söndag, februari 24, 2008

Dyrt flygplan

En amerikansk B2-bombare kraschade häromdagen på Guam. Kostnad: 14 miljarder. 14 000 000 000 kr. Som åttio JAS Gripen, skrev morgontidningen. Eller som en tredjedel av vår försvarsbudget.

Jag skulle vilja jämföra med nåt annat. Hur många dagisavdelningar? Hur många fältsjukhus? Brunnar med rent vatten? Behandlingar med bromsmedicin mot AIDS? Men jag orkar inte kolla upp vad dessa kostar. Kan bara konstatera att vi människor prioriterar på ett underligt sätt.

fredag, februari 22, 2008

Värst på Kuba

Satt på BB igår kväll och såg programmet Debatt som handlade om Castro. Frida Johansson Metso, för det mesta briljant i sin argumentation (inte minst kritiken mot OS i Kina), sa att "varje demokratiskt vald ledare är bättre än en diktator". Det kan låta vettigt. Men jag vill gärna inflika att det mest flagranta människorättsbrottet på jorden just nu sker på Kuba. Inte på Castros Kuba, utan i Guantanamo Bay, en militärbas som kontrolleras av ett demokratisk land.

För den som torteras spelar det liten roll om förövaren får betalt av en diktator eller en demokratiskt vald president.

Det blev en flicka

Majken fick en lillasyster igår. Solveig föddes 21 februari på Östra Sjukhuset i Göteborg, väger 3570 g och är frisk som en nötkärna. Alla mår efter omständigheterna väldigt bra. Inte minst jag.

Förlossningar är underliga. Så självklart naturliga, så oförklarligt magiska.

onsdag, februari 20, 2008

Därför är trängselavgifter en bra idé

Läste i Göteborgsposten att socialdemokraterna nu kan tänka sig en utredning om trängselskatt i Göteborgsområdet. En trevare, kanske, men i kombination med KDs öppning genom Martin Hellström i december så anar man ändå en ökande medvetenhet om att miljön och trafikproblemen i Göteborg kräver mer än bara nya älvförbindelser.

Läser sedan med en allt mer uppgiven känsla kommentarerna till den socialdemokratiska debattartikeln. Om det finns någon fråga där politikerföraktet frodas så är det här. (Kan någon berätta för alla arga bilister att svenska kommunpolitiker mycket sällan får betalt? Politik på kommunnivå är en fritidssysselsättning för alla utom ett litet fåtal. Och skatter går, hör och häpna, inte in i politikernas fickor.)

Vad gäller sakfrågan frodas även okunskapen. Så jag tänkte här förklara varför trängselavgifter kan vara en bra lösning, i hopp om att även pendlande förortsbor ska kunna se fördelarna.

Trängselavgifter utnyttjar befintliga vägar bättre
Trängselavgifter handlar om att utnyttja existerande vägutrymme bättre. Det är fundemental ekonomisk klokhet att se till att fasta tillgångar utnyttjas på det mest effektiva sättet. Detta åstadkommer man genom att variera priset över tiden. Har du ett hotell? Då tar du mer betalt vid högsäsong och mindre vid lågsäsong. På så vis får du kunder hela tiden. Har du ett tåg? Ta mer betalt på fredagseftermiddagar och mindre på tisdag lunch. En fjällstuga? Dyrt på påsklovet, billigt i december.

Vägar är oerhört dyra. Att dimensionera vägnätet efter rusningstrafik är helt enkelt ogörligt. Mycket klokare då att styra om trafik så att den rullar jämnare över dygnet. Ta mer betalt när resursen (utymmet på vägen) är mer eftertraktad. Mindre vid andra tider. Detta är huvudsyftet med trängselavgifter.

Trängselskatter är inte orättvisa
Ett återkommande argument är att trängselskatter skulle vara orättvisa. Den som har pengar kan fortsätta köra som han vill, medan den mindre bemedlade tvingas åka pendeltåg. (Detta argument tappar något i trovärdighet då det i allmänhet kommer från borgerligt håll, där marknadsmässiga priser annars är legio.) Detta är förvisso sant. Men det är inte mer orättvist än något annat här i världen. Den som har pengar kan hyra fjällstuga över nyår och påsklovet, köpa en dyr tågbiljett på fredag eftermiddag, och ta in på hotell mitt under VM. Han har också råd att betala höjda bensinpriser och varför inte köpa en bekvämare bil. Pengar köper sådan frihet. Men det omvända gäller också. Den som inte har pengar, eller som inte värderar ankomst på jobbet prick åtta lika högt, kan med trängselskatten ta bilen vid lågtrafik och betala mindre.

Det finns inga bra alternativ
Mer pengar till vägbyggen är ett förslag. Det skulle kanske, på kort sikt, lösa upp knutarna vid rusning. Men det löser inga miljöproblem, vare sig lokala eller globala. Ett större vägsystem ger på sikt mer trafik, när nya grupper längre från staden börjar kunna bilpendla tidseffektivt. Så småningom fylls även det nya utrymmet, och vi får nya trafikproblem, men med ännu mer utsläpp och ännu mer trängsel och trafikproblem i centrum. Men det viktigaste här är att det kostar, och det kostar astronomiskt. Bilisterna skriker efter nya broar, tunnlar och mot, men de glömmer att det rör sig om mångmiljardinvesteringar. Pengarna finns inte. Och om de fanns vore det alltså rent slöseri att använda dem på ett överdimensionerat och underutnyttjat vägsystem i storstäderna.

