvT när en "skeptiker" släpades ut skrikandes från en boksignering med Al Gore.

Idén är förstås löjlig. Den vilar på minst en av två föreställningar: den ena är att naturvetenskapen säger till politikerna hur de ska utforma klimatpolicies. Den andra är att politiker gillar skatter.

Den första idén är galen av det enkla skälet att naturvetenskapen har fullt upp med uppgiften att förutsäga vad som kommer att hända med klimatet. Visst finns det forskare som engagerar sig i frågan om vad målen med klimatpolicies borde vara. Men oerhört få har en offentlig åsikt om hur de målen ska nås. Koldioxidskatter? Cap & trade? Personlig koldioxidbudget? Detta är frågor som ekonomer och politiker ägnar sig åt, men som klimatologin klädsamt undviker. (Denna idé förbiser förstås också de faktiska forskningsresultat som föreligger, helt oavsett forskares eventuella ideologi.)

Den andra premissen är om möjligt ännu tokigare och tyder på en total förvirring kring hur politiken fungerar i de flesta länder. Ingen politiker, någonstans, kommer idag till makten på löften om höjd skatt. På vänsterkanten vill man gärna åstadkomma ekonomisk utjämning, eller förstärkning av offentlig sektor, och då är skatter ofta ett medel. Man lovar alltså till exempel bättre läkarvård, och tvingas därför höja skatterna. Men att gå ut och säga "vi vill beskatta er, men ni kommer inte att få ut något av det, möjligen era barnbarn" är ingen valvinnare. Någonstans.

Klimathotet är i själva verket politikernas mardröm. För vem vill egentligen säga till sitt folk: "vi måste minska tillväxten, höja energipriserna, köra mindre bil, äta mindre kött, tacka nej till flygresor, ta pengar från vård och skola och ge till tredje världen"? Trots det finns det åtskilliga politiker runt om i världen som gör just det. Kanske beror det på att det fortfarande finns intelligenta människor med ansvarskänsla för planeten på ledande positioner. Men det går trögt.

onsdag, december 09, 2009

Klimatskeptiskt lobbyist agerar journalist åt Världen Idag

Tidningen Världen idag har gjort ett intressant val av reporter till COP15. Den populära och uttalat klimatskeptiska lobbyisten Maggie Thauersköld Crusell har lyckats få tidningens uppdrag att skildra klimatkonferensen. Ett minst sagt kontroversiellt val av chefredaktören Felicia Svaeren, som tydligen fått kritik, för hon försvarar sitt val:

Av 500 reportrar som är ackrediterade till Kimatkonferensen kommer troligen en majoritet av dem att helt undvika att rapportera från något annat håll än att klimathotet är ett faktum.
Det har hon säkert helt rätt i. Om en seriös reporter åker till en konferens om avsakaffande av landminor, så bör dennes grundförutsättning vara att landminor finns. Det tror inte Thauersköld. Läs på hennes blogg:

Det är bara klimathotet som är påhittat.
Dessutom handlar ju konferensen om politiska och ekonomiska lösningar på krisen. Att då tro att läsarna i första hand intresserar sig för vad en grupp helt marginaliserade forskare och debattörer tycker i den vetenskapliga frågan (som ju alltså inte är ämne för COP15) är minst sagt underligt.

Svaeren fortsätter:

Däremot är det oavsett vem som rapporterar, viktigt att kritiskt granska allt det som händer som är av vikt oavsett vilket håll det kommer ifrån och det litar jag på att Maggie Thauersköld Crusell klarar med bravur. Anledningen till att hon bloggar för Världen idag, Aftonbladet och framträder i TV och andra arrangemang är för att hon är skicklig och kan frågan.
Maggie är skicklig, det skall medges. Som lobbyist. Det är ingen hemlighet att hon är drivande i Stockholmsinitiativet (en sammanslutning av skeptiska vetenskapsmän och skribenter), en flitig skribent på Newmill och att hon driver bloggen The Climatescam (ett vattenhål för hårdföra klimatskeptiker). Ändå lyckas hon alltså med att erövra redaktionellt utrymme.

Kan hon frågan? Det må vara hänt. Men hennes så kallade faktaruta, med påståenden som att mer koldioxid bara ger mer växtlighet, är ett skämt eller en partsinlaga. Hon gör antaganden om att läsaren måste vara så okunnig att han/hon inte vet att frågan handlar om växthuseffekten och inte CO2s eventuella giftighet. Det är polemik på låg nivå och inte meningsfull fakta. Och hennes redaktionella text påstår:

... det är inte förekomsten av växthusgaser som är problemet, utan den eventuella avsaknaden av dem.
Detta torde överaska merparten av världens forskare som år för år observerar allt högre halter. Det torde också en gång för alla visa på Thauerskölds okunnighet alternativt vilja att förvirra. Jag vet inte vilket chefredaktören borde oroa sig mest för.

söndag, december 06, 2009

Viktig, vacker och rörande dokumentär om hajar

Den gick på SVT den 5/12. (Osmakligt nog direkt följd av filmen Jaws...) Den som missade den kolla in trailern här.
SHARKWATER

måndag, oktober 19, 2009

Och så en recension av Effekt!

Klimatmagasinet Effekt är ett angeläget projekt i en tid av uppgivenhet inför till och med det otillräckliga koldioxidmålet 450 ppm. Kvalitén är dessutom lika hög som vilket månadsmagasin som helst.

Jag blir särskilt glad av att läsa Anders Wijkmans begåvade, kritiska och välformulerade kritik till tillväxtsamhället och BNP-begreppet. Artikeln är full av viktiga fakta, nya tankesätt och pedagogiska förklaringar. Ett exempel som tål att citeras:
När vi soltorkar våra kläder tillmäts solens gratisarbete inget värde. Om vi däremot använder en torktumlare blir den en pluspost i BNP, både vid inköp och drift.
Framför allt undviker Wijkman att fastna i ideologisk sörja. Detta är en styrka hos en person som vandrat från Moderaterna via Röda korset, Naturskyddsföreningen och Kristdemokraterna till Tällberg foundation.

Det är med viss besvikelse jag vänder blad för att läsa David Ericssons "Tankar på motorvägen". Oorganiserat och svårt att förstå vart han vill. Den viktiga poängen tycks vara att en lastbil drar lika lite som en SUV. Förutom att det inte är sant (lastbilar finns i alla storlekar, men få drar under två liter), så bör man titta på totalförbrukning, inte bränsleåtgång per mil. Ett jetplan drar heller inte särskilt mycket per personkilometer. Men vi förflyttar varor och människor mycket längre nu än innan flyget slog igenom. Och om inte lastbilar funnits, vem hade importerat tomater från Spanien?

