Rovdjurspropositionen som nu lagts fram är ett prima exempel på politisk förvrängning av forskningsresultat.
I rovdjurspropositionen står att läsa som mål: "att vargens referensvärde för gynnsam bevarandestatus när det gäller populationen i Sverige, med utgångspunkt i Skandulvs redovisning av minsta livskraftiga population om 100 individer, ska vara 170–270 individer...". Det är alltså bland annat Skandulvs beräkningar kring minsta livskraftiga population som ligger till grund för hennes förslag till halvering av vargstammen.
Men läser man Skandulvs redovisning står det klart och tydligt att "en population på minst 100 vargar uppfyller kraven för minsta livskraftiga population även med hänsyn tagna till rimliga framtida katastrofscenarier, och att därmed den nuvarande skandinaviska vargpopulationen utan tvekan är demografiskt (men ej genetiskt) livkraftig". Observera parantesen, den är viktig.
Redan i andra stycket av sammanfattningen förklaras faktiskt antagandena: "Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta." Men genetiska problem finns, utan tvekan. Och det vet Lena Ek. Talet om inavel var centralt när man lobbade igenom den senaste vargjakten.
Visst finns det problem med stora rovdjursstammar. Hur man ser på den delen handlar om värderingar. En pragmatisk diskussion, där man vill ta hänsyn till ekonomi och sociala faktorer på landsbygden, är politisk och inte grundad i biologi. Med andra ord: om man inte vill ha varg alls - eller om man vill ha dem i nån sorts reservatsform eller zoo - så är lägre siffror att föredra. Då förordar man i praktiken en icke livskraftig stam och bör stå för det, inte prata om att 170 djur är "gynnsam bevarandestatus", för det är hitte-på.
I själva verket bör sociala och ekonomiska hänsyn bilda taket, dvs det maximala antalet vargar vi anser oss kunna tåla. Det får politikerna sköta. Golvet - det lägsta antal vargstammen tål utan att löpa stor risk att dö ut på sikt - är en fråga om vetenskap. Att som Ek vilja bestämma taket, och till på köpet lägga taket under golvet, är populistiskt, skadligt och ologiskt.
Men läser man Skandulvs redovisning står det klart och tydligt att "en population på minst 100 vargar uppfyller kraven för minsta livskraftiga population även med hänsyn tagna till rimliga framtida katastrofscenarier, och att därmed den nuvarande skandinaviska vargpopulationen utan tvekan är demografiskt (men ej genetiskt) livkraftig". Observera parantesen, den är viktig.
Redan i andra stycket av sammanfattningen förklaras faktiskt antagandena: "Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta." Men genetiska problem finns, utan tvekan. Och det vet Lena Ek. Talet om inavel var centralt när man lobbade igenom den senaste vargjakten.
Visst finns det problem med stora rovdjursstammar. Hur man ser på den delen handlar om värderingar. En pragmatisk diskussion, där man vill ta hänsyn till ekonomi och sociala faktorer på landsbygden, är politisk och inte grundad i biologi. Med andra ord: om man inte vill ha varg alls - eller om man vill ha dem i nån sorts reservatsform eller zoo - så är lägre siffror att föredra. Då förordar man i praktiken en icke livskraftig stam och bör stå för det, inte prata om att 170 djur är "gynnsam bevarandestatus", för det är hitte-på.
I själva verket bör sociala och ekonomiska hänsyn bilda taket, dvs det maximala antalet vargar vi anser oss kunna tåla. Det får politikerna sköta. Golvet - det lägsta antal vargstammen tål utan att löpa stor risk att dö ut på sikt - är en fråga om vetenskap. Att som Ek vilja bestämma taket, och till på köpet lägga taket under golvet, är populistiskt, skadligt och ologiskt.
Kommentarer