Har fattiga länder rätt till samma fossila utsläpp som vi?

Jag möter ofta ett argument som lyder ungefär så här: "Vi kan inte kräva av fattiga länder att de ska begränsa sina koldioxidutsläpp, eftersom rika länder har högre utsläpp och är ansvariga för historiska utsläpp. De som har det sämst ställt har rätt till vår levnadsstandard."

Jag har svårt att svälja detta resonemang, av följande skäl:

De fattigaste har rätt till ekonomisk utveckling, men inte till priset av global miljöförstöring. 

Om vårt klimatsystem är nära kollaps, så kan inte fattiga människors rätt till en egen bensindriven bil väga tyngre än behovet att rädda planeten. Dessutom är det de fattiga länderna som kommer att drabbas hårdast av uppvärmningen, då de har mindre resurser att möta ett förändrat klimat. Så det finns ett egenintresse, om man förmår se längre än en mandatperiod.

Motargumentet skulle kunna vara att ekonomisk utveckling skapar resurser för att klara framtida utmaningar. Det är säkert sant. Men inte om utvecklingen i sig förvärrar problemen, och definitivt inte om den ekonomiska utvecklingen inte skapar ett gemensamt kapital. Att ett fåtal privatpersoner eller företag blir väldigt rika ser ut som ekonomisk utveckling, men ger inte landet större möjligheter att möta en klimatkatastrof,

Givetvis har den rikare delen av världen ett enormt ansvar att minska sina utsläpp, och att dela med sig av teknik som möjliggör energiförsörjning utan koldioxidutsläpp. Men det kan inte vara fritt fram att bygga kolkraftverk i fattiga länder bara för att de av någon sorts kortsiktiga moraliska skäl måste få begå samma misstag som industriländerna. Två fel gör inte en rätt. Varje extra ton koldioxid är ett steg närmare okontrollerade klimatförändringar, vem som än eldar.

De viktigaste behoven för fattiga människor går att uppnå utan kol och olja.

Det fina är att det är fullt möjligt att åstadkomma utveckling utan att elda kol. Detta beror dels på att de viktigaste parametrarna för ett folks välmående - hälsa, utbildning, rättvisa, osv - inte behöver kosta energi. Inte ens pengar. Hans Rosling, bland annat, har visat på hur folkhälsoutveckling oftast föregår ekonomisk utveckling. Folk får det bättre, sedan blir de rikare.

Men låt oss tänka ännu mer offensivt: Mindre utvecklade länder har en unik chans att bygga smarta energisystem från scratch.

Länder som ännu inte fastnat i fossilfällan, det vill säga grävt ner sig i en infrastruktur av kraftverk, raffinaderier, motorvägar, bilfabriker och mackar, har en chans att lägga sig i internationell framkant när det gäller alternativ teknik, genom att göra sig själva till prototypländer för utvecklingen. Kina skulle kunna vara världsledande på vindkraft (elcyklar är de redan grymma på). Nigeria skulle kunna bygga världens bästa solceller. Etiopien skulle kunna utveckla de smartaste byggnaderna för varma klimat. Mocambique skulle kunna ha det mest sofistikerade tågsystemet.

Genom att skapa egna Apollo-program, och göra storskaliga nationella satsningar skulle de kunna attrahera internationellt kapital och know-how, och även bygga viktig nationell stolthet. Det de fattigare länderna kan bygga på är vår erfarenhet om vad som inte funkat, och vår kunskap om nya tekniker. Istället för att svansa efter västvärlden och begå samma misstag (och bygga samma skitiga städer, motorvägar och kolkraftverk) skulle de kunna lägga sig i frontlinjen och bryta mönstret av att gå i västs destruktiva fotspår.