Mer kollektivtrafik är ett annat förslag. Det är en bra idé. Men den kräver finansiering och utrymme. Bussarna som idag fastnar i centrum måste kunna ta sig ut. Därför är det en självklar del av trängselavgiftsidén att den ska betala för ny kollektivtrafik. På så vis betalar nedsmutsaren sina medtrafikanter för att de ska ta bussen. I gengäld får han åka till jobbet utan köer.

Trängselavgifter är en bra idé som rimligen behöver utredas, och det är det S nu öppnar för. Kanske kan en sådan utredning innebära att fler börjar fundera över problematiken och vilka alternativ som finns. Om trängselskatter i Stockholmsstil inte lämpar sig för oss, så kanske det finns varianter att ta till. Men något behöver göras, det borde inte minst de stillastående bilisterna i Tingstadtunneln inse.

fredag, februari 01, 2008

Vad alla verkligen behöver

En resa till värmen måste alla kunna unna sig. 21 grader inomhus (man ska ju inte behöva frysa). En varm dusch om dagen, kanske två om man tränat. Fräscha skidkläder till sportlovet. Lite italiensk parmaskinka till tisdagsmiddagen.

I miljödebatten slänger vi oss gärna med olika uttryck för vad vi "behöver", eller "måste kunna unna oss". Påståenden om förmenta behov är viktiga då de ligger till grund för många viktiga beslut. Hur mycket el måste vi producera? Hur vi ska beskatta transporter? Hur stor del av vår inkomst vi har råd att dela med oss av?

Men vad är egentligen verkliga behov, och vad är lyx? Finns det någon skiljelinje? När, om någonsin, kan man säga att man har tillräckligt?

Jag tror att lyx är relativt. Det ligger kanske, tyvärr, i vår natur att sträva efter mer, och att tröttna på det vi redan har i överflöd. Det jag upplever som trist vardag (en varm dusch på morgonen, holländska grönsaker till lunchen, lite TV på kvällen) är en hutlös lyx för den som bor i ett flyktingläger i Darfur (eller för en kung för 200 år sedan). Det som är normalt för en oljemiljardär (ytterligare ett privatplan) är otänkbart för mig.

Men att vi vill ha det betyder ju inte att vi måste ha det, eller ens att vi blir lyckligare av det. Vi borde således kunna backa oss bakåt i kedjan av växande krav på tillvaron och nå någon slags minimum där vi antagligen skulle vara ungefär lika lyckliga. Jag tror för min del inte att det går att gå hur långt som helst. Någonstans når vi en närmast biologisk basnivå i våra krav på tillvaron. Där har vi våra behov.

Tak över huvudet, värme, näring, rent vatten och sjukvård - kanske är detta grundkraven. Personligen tycker jag här att just sjukvård är det som sticker ut. Allt det andra är otroligt billigt. Jag skulle kunna bo i ett tält vid en bäck och äta enkel mat, bara jag visste att jag fick toppmodern behandling om jag råkade sätta yxan i benet. Till detta kommer förstås social samvaro som ett omistligt behov (liksom andra icke-materiella saker som frihet, kultur, kärlek, osv).

Jag tror att den sorts materiella välfärd vi tillåter oss i västvärlden är ohållbar, av skäl som vi kan diskutera på annan plats. Då kommer naturligtvis frågan om vi måste tillbaka till stenåldern, till en miljömässigt hållbar minimalistisk tillvaro där livet kommer att te sig mycket hårdare.

Det tror inte jag.

För det första: en stor del av vår lyxkonsumtion är skadlig för oss som individer, familjer och samhällen, lokalt och omedelbart. Genom att minska på alkoholen, tobaken, skräpmaten och de onödiga bilresorna (där cykeln hade gett mer motion), så kan vi få ett friskare och rikare liv med mindre ekologiskt fotavtryck. Med färre välfärdssjukdomar (ett ord som i sig är talande) får vi det bättre, inte sämre.

För det andra: många reella nedskärningar i vår materiella välfärd skulle vara omärkliga. 18 istället för 21 grader inomhus är bara en vanesak, men skulle spara ofantliga mängder energi.

För det tredje: en del uppoffringar som visserligen är kännbara är trots allt inte plågsamma. Att tvingas ställa in shoppinghelgen i New York är trist, men kan knappast kallas "tillbaka till stenåldern" (möjligen tillbaka till 1990, då sådana resor fortfarande var otänkbara för gemene man) . Dessutom står det oss fritt att istället konsumera tjänster som ger minimal miljöpåverkan. Köp massage, gå på bio, hoppa bungyjump, gå en kurs. Eller varför inte jobba mindre och växla pengar (och klimatpåverkan) mot tid?

Behovet av verkliga uppoffringar lyser med sin frånvaro. Vi pratar inte svält, sjukdom, kyla och ensamhet. För mig låter livet i ett hållbart samhälle som ett rikare liv, inte ett fattigare.