Två partier, retorik som framstår som identisk, och två partiledare som avgör valet. En medial bevakning som likt väljarna ledsnat på de minimala politiska skillnaderna, och som istället fokuserat på spelet - taktiken, opinionsläget, förtroendet för kandidaterna. Vår stundande super-söndag skiljer sig därvidlag inte mycket från ett helt vanligt amerikanskt presidentval.
Men vad är det vi röstar på? Är det statsminsterval vi har på söndag? Knappast. Vi röstar för att avgöra riksdagens sammansättning. Det är riksdagen som beslutar om våra lagar och skatter. Vi röstar alltså för kommande mandatperiods politik, inte i första hand vilket ansikte som skall representera Sverige.
Att personfrågan fått sådan bärighet hänger förstås samman med blockpolitiken. Denna har bidragit till att dölja allt som spretar - allt det som gör att intressanta sakfrågor får flygförmåga. Nu måste Ohly sitta och försvara miljöpartistisk politik, liksom Reinfeldt skall vurma för att centern klarar sina fyra procent. Det är en tråkig utveckling som jag tror kommer att minska valdeltagandet. Men det finns ingen enkel lösning när vi nu fastnat i detta träsk.
De sju etablerade partierna har förvisso olika egna småförslag. En liten bonus här, en liten skattesänkning där, ett burkaförbud där. Men inget av detta känns grundat i ideologi, utan snarare framkrystat av vältrimmade PR-organisationer som vet att man måste släppa populistiska förslag då och då för att synas.
Finns det då inga visioner kvar, när det socialistiska och det kapitalistiska rörts ihop till vad som av de flesta nog uppfattas som en blå-röd röra och alla flörtar med en bilburen, villaägande "arbetarklass"? Finns det inget i dagens politik som vi kommer att minnas om femtio år?
Jag vill mena att det finns en sådan fråga, en verkligt ideologisk och samtidigt livsavgörande fråga som kommer att påverka det politiska fältet i många decennier framåt. Den handlar om tillväxt. Ty den främsta vattendelaren i politiken går i själva verket mellan miljöpartiet och resten. Å ena sidan vi som har insett att en evig BNP-tillväxt på ett basalt, fysiskt plan är omöjlig. Och så de andra som väljer att stoppa huvudet i sanden och upprepa mantrat att tillväxt ger välfärd, trots att dagens rovdrift på planeten är uppenbart ohållbar, ett fruktlöst försök att springa från notan.
Jag hoppas att nästa valrörelse på allvar tar upp frågan om hållbar, grön ekonomi, om alternativa mått på ett samhälles framgång, såsom lycka, eller verklig tillväxt (dvs där vi tagit hänsyn till hur vi tär på vårt naturliga kapital). En övergång till detta nya tankesätt skulle vara något verkligt visionärt, något för historieböckerna. Det skulle färga vårt samhälles utveckling i sekler.
2010 års presidentval kommer dessvärre att vara bortglömt om ett år.
Kommentarer