Men sedan blir jag glad igen. Intervjun med klimatkommunikatören Solitaire Townsend (vilket mumsigt namn!) är fantastisk. Townsend förklarar att man måste veta vem man talar till, att effektiv kommunikation kräver marknadsundersökning. Sedan bränner det till lite när David Jonstad frågar:
Kan det finnas exempel på områden där folk faktiskt måste göra uppoffringar för att vi ska kunna tackla klimatkrisen?
Townsend svarar med en motfråga:
Varför skulle du vilja säga det till någon?
Det roliga är att hennes hårdföra sågning av all kommunikation som innebär krav på uppoffringar tycks ta Jonstad lite på sängen. Mellan raderna känns det som att han får en stor aha-upplevelse. Denna intervju ger i vart fall mersmak. Ta med Townsend igen i nästa nummer! Låt henne förklara de grundläggande angreppsätten för att kommunicera hotet till olika grupper!

söndag, oktober 18, 2009

Äntligen Effekt i brevlådan!

Klimatmagasinet Effekt har kommit ut med sitt första nummer! En jätteinsats av de inblandade, och en mycket angelägen uppgift. Har bara hunnit skumma tidningen än så länge, så jag får återkomma med en recension. Redan nu vågar jag i alla fall säga: Grattis redaktionen för ett storartat jobb!

söndag, oktober 11, 2009

Ljudet av ett regeringsdugligt parti

På Volvo jobbar sextio ingenjörer med att få bilen att låta exakt rätt. Det handlar om det där solida, dova dunk-klick som visar att det är kvalitet i kärran och inte bara snygg lack. Sextio högutbildade människor ska se till att det låter rätt. Det är ganska mycket i ett krisdrabbat företag, där man dessutom ofta tvingas till massiva återkallelser av bilmodeller på grund av fel som upptäcks för sent.

Men det är känslan i köpögonblicket som räknas, inte tabeller som visar på att japaner bygger mer tekniskt sofistikierade bilar av högre kvalitet till ett lägre pris. Nej, ljudet, som tidigare var ett faktiskt bevis på hantverksskicklighet, har nu förvandlats till en förlängning av den glittrande lacken och fotomodellen på motorhuven.

Ibland undrar jag hur många som har motsvarande jobb inom regeringen. Ballonger och knappar och affischer har vi genomskådat. Nu ska själva politikens innehåll designas så att det låter så där regeringsdugligt. Dunk-klick. Någon hittar på och lanserar ord som "utanförskap". Någon planerar olika reformer och paketerar dem som "jämställdhetsbonus" eller "miljöbilsbonus". Idéer som borde vara lätta att genomskåda som politisk styling, men som funkar ändå.

Folk vill ha förmåner, inte förbud. Morot inte piska. Det må vara samma sak, men vi röstar hellre på den som kallar det för jämställdhetsbonus än den som kallar det kvotering. Förbjuda skitiga bilar? Nej. Men att ge pengar tíll de lite mindre skitiga? Ja.

Jobbavdrag är en briljant idé eftersom vissa får MER men ingen får mindre. Vilket så klart är en lögn. Eftersom all inkomst är relativ inkomst - både mentalt (vi jämför oss med grannarna) och ekonomiskt (pga inflation). Får alla utom arbetslösa och pensionärer mer pengar så betyder det att dessa grupper faktiskt fått mindre. Spelar ingen roll, för mer pengar i fickan den 25:e låter så bra att man lätt ignorerar att detta kostar pengar i budgeten.

De nya reglerna om strandskydd flyttar beslut om dispens till kommunerna, medan det hela tiden finns motsvarande tryck att flytta vargförvaltningen närmare byalagen och längre från Stockholm. Det låter bra. Dunk. Beslut närmare de som påverkas. Klick. Att det  kommer att fördärva våra kuster och sjöstränder där lokalpolitiker vädrar arbetstillfällen, och ta död på vargstammen i de få områden de finns, det verkar mindre viktigt. Funktion är inte det man eftersträvar, utan ljudet av bra politik.

Ett amerikanskt flygbolag lär ha uttalat att man villa anställa "pilots that sound like they could fly a plane". De ska behärska konsten att småprata om vädret i Phuket medan vingarna brinner. Så känns den moderna politikerns roll ibland.

tisdag, oktober 06, 2009

Jag vill ha en elbil, nu!



Thinks kommande femdörrars Ox. Läckerbit.
Min lilla Kia Picanto är fin. Men med facit i hand efter mina första tre år som bilägare inser jag att jag kör mycket mer än jag tänkt. Det är jag nog inte ensam om. Plötsligt blev man liksom miljöbov, även om det bara rör sig om 1500 mil om året. Det är i alla fall ett ton soppa extra som jag nu bränner. Till saken hör också att det inte handlar om jobbpendling, utan mest om att ta mig ut för klättring, kajakpaddling, eller resor till släkt och vänner. Ren lyx, alltså. Och samtidigt en livsnödvändighet för en frilufsnörd.

Så jag vill ha en elbil. Nu. Inte 2012, då allt tydligen ska hända på elbilsfronten. Den behöver inte gå mer än tio mil. Den får vara liten. Den behöver inte ha prestanda att tala om, mer än att klara 110 på motorvägen. Men den måste gå att ladda utan att jag har eget garage. Den ska vara pålitlig. Och jag måste ha råd.

Några tips någon?

måndag, oktober 05, 2009

Lomborg och science fiction

Den danske statsvetaren Björn Lomborg påstår inte längre att växthuseffekten inte finns. Hans kritik går idag ut på regeringar satsar fel i arbetet mot klimatförändringarna. I Forbes 21/9 skriver han:
Yet, carbon cuts have become the mantra of the political elite. We need another way that is politically feasible, economically responsible and morally right.
Hans recept är statsfinansierad forskning på ny teknik. Som exempel nämner han forskning på University of Texas:
[Eric] Bickel explores the costs and benefits of so-called marine cloud whitening, a well-established tech-proposal in which boats would spray seawater droplets into clouds above the sea to make them reflect more sunlight back into space--augmenting the natural process where evaporating ocean sea salt helps to provide tiny particles for clouds to form around. He concludes that about $9 billion spent developing this technology might be able to cancel out this century's global warming.
Jag har inte tittat på tekniken han refererar till (den, och några andra förslag, beskrivs här), men kan bara konstatera att:
  1. Om det går att göra fort nog
  2. Om det blir så billigt (eller om det blir dyrare men går att finansiera)
  3. Om det funkar
  4. Om det inte har farliga bieffekter
... så låter det ypperligt! Jag läser en hel del science fiction, så jag är mentalt öppen för visionära storskaliga idéer. Ändå tror jag att Lomborg är helt fel ute. Vi tar det en gång till: forskare menar att en tidigare otestad teknologi för klimatkontroll på planetär skala går att få fram på så kort tid (låt oss säga några decennier) att vi inte dessförinnan åsamkar klimatet irreversibla förändringar.

