Ett vanligt resonemang bland människor omkring mig i det här valet är att man övervägt att rösta blått för att man inte vill se Mona Sahlin som landets frontfigur (alternativt att man inte vill ha Ohly som minister). Valet har i mångt och mycket, inte minst på Moderata valaffischer, handlat om vem som är trovärdigast som statsminister.
Detta är inte konstigt. Människor bryr sig om vem som skall vara vår röst i världen, vem som får hälsa på Obama och åka på toppmöten. Men det är intressant eftersom valet ju egentligen handlar om något helt annat. Det är ett riksdagsval och inte ett regeringsval. Vi väljer sammansättningen i riksdagen, och vi väljer - om vi kryssar - också helt direkt vilka riksdagsmän som kommer att besluta om lagar och budget i vårt land.
Problemet med kombinationen parlamentarism (riksdagsmajoriteten bildar regering), ökande medial personfixering samt blockbildning är att du som väljare kan hamna i ett läge där du är tvungen att välja mellan den du uppfattar som den bästa statsministerkandidaten och det parti vars politik du sympatiserar med. Du kan inte få Reinfeldt och en socialdemokratiskt politik, hur mycket du än skulle önska det.
Detta är inte bara ett konkret problem för socialdemokraterna, utan ett rent demokratiskt dilemma. Människor måste veta vad det är de röstar på. En given lösning är förstås att skilja på valet av statsminster (dvs den som i allt annat än till namnet är statschef) och valet av lagstiftande församling. Och vad är det, om inte annat än republik? Det är också ett argument för republik (eller en liknande konstruktion) som inte har något att göra med om man är för eller mot kungamakten. Vi skulle ju i princip kunna ha ett val till statsminister och ett till riksdagen, medan kungen fortsatte att vara formell statschef.
Kommentarer