Det finns en envis föreställning om att klimathotet fabricerats för att tvinga på världen globala skatter, och kanske till och med en global regering. Särskilt i USA tycks detta vara ett favorittema bland hårdföra förnekare. Senast jag hörde den var på SvT när en "skeptiker" släpades ut skrikandes från en boksignering med Al Gore.
Idén är förstås löjlig. Den vilar på minst en av två föreställningar: den ena är att naturvetenskapen säger till politikerna hur de ska utforma klimatpolicies. Den andra är att politiker gillar skatter.
Den första idén är galen av det enkla skälet att naturvetenskapen har fullt upp med uppgiften att förutsäga vad som kommer att hända med klimatet. Visst finns det forskare som engagerar sig i frågan om vad målen med klimatpolicies borde vara. Men oerhört få har en offentlig åsikt om hur de målen ska nås. Koldioxidskatter? Cap & trade? Personlig koldioxidbudget? Detta är frågor som ekonomer och politiker ägnar sig åt, men som klimatologin klädsamt undviker. (Denna idé förbiser förstås också de faktiska forskningsresultat som föreligger, helt oavsett forskares eventuella ideologi.)
Den andra premissen är om möjligt ännu tokigare och tyder på en total förvirring kring hur politiken fungerar i de flesta länder. Ingen politiker, någonstans, kommer idag till makten på löften om höjd skatt. På vänsterkanten vill man gärna åstadkomma ekonomisk utjämning, eller förstärkning av offentlig sektor, och då är skatter ofta ett medel. Man lovar alltså till exempel bättre läkarvård, och tvingas därför höja skatterna. Men att gå ut och säga "vi vill beskatta er, men ni kommer inte att få ut något av det, möjligen era barnbarn" är ingen valvinnare. Någonstans.
Klimathotet är i själva verket politikernas mardröm. För vem vill egentligen säga till sitt folk: "vi måste minska tillväxten, höja energipriserna, köra mindre bil, äta mindre kött, tacka nej till flygresor, ta pengar från vård och skola och ge till tredje världen"? Trots det finns det åtskilliga politiker runt om i världen som gör just det. Kanske beror det på att det fortfarande finns intelligenta människor med ansvarskänsla för planeten på ledande positioner. Men det går trögt.
Idén är förstås löjlig. Den vilar på minst en av två föreställningar: den ena är att naturvetenskapen säger till politikerna hur de ska utforma klimatpolicies. Den andra är att politiker gillar skatter.
Den första idén är galen av det enkla skälet att naturvetenskapen har fullt upp med uppgiften att förutsäga vad som kommer att hända med klimatet. Visst finns det forskare som engagerar sig i frågan om vad målen med klimatpolicies borde vara. Men oerhört få har en offentlig åsikt om hur de målen ska nås. Koldioxidskatter? Cap & trade? Personlig koldioxidbudget? Detta är frågor som ekonomer och politiker ägnar sig åt, men som klimatologin klädsamt undviker. (Denna idé förbiser förstås också de faktiska forskningsresultat som föreligger, helt oavsett forskares eventuella ideologi.)
Den andra premissen är om möjligt ännu tokigare och tyder på en total förvirring kring hur politiken fungerar i de flesta länder. Ingen politiker, någonstans, kommer idag till makten på löften om höjd skatt. På vänsterkanten vill man gärna åstadkomma ekonomisk utjämning, eller förstärkning av offentlig sektor, och då är skatter ofta ett medel. Man lovar alltså till exempel bättre läkarvård, och tvingas därför höja skatterna. Men att gå ut och säga "vi vill beskatta er, men ni kommer inte att få ut något av det, möjligen era barnbarn" är ingen valvinnare. Någonstans.
Klimathotet är i själva verket politikernas mardröm. För vem vill egentligen säga till sitt folk: "vi måste minska tillväxten, höja energipriserna, köra mindre bil, äta mindre kött, tacka nej till flygresor, ta pengar från vård och skola och ge till tredje världen"? Trots det finns det åtskilliga politiker runt om i världen som gör just det. Kanske beror det på att det fortfarande finns intelligenta människor med ansvarskänsla för planeten på ledande positioner. Men det går trögt.
Kommentarer