SVT har låtit Sifo undersöka vad svenskarna tror är den främsta orsaken till regeringens minskande stöd. Journalistik på en härligt kosmisk metanivå, där man alltså gör en opinionsunderökning om en opinionsundersökning. Vad är nästa scoop, tro? Varför tror svenskarna att andra svenskar tror att regeringens motgångar beror på försämringar i trygghetssystemen?
Ibland kunde man önska att den politiska journalistiken, istället för att referera landets makthavare som vore de schlagerdeltagare, gjorde sitt jobb och ägnade kraft åt att undersöka verkligheten/sakfrågorna.
Ett exempel: när Folkpartiet nyligen gick ut och krävde att man tog bort dispensmöjligheten från skolplikten (dvs alla måste vara med på gympan) så grundade det man detta på en undersökning gjord av Sara Högdin vid Stockholms universitet. Undersökningen är i sig intressant, men grundar sig på endast dryga tusentalet elever vid fyra skolor. Detta får jag i Göteborgsposten veta bara tack vare en välskriven kulturkrönika av Petter Larsson, någon dag efter att Fp släppt denna sin senaste "dummism". Fp har alltså, trots ett verkligt svagt faktaunderlag, lyckats sätta dagordningen och lyft ett troligtvis obetydligt problem till rampljuset.
Ett exempel till: VAB-dagarna. Regeringen med Husmark Pehrsson i spetsen har hävdat att fusket med VAB-dagar är utbrett. 22,5 procent av alla utbetalningar eller 650 miljoner kronor, är siffror man slängt sig med. Idag framkommer att dessa siffror är starkt ifrågasatta av många instanser, däribland Försäkringskassan som ju sköter utbetalningarna. Men då har bollen redan börjat rulla, och regeringen har lanserat ett förslag om skärpt kontroll.
Det finns säkerligen många fler exempel - de ovan är ju bara sådana som media trots allt uppmärksammat, om än något sent.
Varför blir det då så här? Jag misstänker att det finns en rädsla bland svenska reportrar att framstå som tendentiösa om de ifrågasätter politikers verklighetsbeskrivning och intar en egen hållning. Neutralitet går före korrekt rapportering, och resultatet blir att man bara refererar parternas påståenden. Har man inget sagt så har man inget sagt. Det är synd. Forskning kan man alltid skärskåda på ett sakligt sätt, och det är tillgängligt och enkelt.
Vad som saknas är starka research-avdelningar som så fort opinionsbildare påstår sig skildra någon sorts verklighet (forskning, statistik, osv) tar reda på fakta och bemöter eller nyanserar bilden. Ibland kan det röra sig om politikers avsiktliga feltolkande av forskningsresultat i syfte att främja sin egen agenda, och det bör naturligtvis kvävas i sin linda. Det kan också handla om okunniga och/eller tidspressade politiker som inte hinner sätta sig in i hela sammanhanget. Då är journalistiken än mer viktig.
Ibland kunde man önska att den politiska journalistiken, istället för att referera landets makthavare som vore de schlagerdeltagare, gjorde sitt jobb och ägnade kraft åt att undersöka verkligheten/sakfrågorna.
Ett exempel: när Folkpartiet nyligen gick ut och krävde att man tog bort dispensmöjligheten från skolplikten (dvs alla måste vara med på gympan) så grundade det man detta på en undersökning gjord av Sara Högdin vid Stockholms universitet. Undersökningen är i sig intressant, men grundar sig på endast dryga tusentalet elever vid fyra skolor. Detta får jag i Göteborgsposten veta bara tack vare en välskriven kulturkrönika av Petter Larsson, någon dag efter att Fp släppt denna sin senaste "dummism". Fp har alltså, trots ett verkligt svagt faktaunderlag, lyckats sätta dagordningen och lyft ett troligtvis obetydligt problem till rampljuset.
Ett exempel till: VAB-dagarna. Regeringen med Husmark Pehrsson i spetsen har hävdat att fusket med VAB-dagar är utbrett. 22,5 procent av alla utbetalningar eller 650 miljoner kronor, är siffror man slängt sig med. Idag framkommer att dessa siffror är starkt ifrågasatta av många instanser, däribland Försäkringskassan som ju sköter utbetalningarna. Men då har bollen redan börjat rulla, och regeringen har lanserat ett förslag om skärpt kontroll.
Det finns säkerligen många fler exempel - de ovan är ju bara sådana som media trots allt uppmärksammat, om än något sent.
Varför blir det då så här? Jag misstänker att det finns en rädsla bland svenska reportrar att framstå som tendentiösa om de ifrågasätter politikers verklighetsbeskrivning och intar en egen hållning. Neutralitet går före korrekt rapportering, och resultatet blir att man bara refererar parternas påståenden. Har man inget sagt så har man inget sagt. Det är synd. Forskning kan man alltid skärskåda på ett sakligt sätt, och det är tillgängligt och enkelt.
Vad som saknas är starka research-avdelningar som så fort opinionsbildare påstår sig skildra någon sorts verklighet (forskning, statistik, osv) tar reda på fakta och bemöter eller nyanserar bilden. Ibland kan det röra sig om politikers avsiktliga feltolkande av forskningsresultat i syfte att främja sin egen agenda, och det bör naturligtvis kvävas i sin linda. Det kan också handla om okunniga och/eller tidspressade politiker som inte hinner sätta sig in i hela sammanhanget. Då är journalistiken än mer viktig.
Kommentarer