Forskare på jakt efter anslag målar gärna upp drömscenarior. Men vi vet att det tagit ett par decennier att borra ett hål i Hallandsåsen, och vi vet att fusionskraft alltid varit 30 år bort. Bör vi satsa jordens framtida klimat på förhoppningen att just denna teknologi blir klar snabbt, och inom en budget i storleksordningen en tusendel av kriget mot terrorismen?

Jag vill inte gå in närmare på just den teknik Lomborg refererar till - jag tror att han mest vill exemplifiera möjligheten till teknologiska lösningar. Men även på princiell nivå tror jag han är fel ute. Ny teknik tar alltid tid att rulla ut. I det här fallet talar vi alltså om planetär skala och tidigare otestade metoder. Vi talar förstås också om risken för att det slår fel. En parallell: i försök att utrota skadedjur runtom på jorden har man gång på gång misslyckats, eftersom de nya djur man introducerat för att äta upp råttorna/kaninerna/sniglarna, ofelbart började äta nåt annat, med resultatet att man försämrade situationen. Systemet man vill "fixa" var helt enkelt för komplext för att förutse resultaten. Hur testar man planetär klimatstyrning i kontrollerad form? Flera forskare har pekat på riskerna (ekonomiska så väl som klimatologiska) med denna typ av "easy-way-out" lösning.

Jag anser visst att man ska satsa på teknologiska lösningar. Men de ska finansieras, och då är koldioxidskatter en logisk väg. Och att lägga alla ägg i en skakig teknikoptimistisk korg vore vansinne, eftersom vi inte vet vart forskning och framsteg bär och hur fort. Fram tills dess att vi har långt framskriden forskning som pekar på säkra lösningar, så måste vi minska vår användning av fossilt bränsle med ekonomiskt tvång. Skatter, ransonering, lagstiftning. Vilket jag personligen tror är precis den piska som behövs för att företagens forskning ska leverera nya lösningar.

Tillägg: Varje teknologisk lösning som likt Bickels ovan enbart motverkar temperaturhöjning kommer att missa målet. En viktig del av koldioxidens negativa påverkan handlar inte om värme, utan om kemisk påverkan såsom försurning av världshaven.

fredag, oktober 02, 2009

Ärkeskeptikern Shermer inte kritisk nog

Micheal Shermer på Skepticblog skriver om cost-benefit analys. Skall vi lägga stora summor pengar på klimathotet, eller finns det viktigare saker att satsa på där pengarna gör mer nytta?

Shermer är alltså inte "klimatskeptiker" i den svenska meningen, utan driver en sajt där han skärskådar vetenskapliga myter och missförstånd i vid bemärkelse. För en tid sedan gick han över till att acceptera AGW-hypotesen. I detta senaste inlägg anammar han dock Lomborgs analys och menar att det finns bättre sätt att använda tusental miljarder kronor än att försöka rädda klimatet.
Should we (can we?) really allocate the equivalent of a Manhattan Project to lower CO2 emissions 50 percent by 2050 and 80 percent by 2100, as the IPCC recommends in order to divert disaster? My answer is no. Why? Because the potential benefits for the costs incurred are simply not warranted.
Han räknar upp andra viktiga områden, såsom fattigdomsbekämpning, vaccinationsprogram, frihandel, AIDS, osv, och menar att dessa är mer brådskande, och framför allt att man får mer nytta, krona för krona, om pengarna satsas här istället. Att väga olika investeringar mot varandra är en självklar del i att välja strategi i de globala utmaningarna. Men fallgroparna är många, och ärkeskeptikern Shermer lyckas inte peak ut dem dem.

För det första är det missvisande att ställa just fattigdomsbekämpning mot klimatåtgärder. Dels för att det blir precis meningslöst att göra kortsiktigare åtgärder mot fattigdom, svält och sjukdomar idag, om vi inom några decennier kommer att se alltsammans raseras när människor drabbas av klimatförändringarna. Det är som att välja mellan täta läckan i skrovet eller styra skutan bort från farliga rev. Att välja det ena eller andra är meningslöst.

Att sedan ekonomiskt jämföra dessa åtgärder klingar också falskt. Det finns åtskilliga andra kostnader i samhället som vi skulle kunna "offra" för att ha råd med klimatåtgärder. Att välja frågan "ska vi rädda klimatet eller ska vi rädda miljontals fattiga barn i tredje världen" är ju bara simpel retorik. Varför inte väga kostnaderna mot vad global upprustning och krigföring kostar? Varför anta att klimatåtgärder ligger i samma budget som bistånd?  
 
Dessutom är ju många av de alternativa investeringarna (låt oss säga skydd av regnskog och plantering av ny skog) precis det som också måste göras för att minska vår klimatpåverkan. Att utveckla vårdresurserna eller utbildningen i tredje världen är precis det som behövs för att öka dessa samhällens motståndskraft inför klimatförändringar. Klimatåtgärder och "klassiskt" bistånd går helt enkelt ofta hand i hand.

För det andra: cost-benefit är som sagt ett sätt att åskådligöra alternativ. Men många av komponenterna i en sådan analys måste till sin natur hamna bortom väldefinierade ekonomiska marknadsvärden. Hur värderar man ett liv, ett förlorat hem, rent vatten, en ny konflikt när naturresurser tryter eller förändras? Här måste Lomborg, Stern och alla andra som gör en sådan analys rimligen använda sig av många antaganden och vidlyftig ad hoc. Jag vill veta hur man tänkt. Det här är en gissning, men det känns inte otroligt att här finns ett enormt utrymme för godtycke och rena värderingar. Att tala om ekonomiska "data" är att överdriva.

