fredag, februari 01, 2008

Vad alla verkligen behöver

En resa till värmen måste alla kunna unna sig. 21 grader inomhus (man ska ju inte behöva frysa). En varm dusch om dagen, kanske två om man tränat. Fräscha skidkläder till sportlovet. Lite italiensk parmaskinka till tisdagsmiddagen.

I miljödebatten slänger vi oss gärna med olika uttryck för vad vi "behöver", eller "måste kunna unna oss". Påståenden om förmenta behov är viktiga då de ligger till grund för många viktiga beslut. Hur mycket el måste vi producera? Hur vi ska beskatta transporter? Hur stor del av vår inkomst vi har råd att dela med oss av?

Men vad är egentligen verkliga behov, och vad är lyx? Finns det någon skiljelinje? När, om någonsin, kan man säga att man har tillräckligt?

Jag tror att lyx är relativt. Det ligger kanske, tyvärr, i vår natur att sträva efter mer, och att tröttna på det vi redan har i överflöd. Det jag upplever som trist vardag (en varm dusch på morgonen, holländska grönsaker till lunchen, lite TV på kvällen) är en hutlös lyx för den som bor i ett flyktingläger i Darfur (eller för en kung för 200 år sedan). Det som är normalt för en oljemiljardär (ytterligare ett privatplan) är otänkbart för mig.

Men att vi vill ha det betyder ju inte att vi måste ha det, eller ens att vi blir lyckligare av det. Vi borde således kunna backa oss bakåt i kedjan av växande krav på tillvaron och nå någon slags minimum där vi antagligen skulle vara ungefär lika lyckliga. Jag tror för min del inte att det går att gå hur långt som helst. Någonstans når vi en närmast biologisk basnivå i våra krav på tillvaron. Där har vi våra behov.

Tak över huvudet, värme, näring, rent vatten och sjukvård - kanske är detta grundkraven. Personligen tycker jag här att just sjukvård är det som sticker ut. Allt det andra är otroligt billigt. Jag skulle kunna bo i ett tält vid en bäck och äta enkel mat, bara jag visste att jag fick toppmodern behandling om jag råkade sätta yxan i benet. Till detta kommer förstås social samvaro som ett omistligt behov (liksom andra icke-materiella saker som frihet, kultur, kärlek, osv).

Jag tror att den sorts materiella välfärd vi tillåter oss i västvärlden är ohållbar, av skäl som vi kan diskutera på annan plats. Då kommer naturligtvis frågan om vi måste tillbaka till stenåldern, till en miljömässigt hållbar minimalistisk tillvaro där livet kommer att te sig mycket hårdare.

Det tror inte jag.

För det första: en stor del av vår lyxkonsumtion är skadlig för oss som individer, familjer och samhällen, lokalt och omedelbart. Genom att minska på alkoholen, tobaken, skräpmaten och de onödiga bilresorna (där cykeln hade gett mer motion), så kan vi få ett friskare och rikare liv med mindre ekologiskt fotavtryck. Med färre välfärdssjukdomar (ett ord som i sig är talande) får vi det bättre, inte sämre.

För det andra: många reella nedskärningar i vår materiella välfärd skulle vara omärkliga. 18 istället för 21 grader inomhus är bara en vanesak, men skulle spara ofantliga mängder energi.

För det tredje: en del uppoffringar som visserligen är kännbara är trots allt inte plågsamma. Att tvingas ställa in shoppinghelgen i New York är trist, men kan knappast kallas "tillbaka till stenåldern" (möjligen tillbaka till 1990, då sådana resor fortfarande var otänkbara för gemene man) . Dessutom står det oss fritt att istället konsumera tjänster som ger minimal miljöpåverkan. Köp massage, gå på bio, hoppa bungyjump, gå en kurs. Eller varför inte jobba mindre och växla pengar (och klimatpåverkan) mot tid?

Behovet av verkliga uppoffringar lyser med sin frånvaro. Vi pratar inte svält, sjukdom, kyla och ensamhet. För mig låter livet i ett hållbart samhälle som ett rikare liv, inte ett fattigare.

Inga kommentarer: