måndag, september 20, 2010

Förhandla, Maria!

Läser på DN om Miljöpartiets valvåndor. Lika lite som någon annan kan jag tala för partiets medlemmar eller väljare, men jag kan ju säga vad jag tycker.

1. Att inleda förhandlingar kan aldrig skada. Det är utfallet av förhandlingarna som får avgöra. Om MP får igenom ett blågrönt regeringsalternativ med de rätta ingredienserna så vore det bättre än mörkbrunt inflytande eller en svag helblå regering. Och definitivt bättre för miljön.
2. Det finns inget röd-grönt alternativ. Sossarna fick inte väljarnas förtroende. Misstroendevotum tillsammans med SD? Omöjligt. Så en blå regering blir det hur som helst, frågan är om den blir helblå eller blågrön.
3. Jag tror att många röstade för MP trots samarbetet med de röd-gröna, inte tack vare detta samarbete. Man röstar på ett parti och på dess värderingar. Jag tror att MP har fler röster att hämta högerut än vänsterut, delvis för att Centern är ett så uselt alternativ i miljöfrågor. Jag tror inte den politiska kostnaden blir särskilt hög, även om det skulle bli frånfälle på vänsterkanten.

Så, Maria och Peter, släpp stoltheten, visa ert politiska skarpsinne, och ro hem ett samarbete som gör att partiets sex nya riksdagsmandat märks i politiken!

söndag, september 19, 2010

Dags bli republikan?

Ett vanligt resonemang bland människor omkring mig i det här valet är att man övervägt att rösta blått för att man inte vill se Mona Sahlin som landets frontfigur (alternativt att man inte vill ha Ohly som minister). Valet har i mångt och mycket, inte minst på Moderata valaffischer, handlat om vem som är trovärdigast som statsminister.

Detta är inte konstigt. Människor bryr sig om vem som skall vara vår röst i världen, vem som får hälsa på Obama och åka på toppmöten. Men det är intressant eftersom valet ju egentligen handlar om något helt annat. Det är ett riksdagsval och inte ett regeringsval. Vi väljer sammansättningen i riksdagen, och vi väljer - om vi kryssar - också helt direkt vilka riksdagsmän som kommer att besluta om lagar och budget i vårt land.

Problemet med kombinationen parlamentarism (riksdagsmajoriteten bildar regering), ökande medial personfixering samt blockbildning är att du som väljare kan hamna i ett läge där du är tvungen att välja mellan den du uppfattar som den bästa statsministerkandidaten och det parti vars politik du sympatiserar med. Du kan inte få Reinfeldt och en socialdemokratiskt politik, hur mycket du än skulle önska det.

Detta är inte bara ett konkret problem för socialdemokraterna, utan ett rent demokratiskt dilemma. Människor måste veta vad det är de röstar på. En given lösning är förstås att skilja på valet av statsminster (dvs den som i allt annat än till namnet är statschef) och valet av lagstiftande församling. Och vad är det, om inte annat än republik? Det är också ett argument för republik (eller en liknande konstruktion) som inte har något att göra med om man är för eller mot kungamakten. Vi skulle ju i princip kunna ha ett val till statsminister och ett till riksdagen, medan kungen fortsatte att vara formell statschef.

En sista tanke

Före valet 2006 var klimatet en ickefråga. Några veckor efteråt uppmärksammades Al Gore, TV visade klimatdokumentärer, och plötsligt visste alla vilka IPCC var. Medvetenheten om en annalkande global klimatkris bredde ut sig.

Inför valet 2010 är det plötsligt tyst om miljön igen. Trots att det brinner i Ryssland, trots översvämningar i Kina och Pakistan, trots utsläppet i Gulfen. Och trots att det vetenskapliga läget stärkts. Mars, April, Maj och Juni var alla de varmaste respektive månaderna någonsin globalt sett (enligt NOAA). Men en kall vinter lokalt i nordvästra Europa lever kvar i minnet och frågan har dött. Att världen i stort slog värmerekord även denna vinter glömdes bort.

Nu går vi istället till val på frågan om vem som skall få några hundralappar mer i månaden efter skatt. Är det undersköterskorna? Pensionärerna? Partierna tävlar i vem som kan erbjuda mest.