Michael Shermer kunde gott använt sitt skarpsinne och kritiska tänkande till att granska just dessa frågor. På vilka antaganden bygger man en cost-benefit analys? Lomborg kommer till en slutsats, Stern och många andra menar att krafftfulla åtgärder tidigt är billigare än att vänta. Vem har rätt?

fredag, september 25, 2009

Hur mycket plats får människan ta?

I en artikel i Nature (A safe operating space for humanity) presenterar professor Johan Rockström, mfl ett ramverk för hur vi kan se på planetens begränsingar för mänsklig civilisation på jorden. Det är ett spännande arbete som, om det drivs vidare, skulle kunna resultera i förbättrade verktyg för att kontrollera global miljöpåverkan.

Artikeln föreslår sju begänsande faktorer för vårt resursutnyttjande och tillväxt, nämligen klimat, biologisk mångfald, kvävecykeln, fosforcykeln, ozonlagret, försurning av världshaven, sötvatten, markanvändning, aerosoler och kemiska föroreningar. Mest intressant är att författarna menar att vi redan överskridit de föreslagna gränsvärdena vad gäller klimat (eller koldioxidhalt), förlust av biologisk mångfald och påverkan på kvävecykeln.

Författarna påpekar också att statusen för respektive system inte är frikopplat från övriga:
Not all processes or subsystems on Earth have well-defined thresholds, although human actions that undermine the resilience of such processes or subsystems — for example, land and water degradation — can increase the risk that thresholds will also be crossed in other processes, such as the climate system.
Har inte läst hela texten, men upplever att valet av just dessa sju begränsningar känns lite godtyckliga. Överlappar inte klimat och försurning av världshaven, tex? Klimat och aerosoler? Osv..

tisdag, september 22, 2009

Man kan inte ha kakan och äta den

Ytterligare ett steg i jobbavdraget ska ge mer klirr i plånboken. Samtidigt ska det ge fler jobb, påstås det. Den ekvationen går inte ihop.

Som GP korrekt skriver i en ledare idag så innebär sänkta skatter att reservationslönen sjunker, dvs att löntagaren kan acceptera en lägre lön före skatt, eftersom slutsumman blir densamma. Med andra ord sjunker företagens kostnader för anställning. Då kan det eventuellt bli fler jobb, om inte andra faktorer visar sig utgöra flaskhals i ekonomin.

Men då är det alltså inte de som jobbar som får mer pengar, utan de som äger företag. Inget fel med det, men det är oärligt att framställa det som att regeringen kommit på ett magiskt sätt att både dela ut pengar och minska arbetslösheten.

För övrigt har jag ett förslag på hur det hela kan finansieras utan lån. Avskaffa reseavdraget - spara 14 miljarder. En ypperlig miljöinsats dessutom.

måndag, september 21, 2009

Klimatskepsis och dansk populism

Enligt en artikel i DN vill Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti hålla ett alternativt klimatmöte i Köpenhamn. Läs: ett möte för dem som ännu inte förstått klimathotet. Eller som gruppordföranden i partiet säger till DN:

– Vår roll i klimatfrågan är densamma som i utlänningsfrågan. Vi ställer de frågor som många vanliga människor går och funderar på, säger Kristian Thulesen Dahl, gruppordförande för Dansk folkeparti.
Samma roll som i utlänningsfrågan? Ok, hur ska vi översätta populistisk rasism till klimatfrågan? Att utifrån fördomar, brist på förståelse och hänsynslös röstvärvning ignorera intellektuell värdighet och solidaritet med nödlidande. Jag förstår.

torsdag, september 17, 2009

Avhandling om klimatfrågan i Europa möts med tjo och tjim

En delstudie till en avhandling vid Linköpings universitet har orsakat en del tjo och tjim bland klimatskeptiker idag. Det är doktoranden Jacob Nordangård som behandlar frågan om hur klimatförändringarna så snabbt kom att bli politiskt hetstoff, framför allt i Europa.

Det är en spännande frågeställning, och Nordangårds arbete är intressant. När avhandlingen är klar så kan den säkert bidra till förståelsen kring hur en idé slår rot och når de internationella förhandlingsborden.

Bland skeptiker tolkas arbetet som en bekräftelse på att klimatfrågan är en bluff som politikerna utnyttjar för egna syften. Jag vill inte "rain on your parade", men en sån tolkning är nog att ta i. För det första har vi bara sett en delstudie i ett arbete som efter att det bemötts, granskats och publicerats troligen kommer att revideras en del. För det andra så är det väl inga underliga slutsatser som dras i studien?

För att en ny och politiskt omvälvande tanke skall växa sig stor så snabbt behövs en gynnsam grogrund. Tankegångar som “bara” är vetenskapliga, och som resulterar i exempelvis ett fungerande kärnkraftverk, de kräver inte så mycket mer för att accepteras. Men idéer med globala samhälleliga konsekvenser - såsom bilden av solsystemet, slaveriets avskaffande, evolutionsteorins framväxt, osv (dessutom svåra att konkret förevisa för undrande lekmän) - kommer alltid att vara beroende av det rådande samhällsklimatet för att ta rot. Klimatfrågan föll, enligt Nordangård, i god jord.

Inget av detta behöver betyda att klimathotet bygger på dålig vetenskap. Det skulle däremot kunna förklara varför så lite konkret skett hittills på den globala arenan - kanske struntar makthavare i klimatet och är mer intresserade av globalisering som sådan?

Den triumfatoriska tonen på bland annat The Climate Scam ter sig ibland lite makaber. Tillåt mig gissa att klimathotet kommer att bestå, både som fysiskt fenomen och som politisk fråga.

söndag, september 13, 2009

Om mig

[Det här inlägget är bara ett första utkast till en längre presentation]

Min syn på klimatfrågan
Den vetenskapliga metodiken kan ha sina brister, men att det är det bästa vi har för att beskriva och förstå världen omkring oss. Därför litar jag i allmänhet på vad den etablerade forskningen säger oss - till exempel att planeterna rör sig i elliptiska banor runt solen, att arterna uppstått genom evolution, och att människans utsläpp av växthusgaser påverkar jordens klimat.

Klimatfrågan kan lösas. Den kan lösas med minimal inskränkning av vår välfärd, om vi är smarta och börjar nu. Om vi under några decennier måste minska vår materiella tillväxt för att rädda planeten från långtgående klimatförändringar så är det bara att sätta igång - att vänta blir dyrare.

