Liungman om kosmos

Det finns en tråkig och missvisande föreställning inför valet, att en röst på X också är en röst på Y. Sossarna säger att en röst på M är en röst på SD. Moderaterna säger att en röst på S är en röst på V. (Jag har till och med sett trådar där någon ilsket hävdar att en röst på L är en röst på Anne Lööf. Hur nu någon skulle kunna bli upprörd över det.) Detta är givetvis ren bajskastning. Motståndaren får inte stå för sin egen politik, utan ska stå för någons annans politik, som man kanske, beroende på valutgång, blir tvungen att förhandla med. Men, hörni, sånt är livet. I ett parlamentariskt läge där varken S eller M sitter på 51% av rösterna (troligen inte ens S+Mp eller KD+C+L+M), så kommer varje ny riksdag att bygga på samverkan och kompromisser. Detta är något bra! Alla partier har nämligen bra idéer (vilket jag kommer till i en senare post). Det betyder inte att din röst på ett visst parti inte är en röst på just det partiet. En röst på M stärker M i en eventuell förhandling

Det finns en återkommande invändning mot en offensiv klimatpolitik som lyder ungefär: Vi kan ändå inte göra något. Varför ska lilla Sverige skattas ihjäl när det är kineserna som står för utsläppen? I ärlighetens namn ska väl tilläggas att denna tanke framför allt dyker upp i kommentarstrådar och inte i de lite djupare diskussionerna om miljö och klimat, men även ganska kloka människor tycks ibland nappa på den. Därför vill jag förklara varför den är missvisande. En svensk röst i valet ger lika stort avtryck som vilken annan röst som helst i världen. Troligen ger den mycket mer. Denna utväxling beror på att vi är lagstyrda och har låg korruption (dvs min röst leder till verklig politik), men också på att våra utsläpp per capita är höga (se nästa punkt). Det blir alltså svårt att argumentera för att något annat land borde rösta grönt men inte vi. Om jag kunde rösta i exemplvis Kina eller USA så skulle jag också rösta för en grönare politik. Men där skulle min röst drunkna i en sto

Professorn vid Chalmers Christian Azar skriver i Dagens Nyheter om flyget och lösningar på klimatkrisen. På många sätt är det en mycket vettig och hederlig framställning. Nej, flyget står inte för en särskilt stor del av de klimatpåverkande utsläppen globalt sett. Och jo, för en medelsvensk står de för en världigt stor och ökande andel. Dessutom, skulle jag tillägga, är flygning en ren lyxprodukt för den rika fjärdedelen av jordens befolkning och således mycket enklare att skära ner på än mat, arbetsresor, osv. Om vi, totalt globalt, ska skära ner på utsläppen, så betyder ökande utsläpp från flyget att vi måste ställa ännu högre krav på mer basala industrier som jordbruket, och kanske bromsa utveckingen i tredje världen. Men det jag framför allt invänder mot i Azars text är detta: Att enskilda individer vill ta ansvar för sitt beteende är positivt, men samtidigt tror jag att vi ska undvika att moralisera över människors beteende. Det är inte en framkomlig väg. Och moraliserandet

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka mer eller mindre linjärt, likaså atmosfärens CO2 innehåll . Prognosen för 2015 är ytterligare några procents ökning. Avståndet till hållbara nivåer växer stadigt. Frälsningen många hoppas på är teknikutveckling. Men kommer detta att räcka, eller är det bara en våt dröm? Jag vill här visa att nya uppfinningar inte kommer att rädda klimatet. Tillägg Februari 2018: Astrofysikern Tom Murphy  på bloggen Do the Math har mer grundläggande, fysikaliska argument för varför ny teknik inte är lösningen. Det handlar bland annat om teoretiska begräsningar för effektivitet. Ny teknik vet vi givetvis inget om. Men vi vet en del om vad som krävs för att möta klimatkrisen, och vi vet en del om de drivkrafter som får teknologi att bli framgångsrik. Låt oss se på vad som skulle krävas av en hypotetisk ny teknik för att stoppa klimatkrisen. Den behöver vara så kraftfull att den minskar de totala utsläppen, även om en växande global medelklass ökar sin

Jag möter ofta ett argument som lyder ungefär så här: "Vi kan inte kräva av fattiga länder att de ska begränsa sina koldioxidutsläpp, eftersom rika länder har högre utsläpp och är ansvariga för historiska utsläpp. De som har det sämst ställt har rätt till vår levnadsstandard." Jag har svårt att svälja detta resonemang, av följande skäl: De fattigaste har rätt till ekonomisk utveckling, men inte till priset av global miljöförstöring.  Om vårt klimatsystem är nära kollaps, så kan inte fattiga människors rätt till en egen bensindriven bil väga tyngre än behovet att rädda planeten. Dessutom är det de fattiga länderna som kommer att drabbas hårdast av uppvärmningen, då de har mindre resurser att möta ett förändrat klimat. Så det finns ett egenintresse, om man förmår se längre än en mandatperiod. Motargumentet skulle kunna vara att ekonomisk utveckling skapar resurser för att klara framtida utmaningar. Det är säkert sant. Men inte om utvecklingen i sig förvärrar problemen, o

Det är fullt av dem nu på sociala medier. Mina borgerliga vänner delar dem glatt: de där länkarna till artiklar om hur Miljöpartiet minsann vägrade samarbete 2010; de där citaten av Margareta Andersson om hur det minsann inte var oppositionens jobb att regera; alla de där påminnelserna om att de röd-gröna är lika goda kålsupare. Det känns olustigt på nåt vis att det är där vi är, i ett civiliserat, homogent land med hög utbildningsnivå. Att en oförrätt som begicks av någon för fyra eller åtta år sedan fortfarande kan vara skäl att begå exakt samma oförrätt tillbaka nu. Öga för öga. Det känns ganska medeltida. Givetvis skulle jag kunna peka på skillnader mellan nu och då. På att Miljöpartiet framgångsrikt samarbetade med en Alliansregering i flyktingfrågan. På att Alliansen aldrig fick sin budget fälld (nåja, de förlorade en strid om en del av sin budget vid ett tillfälle*). Men framför allt skulle jag peka på att vi idag har 13% flyktingfientliga högerextrema i riksdagen. Ett part