söndag, december 20, 2009

Klimathotet som medel för att tvinga fram nya skatter

Det finns en envis föreställning om att klimathotet fabricerats för att tvinga på världen globala skatter, och kanske till och med en global regering. Särskilt i USA tycks detta vara ett favorittema bland hårdföra förnekare. Senast jag hörde den var på SvT när en "skeptiker" släpades ut skrikandes från en boksignering med Al Gore.

Idén är förstås löjlig. Den vilar på minst en av två föreställningar: den ena är att naturvetenskapen säger till politikerna hur de ska utforma klimatpolicies. Den andra är att politiker gillar skatter.

Den första idén är galen av det enkla skälet att naturvetenskapen har fullt upp med uppgiften att förutsäga vad som kommer att hända med klimatet. Visst finns det forskare som engagerar sig i frågan om vad målen med klimatpolicies borde vara. Men oerhört få har en offentlig åsikt om hur de målen ska nås. Koldioxidskatter? Cap & trade? Personlig koldioxidbudget? Detta är frågor som ekonomer och politiker ägnar sig åt, men som klimatologin klädsamt undviker. (Denna idé förbiser förstås också de faktiska forskningsresultat som föreligger, helt oavsett forskares eventuella ideologi.)

Den andra premissen är om möjligt ännu tokigare och tyder på en total förvirring kring hur politiken fungerar i de flesta länder. Ingen politiker, någonstans, kommer idag till makten på löften om höjd skatt. På vänsterkanten vill man gärna åstadkomma ekonomisk utjämning, eller förstärkning av offentlig sektor, och då är skatter ofta ett medel. Man lovar alltså till exempel bättre läkarvård, och tvingas därför höja skatterna. Men att gå ut och säga "vi vill beskatta er, men ni kommer inte att få ut något av det, möjligen era barnbarn" är ingen valvinnare. Någonstans.

Klimathotet är i själva verket politikernas mardröm. För vem vill egentligen säga till sitt folk: "vi måste minska tillväxten, höja energipriserna, köra mindre bil, äta mindre kött, tacka nej till flygresor, ta pengar från vård och skola och ge till tredje världen"? Trots det finns det åtskilliga politiker runt om i världen som gör just det. Kanske beror det på att det fortfarande finns intelligenta människor med ansvarskänsla för planeten på ledande positioner. Men det går trögt.

onsdag, december 09, 2009

Klimatskeptiskt lobbyist agerar journalist åt Världen Idag

Tidningen Världen idag har gjort ett intressant val av reporter till COP15. Den populära och uttalat klimatskeptiska lobbyisten Maggie Thauersköld Crusell har lyckats få tidningens uppdrag att skildra klimatkonferensen. Ett minst sagt kontroversiellt val av chefredaktören Felicia Svaeren, som tydligen fått kritik, för hon försvarar sitt val:

Av 500 reportrar som är ackrediterade till Kimatkonferensen kommer troligen en majoritet av dem att helt undvika att rapportera från något annat håll än att klimathotet är ett faktum.
Det har hon säkert helt rätt i. Om en seriös reporter åker till en konferens om avsakaffande av landminor, så bör dennes grundförutsättning vara att landminor finns. Det tror inte Thauersköld. Läs på hennes blogg:

Det är bara klimathotet som är påhittat.
Dessutom handlar ju konferensen om politiska och ekonomiska lösningar på krisen. Att då tro att läsarna i första hand intresserar sig för vad en grupp helt marginaliserade forskare och debattörer tycker i den vetenskapliga frågan (som ju alltså inte är ämne för COP15) är minst sagt underligt.

Svaeren fortsätter:

Däremot är det oavsett vem som rapporterar, viktigt att kritiskt granska allt det som händer som är av vikt oavsett vilket håll det kommer ifrån och det litar jag på att Maggie Thauersköld Crusell klarar med bravur. Anledningen till att hon bloggar för Världen idag, Aftonbladet och framträder i TV och andra arrangemang är för att hon är skicklig och kan frågan.
Maggie är skicklig, det skall medges. Som lobbyist. Det är ingen hemlighet att hon är drivande i Stockholmsinitiativet (en sammanslutning av skeptiska vetenskapsmän och skribenter), en flitig skribent på Newmill och att hon driver bloggen The Climatescam (ett vattenhål för hårdföra klimatskeptiker). Ändå lyckas hon alltså med att erövra redaktionellt utrymme.

Kan hon frågan? Det må vara hänt. Men hennes så kallade faktaruta, med påståenden som att mer koldioxid bara ger mer växtlighet, är ett skämt eller en partsinlaga. Hon gör antaganden om att läsaren måste vara så okunnig att han/hon inte vet att frågan handlar om växthuseffekten och inte CO2s eventuella giftighet. Det är polemik på låg nivå och inte meningsfull fakta. Och hennes redaktionella text påstår:

... det är inte förekomsten av växthusgaser som är problemet, utan den eventuella avsaknaden av dem.
Detta torde överaska merparten av världens forskare som år för år observerar allt högre halter. Det torde också en gång för alla visa på Thauerskölds okunnighet alternativt vilja att förvirra. Jag vet inte vilket chefredaktören borde oroa sig mest för.

söndag, december 06, 2009

Viktig, vacker och rörande dokumentär om hajar

Den gick på SVT den 5/12. (Osmakligt nog direkt följd av filmen Jaws...) Den som missade den kolla in trailern här.
SHARKWATER