Min syn på djurs rättigheter
Djur som hundar och hästar har förmågan att lida. Detta är allmänt accepterat, vilket utmynnat i bland annat våra lagar mot djurplågeri. Det finns inget skäl att tro att grisar eller kor skulle vara annorlunda. Och gränsdragningen "neråt" mot enklare organismer blir lätt väldigt flytande. Hur är det med fisk? Insekter? Musslor? Jag vet inte, men det finns goda skäl att anta att även dessa utrustats med smärtförnimmelse. Därför utgår jag från den grundläggande principen att alla djur kan lida.

Lidande är dåligt. Om jag kan undvika att åsamka en annan varelse lidande så gör jag det. Det är i många fall lätt. Jag äter inte kött eller fisk. Jag borde inte äta mjölk eller ägg. Jag undviker läderprodukter, men är inte 100% konsekvent, tyvärr.

Testning på djur är i många fall helt onödigt. Ofta rör det sig om testning av produker vi inte behöver, som ytterligare nya kosmetika, eller botemedel mot åkommor som vi lika gärna kan bota med livsstilsförändringar. I andra fall om testning av ämnen som redan undersökts, men där dokumentationen inte nått ut. I ytterligare en del fall kan djurtestning vara, i mina ögon, moraliskt försvarbart. Det skulle i terorin kunna röra sig om studier av kommande livsviktiga mediciner som kan rädda väldigt många människoliv. Men då skall bevisbördan ligga på den som testar. Den eventuella vinsten i att ett botemedel blir uppfunnet skall vägas mot djurens lidande, djurens lidande skall minimeras, och alternativa sätt att testa användas i första hand. Grundregeln skall vara att djurförsök är förbjudna, med ett nogrannt dispensförfarande för det fåtal fall då det trots allt kan vara nödtvunget.

fredag, september 11, 2009

Björn Lomborg och framtiden

Detta är ett inlägg från 2008, flyttat hit från min gamla blogg Miljöbevakningen.

Nu har jag läst hela Lomborg / Yohe / Stern artikeln i SciAm (rekommenderas, läs den här). Lomborg framstår som något vettigare nu (eller så är det bara för att jag upptäckt att det finns så många andra totala knäppgökar i den här diskussionen).


Så här sammanfattar jag det han säger:
  1. Klimatförändringar finns
  2. Man ska satsa pengar där det gör mest nytta
  3. Koldioxidskatter och handel med utsläppsrätter gör liten nytta och kostar mycket
  4. Satsa istället på att forska fram ny teknik snabbare
  5. Investera i ny teknik först när den är konkurrenskraftig

Mina invändningar:
  • Viktigast: den mesta teknologi tas fram av kommersiella företag. Det är inte i första hand mer statliga forskningspengar som behövs, utan kommersiella drivkrafter och vinstmöjligheter. Att straffa ut fossila bränslen skattevägen är då smart policy. Yohe har här en poäng. Skatten behöver inte vara hög, bara företagen vet att den kommer att höjas varje år. Då blir inriktningen på företagets forskning given - var först med klimatvänlig teknik!
  • Varje kilo koldioxid vi släpper ut stannar i atmosfären (eller i alla fall i den korta kolcykeln). Om vi inväntar ny teknik kommer koldioxidhalten att ha stigit. Alltså måste den nya tekniken innefatta även sätt att ta bort koldioxid ur atmosfären på stor skala.
  • Ny teknik är en chansning. Vi vet inte om den finns därute nånstans, eller om vi om femtio år står med byxorna nere.
  • Ny teknik tar låååång tid att fasa in. Tex flygplansflottor, bilflottor, husbestånd och kraftstationer. Tiotals år minst.

Gräva ner koldioxiden - är det räddningen?

Detta är ett inlägg från 2008, flyttat hit från min gamla blogg Miljöbevakningen.

Jakten på ljuspunkter i klimatdiskussionen fortsätter. Har börjat kika lite på idén med CCS, Carbon Capture and Storage. Idén är i grund och botten enkel: man filtrerar ut koldioxiden vid kolkraftverken och skickar ner den i underjordiska håligheter, exempelvis gamla oljefält. Se bland annat den här artikeln i Scientific American.


CCS-tekniken sätter man stor tilltro till, men jag är, föga överasknande, inte särskilt hoppfull. De tekniska problemen är många:

* Bygga en infrastruktur för att transportera 3 miljoner ton koldioxid (20 gigantiska oljetankers) årligen från varje 500 megawatts kraftverk. Det finns 500 sådana bara i USA.
* En förlust av ca 40% av kraftverkets effekt
* Hitta lämpliga ställen att pumpa ner koldioxiden
* Ingen praktisk möjlighet att komma åt koldioxiden från mobila källor, som bilar. Här används merparten av all olja.

Min huvudsakliga invändning är dock mer av principiell art. Om vi antar att privata företag skulle driva CCS-project i stor skala, vilken drivkraft har de att göra ett bra jobb? Här talar vi om att permanent gräva ner koldioxiden. Den får inte ploppa upp igen om hundra år. Alla sådana här platser måste alltså övervakas under en mycket lång tid för att upptäcka eventuellt läckage. Det får inte förekomma något fusk. Jag tror att det blir enormt svårt att genomföra. Jag kan inte se hur marknaden här skulle kunna bli självreglerande. Varje läckage blir ju en ren vinst för den som då kan pumpa ner ytterligare gas i jordskorpan.

Om någon säger till dig att han kan ta hand om din spillolja mot en rimlig ersättning, och du väljer honom för att han är billigare än de andra, tror du att han är den som är mest noggrann i hanteringen? Eller hamnar oljan i närmaste dike? Vi vet ju precis hur illa det har gått med u-länder som erbjudit sig att ta emot giftigt avfall billigt.

Jag tror att den här tekniken kommer att självdö som ekonomiskt ohållbar. Det finns enklare lösningar.

torsdag, september 10, 2009

Nytt batteri baserat på alger

Batteriteknologin som utvecklas på Ångströmslaboratoriet i Uppsala innebär supersnabb laddning. Riktigt häftigt!

Läs mer på Ny Teknik.

Fel fråga om trängselskatten i Göteborg

I Göteborgsposten idag talar man om att det kommer att kosta 15 kronor per dag att bila över kommungränserna med trängselskatt. Detta för att pengarna ska räcka till Västlänk och Marieholmstunnel.

Jag menar att denna vinkling i frågan är bakvänd. Nivån på avgiften bör inte läggas för att täcka vissa infrastukturprojekt. Avgiften bör läggas i sådan nivå att den påverkar människors långsiktiga val (boende, bilägande, osv) och kortsiktiga val (när och hur åker jag till jobbet). För det senare krävs differentierade avgifter över tid: dyrt vid rusning, gratis på natten, och nånting däremellan på dagarna. Avgiften skall helt enkelt styra oss mot ett smartare utnyttjande av befintliga vägar och ett mer miljövänligt beteende.

Avgifterna skall förstås täcka systemets egna kostnader, och därutöver dra in pengar för att göra det lättare för den som väljer att ställa bilen, dvs tätare avgångar och fler linjer i kollektivtrafiken från pendlingsorterna. Blir det sedan pengar över så kan de förstås användas till både vägtunnlar och tågtunnlar. Men det bör inte vara den styrande parametern.

Sedan bör man kanske påpeka att 15 kronor om dagen (eller 3300 för ett år) inte är särskilt mycket för den som jobbar. En halv cafe latte, ett längre samtal på mobilen, eller varför inte en liter bensin - det är vad du får för de pengarna idag.

onsdag, september 09, 2009

Blogipedia - anställ en datalingvist

På bloggsökmotorn Blogipedia kan man söka på personnamn, och få upp omdömen om den personen från den sk bloggosfären. Idén är väl lite kul, men genomförandet är minst sagt bristfälligt.

För det första tycks sökmotorn bara söka efter meningar byggda som "John Liungman är supersmart" (nu hoppas jag förstås att Blogipedia ska lägga upp denna välunderbyggda beskrivning av mig själv). Om någon skriver "Jag tycker absolut inte att John Liungman är supersmart" så loggas det ändå som "John Liungman är supersmart". (Se där, om jag nu upprepar denna mening så kanske min rankning förbättras?) Den grammatiska analysen är ju minst sagt bristfällig. 

Prova att söka på Gösta Wallin, professor emeritus. Svaret blir “är den bästa att debattera CO2 frågor”. Kolla sen på blogginlägget som uppges som källa (moderna myter). Wallin nämns då i först kommentarerna, och då med meningen “För övrigt tycker jag inte Gösta Wallin är den bästa att debattera co2-frågor.”

Vad är poängen med en sån här sökmotor om man inte brytt sig om den mest basala språkanalys av det som skrivs?

Ska förresten testa om jag kan få in ytterligare några omdömen om mig själv:
"Det finns de som tycker att John Liungman är snygg."
"Det är en total lögn att påstå att John Liungman är världsmästare i vågsurfing."
"Ingen skulle kunna komma på idén att påstå att John Liungman är en opartisk och saklig debattör med stor sakkunskap om nästan allting."

Sä där jag. Måste man pinga dom nu, eller?

tisdag, september 08, 2009

Japan lovar ambitiösa klimatmål

Japans nya premiärminister Yukio Hatoyama  vill sänka Japans CO2-utsläpp med 25 procent till 2020 (relativt 1990). Ett mycket ambitiöst mål som sätter press på de andra ekonomiska stormakterna inför Köpenhamnsmötet. Samtidigt kan man tillägga att man bara tangerar IPCCs rekommendationer om sänkningar på 25-40%.

Läs mer på The Guardian.

lördag, september 05, 2009

Lundgren och Radetzki ger sig in i klimatdiskussionen

[Ändring: efter en del kritik för att jag fokuserar på person snarare än sak här så har jag ändrat rubriken och justerat några rader. Se även kommentarerna. Vad gäller mera sakliga diskussioner om klimat kan man läsa mer om det i andra inlägg i denna blogg. Kolla kategorin "klimat".]

Nils Lundgren och Marian Radetzki skriver på Newsmill om sin syn på klimathotet, och det är gamla argument från klimatskeptikerna rakt igenom. Men det roligaste är förstås att det som vanligt är ekonomer (ja, ekonom-snedsträck-politiker då) som ifrågasätter klimatforskning, och med lika svag argumentation som vanligt.

Lundgren och Radetzki har i vanlig ordning valt att avfärda IPCC (en sammanslutning av de främsta forskarna på området som jobbat i åratal med frågan) och istället gjort en egen utredning - dessvärre långt från sina forskningsfält. "Detta är förstås pinsam hybris, en antiintellektuell position", som Stefan Edman skriver i GP.

Anti-intellektuell är också det ständiga tjatet om att skepticism ska driva forskning, inte konsensus. Ingen påstår att konsensus ska driva forskningen framåt - den är ju bara ett resultat av det faktum att väldigt många kommer till samma slutsats från en mängd olika infallsvinklar. Skeptisk ska man vara. Det betyder att man skall skärskåda nya påståenden, inte blunda för data.

Till försvar för sin "skepticism" tar de båda författarna att det finns före detta professorer ("emeritus") som uttalar kritik mot rådande konsensus. Dessa skulle stå friare i tanken än de som är anställda på universiteten. Vad betyder detta? Att om du jobbar aktivt inom ett fält, anställd av ett universitet, så ska du ges lägre trovärdighet än den som är pensionerad? Ska IPCC ignorera en överväldigande bevismassa från aktiva forskare, och lyssna bara till pensionärer? Kan det möjligen vara så att före detta experter har svårare att hänga med i och ta till sig det paradigmskifte som skett, och att de nu känner sig friare att uttala sig obundet av vetenskapens rigida krav?

Klimatforskare skriver sällan kritiska inlägg i ekonomifrågor, av det enkla skälet att de inte kan ämnet. Många ekonomer borde dra lärdom. Ekonomer har för övrigt ett notoriskt taskigt track record när det gäller prognosmakeri även när de håller sig till sitt eget ämne. Det hade varit uppfriskande om de hade accepterat slutsatserna av naturvetenskaplig forskning som de inte förstår sig på, och istället fokuserat på hur ekonomin kan möta kommande utmaningar.

För en längre utredning kring förnekelsemekanismen se inlägget Förnekelsens dynamik på denna blogg. För ett utmärkt svar på Lundgren/Radetzkis inlägg, se Uppsalainitiativet.

fredag, september 04, 2009

I kvällstidningen intet nytt om flunsan

"Han dog i svininfluensan på 45 minuter efter att han fått diagnos" (och hade cancer)
"3 gravida döda i svininfluensan i USA"
"Joel, 2, får inte vaccin" (se här, eller låt hellre bli)

Tabloidernas rubriker och löpsedlar fjantar vidare på influensatemat, i en kampanj som mer och mer liknar desinformation. Fastän det fortfarande är otroligt många fler som dör på vägarna, och i resistenta bakterieinfektioner (se f.ö. en ovanligt vettig artikel på temat i SvD).

Om man läser noga kan även kvällstidningarnas reportrar konsten att hålla sig till fakta. Kika långt ner i texten om Joel och du ser snart att reportern mycket väl vet varför Joel inte får vaccin (det är otestat på små barn, och i den mån små barn drabbas är det för att de ingår i väldefinierade riskgrupper som ändå vaccineras). Men man börjar alltid med en sensationskapande rubrik, och följer upp med en human touch story där man intervjuar ännu en okunnig person.

Jag tror att det stora problemet just nu är att redaktörerna är djupt oroliga för att det inte tycks bli så mycket ond bråd död. Därför har de givit tydliga order till redigerarna. Är det nu inte panik på gatorna så ska vi nog se till att det blir det snart...

torsdag, september 03, 2009

Ge oss Säveån tillbaka!

Vattenkraft är en fantastisk energikälla. Den ger enorma mängder energi, den genererar relativt små mängder klimatskadliga utsläpp, och den är praktiskt taget outtömlig.

Samtidigt går det inte att förneka baksidan med detta resursutnyttjande. Stora, känsliga naturområden utsätts för massiv påverkan. Där vattnet leds om torrläggs värdefulla älvsträckor, och i reservoarerna skapas onaturliga nivåvariationer. I Akkajaure invid några av sveriges viktigaste och äldsta nationalparker stiger och sjunker vattnet med 30 meter över en säsong.

Hillefors grynkvarn norr om Stenkullen i Lerum

I södra sverige är anläggningarna sällan så stora, men de är desto fler. Om man ser sig om bland Götalands vattendrag kan man konstatera att i stort sett alla gamla forsar är utbyggda med småskaliga kraftstationer. Det finns praktiskt taget ingen orörd fallhöjd kvar. Bara i Säveån, som ringlar sig längs med E20 från Vårgårda ner till Göteborg, står idag 15 kraftverk på en sträcka av 5-6 mil. Fem av dessa ger mindre än 100 kW. Endast Hedefors och Jonsered ger mer än 1000 kW.

Varje kraftverk med tillhörande damm är ett stort ingrepp i naturen. Fiskvandring påverkas, liksom vegetation och fågelliv. Och sist men inte minst förfulas området när en naturlig forssträcka upphör att existera.

Säveån är ett Natura2000-område med stora värden för natur och rekreation. Om någon skulle söka tillstånd att dämma upp en forssträckning här idag för att få ut ett par hundra kilowatt elström så skulle de vara chanslösa. Men många av de 15 kraftstationerna bygger på flera hundra år gamla dammar och kvarnar, så de har fått stå, och ibland moderniserats. Flera drivs mer eller mindre som kulturhistoriska hobbyprojekt.

Det är dags att röja undan några av dessa förfulande byggen och vandringshinder. Jag föreslår Hillefors kvarn som första restaureringsobjekt. Hillefors ligger mitt i Säveåns naturreservat. Verket ger i snitt 125 kW på årsbasis (vilket är att jämföra med ett typiskt modernt vindkraftverk som ger ca 200-300 kW). Att ta bort dämmet skulle ge en sammanhängande naturlig åsträcka med inslag av forsar från Floda till Lerum - ett för allmänheten lättillgängligt område för vandring, paddling, fiske och bad. Naturreservatet skulle knytas ihop till en enhet istället för att klyvas i två av en gammal industrianläggning.

Från bland annat USA finns erferenheter från just sådan här restaurering. Äldre tiders silver- och guldutvinning har där skapat problem med giftigt sediment i dammarna, något som kräver speciella lösningar för att inte sprida kvicksilver och andra kemikalier när dammen rivs. Naturligtvis måste sådana problem undersökas även i Sverige. Men det är av avgörande betydelse att mänsklig påverkan i naturen inte överallt ökar, utan att vi lär oss hur vi kan vända på den utvecklingen där så behövs. Om detta visar sig svårt så är det ju bara en tydlig signal om hur försiktiga vi måste vara med nya ingrepp.

onsdag, augusti 19, 2009

Vikingarna inte så tuffa

Kanske är det för att jag bor i en storstad, men jag tycker mig märka att vårt avlånga folk inte är så tuffa längre, åtminstone inte i ute naturen. Några exempel:
Löpsedlarna häromdagen. "Det svenska extremvädret". Öh? Hur tänkte de nu? Att det haglade nån decimeter i Trollhättan var visst grejen. Oj oj oj. Måste varit jobbigt i flera minuter tills allt samman smälte i sommarvärmen. I Taiwan (samma dag) dog det hundratals människor och tiotusental blev hemlösa i tyfonen Morakot. Det föll 2 meter regn på 60 timmar. Det är extremväder.

Jätteextremt i Trollhättan
Stod vid entrén till Trädgårdsföreningen en solig dag. En liten sjuk mus satt och skakade bredvid grinden, och folk såg helt chockade och förfärade ut, men ingen gjorde nåt. Vaktmästaren var visst tillkallad på akut utryckning. Jag tog en plastpåse över handen och lyfte undan den lilla stackaren till en buske där naturen kunde få ha sin gång. Framstod antagligen som Göteborgs svar på Crocodile Dundee.

Skohyllan på Intersport. För att få ordning på sina hundratals modeller av gympadojor har de hylla med skylten "Outdoor" på. Här borde det väl stå några justa skor för anmarch till fjällturen, en löprunda i leran eller åtminstone ett par bruna gympaskor. Icke. Vita små damskor, öppna över fotryggen, med små vita fluffränder på sidorna. Outdoor kanske betyder ute på balkongen?

I ett nummer av Turistföreningens årsbok nämndes det att för femtiotalet år sedan var den kortaste dagsturen från Abisko fjällstation 15 km. Idag går medelturisten 7,5 km.

Kan man sluta sig till att fordom förhärdade vikingar blivit lite försoffade i flatscreen-tevens tidevarv?

torsdag, augusti 13, 2009

Könsstympning i Sverige - jajemänsan!

Jo då. Könsstympning är idag inte bara laglig, utan landstingen uppmuntras nu att låta sina läkare utföra omskärelse.

Av pojkar alltså. Könsstympning av flickor anses sedan länge helt förkastligt, och detta med all rätta. Kvinnlig könsstympning är förvisso, åtminstone i vissa former, mycket allvarligare än manlig omskärelse. Men all dylik misshandel av bebisar borde förkastas i ett civiliserat samhälle.

Den annars knivskarpe Hans Rosling lägger i Aktuellt (13/8 09) fram papperbunt efter pappersbunt med forskningsrapporter som visar på en minskad smittorisk i HIV för omskurna män. Nu hör till saken att denna forskning kommer från Sydafrika och Uganda - länder med en frekvens av HIV (och andra könssjukdomar) som ligger hundrafalt över det som gäller i Sverige. I Sydafrika dör 1000 personer i AIDS varje dag. I Sverige rapporterades sammantaget under hela 2007 ca 71 fall av AIDS. Den högre risken att jag får HIV jämfört med min omskurne kompis är således helt försumbar i vårt land.

Om vi med trovärdighet skall kunna stoppa den vidriga könsstympningen av småflickor, måste vi förkasta alla argument som har med "respekt för föräldrarnas kultur" att göra. Detta argument väljer vi att ignorera då det gäller flickorna, och i konsekvenens namn borde vi göra detsamma med pojkarna. Respekt för kultur kan aldrig försvara misshandel, lika lite som den kan försvara homofobi, kroppsbestraffning, kvinnoförtryck eller tortyr.

Låt varje man i myndig ålder (eller till och med från femton års ålder) gå och skära av en bit av förhuden på eget bevåg istället. Då bejakar vi pojkens, inte förälderns, kultur. Då låter vi individen utvärdera om en försumbar minskning av HIV-risken är intressant nog för att han skall välja att skära sig i snoppen.

Vågar vi gissa att väldigt få då skulle låta omskära sig själva?

onsdag, augusti 12, 2009

Det oskyddade strandskyddet

När Marianne Samuelsson gjorde bort både sig själv och sitt parti med sin svamliga hantering av strandskyddsdispenser på Öland lyckades spin-doktorerna på högersidan se till att debatten kom att handla om hur en enskild chef missbrukat sitt ämbete. Samuelssons fick gå och så var problemet ur världen.

Problemet är långt allvarligare., men det vill förstås regeringen inte diskutera. Med de nya strandskyddsreglerna förs beslut om dispens ner på kommunal nivå. Om en representant för centralmakten (dvs länsstyrelsen), som dessutom representerar det parti som starkast försvarar naturvärden, så lätt böjer sig för lokala intressen och fumlar bort strandskyddet på vägen, hur skall då lokala politiker av blandad färg förmå bättre?

torsdag, juni 11, 2009

Luddiga valplattformar

Flera kandidater till EU-parlamentet anförde luddiga men på ytan sympatiska åsikter inför valet. Fraser som "vi måste komma ihåg att EU är ett freds- och demokratiprojekt" och "vi är för Europa" förekom inte sällan. Det är föga förvånande. Om man inte har så mycket att säga om de verkliga besluten inom EU, eller om man anser att de frågorna är för svåra för väljarna att ta till sig, så är det klart att lite bredare penseldrag lockar.

Det trista är att det belönades av väljarna. "Freden i Europa" angavs till exempel som en av de viktigaste frågorna av en majoritet väljare. Och en allmänt positiv inställning till EU drog röster till både Fp och Mp.

Varför, undrar jag? Det kommer inte en enda gång under de närmaste fem åren ske en omröstning i parlamentet som gäller "freden i Europa" eller huruvida man är för eller mot EU. Unionens vara eller inte vara, eller dess påstådda roll som fredsprojekt, kommer inte en enda gång att kräva en knapptryckning. Dessa luddfrågor skiljer inte kandidaterna åt. I parlamentet avhandlas konkreta frågor som invandring, fiske, klimat, konsumentfrågor. Dessa är oerhört viktiga, och här skiljer sig ledamöterna åt i sin politik. Om vi väljare bara orkade läsa på lite så skulle detta val ha varit betydligt intressantare.

måndag, juni 08, 2009

Ja! Två (kanske tre?) mandat!

Underbart! Heja Schlyter och Lövin! Hoppet om ett grönt Europa lever!

Om nu bara alla gröna partier i EU kunde dubbla sina mandat så skulle saker börja hända...

Läs mer på DN .

Grattis Piraterna!

Läste idag, dagen efter Europavalet (lite sent skall erkännas) Piratpartiets program. Jag måste säga att det är mycket som är vettigt. Alltihop, faktiskt. Som Miljöpartist ser jag därför potentiella samarbetspartners. PP är nya i politiken och har ännu ingen politik alls på många områden. De ligger i sina kärnfrågor nära MP. De är obundna av blockpolitik. Och de har unga väljare.

Det borde rimligen göra dem mottagliga för MPs syn på frågor som klimatpolitik. Det tycker jag att Schlyter och Lövin ska jobba på. Ta tillfället i akt, gratulera kapten Krok och spela realpolitikspelet!

onsdag, maj 06, 2009

Dotter försvunnen

Ah, äntligen hemma efter 3 månader i Thailand. Resa med två ungar är förvisso roligare än att sitta i vintermörkret med två ungar, men ändå tidvis tungt. 36 timmar utan sömn på hemresan till exempel.

Denna hemresa väckte för övrigt vissa frågor om de globala bokningssystemen för flyget. När vi bokade om vår hemresa lyckades Cathay Pacific halt tappa bort vår yngsta dotter. (Ok, hon är liten, men nu var det tack och lov hennes plats på flyget vi pratade om.) Detta gällde vid varenda transferdesk i halva världen kändes det som. Och sen tyckte tydligen Cathay att om man bokar om sin biljett så vill man säkert äta kött fast man var vegetarian på den gamla biljetten.

Hur svårt ska det vara?

fredag, januari 16, 2009

Nyhet: Närproducerad banan och mango

Den ständiga konsumentupplysningen på den här bloggen fortsätter. Köpte just Sempers barnmat "Banan och mango - ekologisk & närproducerad". Närproducerad? Den mesta banan vi köper kommer från sydamerika eller västindien så vitt jag vet. Kanske nordafrika också eventuellt? Hur nära är det?

Och mango? Från vadå? Skånska växthus nära dig? "Närproducerat", my ass. Nån borde stämma skiten ur dom! (Ursäkta språket - men ibland blir man förbannad.)