I en tid då vi borde diskutera förändrade, klimatsmarta konsumtionsmönster, tycks alla de stora partierna istället elda på en ROT- och RUT-rabatterad köphysteri. Nytt kök och delikatesskinka, större bil och väldiga motorvägar, roligare pektelefon, två duschar om dagen, shoppingresa till New York.

Vi lever i en tid av aldrig tidigare skådad rikedom. Aldrig i historien har vi haft det så materiellt välställt. Ändå är det tydligen politiskt omöjligt att tala om det som vi alla vet, nämligen att denna rikedom, denna tillväxt, uppstått genom att vi likt Phileas Fogg brutit upp däcket på vår båt för att elda ångpannan. I längden får vi betala priset. Inte våra barnbarn, utan vi. Tvåhundra spänn i skattelättnad medan världen brinner.

Möjligheten att rösta i ett demokratiskt val är inte given. I delar av världen kämpar människor för den rätten. Idag kan vi välja att fokusera på att fylla på den egna plånboken med nya skatteavdrag och därmed fortsätta på en ohållbar väg mot en irreversibel världsomspännande miljökatastrof. Eller så kan vi använda vår röst till att rädda jorden, den perfekta, och enda, platsen vi kan leva på. Tänk på det i vallokalen.

onsdag, september 15, 2010

Erlandssons bästa insats: billigare gödsel

Läser en chat på Lantbrukets affärstidning. Jordbruksminister Erlandsson tycker att det bästa han gjort under sina fyra år är att han avskaffat skatten på handelsgödsel.

Gröngölingen: Vad är du mest stolt över efter fyra år som jordbruksminister? [20:11]
Svar: Jag är nog mest stolt över att jag lyckades driva igenom att vi helt skulle avskaffa skatten på handelsgödsel. Det är något som Centerpartiet och jag har slagits för i många år. Det ger 350 miljoner kronor om året i ökad konkurrenskraft och minskade kostnader för de svenska bönderna.

Han har alltså gjort sitt yttersta för att öka användningen av gödsel som inte bara är kraftigt förorenande, utan som kräver enorma mängder energi att framställa.

Gång på gång framgår det hur Centern prioriterar jordbruksnäringen framför Sveriges miljö. Gröna? Nja.

söndag, september 12, 2010

Möjligen valets mest korkade valaffisch

Hur tänkte de nu? Att småpartier nära 4% gärna tar till desperat populism visste vi. Men att det förment miljövänliga Centerpartiet fallit så här lågt förvånar mig.

För det första: det finns inga utsläppsfria bilar. De trehundratusen miljöbilar som Centern så gärna tar cred för, de är sällan något annat än lite bättre än de riktigt usla miljöbovarna. En miljöbil (förutsatt att det nu inte är en etanolbil som körs på bensin) är inte en cykel. Centern har en fin vision om en fossilfri bilflotta - en vision som jag delar - men vad partiet inte förmår ta till sig är hur långt borta från en sådan vi är. Bilbranschen vet. Och kanske skall du se dig om - känner du nån som kör elbil? Nej, just det.

Men ponera att det helt plötsligt dök upp en suverän, billig elbil med sådan prestanda att den slog sig in på marknaden snabbt. Skulle problemen med bilismen vara lösta då? Knappast. Det bilburna samhället innebär fortfarande en växande trängsel, stora bullerproblem, enormt kostsamma vägprojekt, partikelutsläpp från vägbanor, och inte minst ett gigantiskt energislöseri. Även den bästa elmotor är en energislukare så länge den sitter inbyggd i ett ton plåt och bara transporterar en person.

Centern har förfallit år ett populistiskt flörtande som tyvärr kommer att fungera, för budskapet ställer inget som helst krav på mottagaren. Luta er tillbaka och låt vår fina bilindustri (den som nu ligger decennier efter konkurrenterna på miljöområdet) lösa problemen. Det är inte ert fel att bilar skitar ner.

Slutligen undrar man mot vem man riktar udden. För de förslag som kommer från tex MP handlar om just att beskatta utsläppen. Bensinskatten, tex, förbjuder ju ingen att köra vilken bil de vill. Bara att de som orsakar större utsläpp betalar mer. Eller är det trängselskatten man nu vänt sig mot? Underligt, för sist jag kollade var C med i den uppgörelsen tillsammans med resten av Alliansen i Göteborg.

Presidentval på söndag

Två partier, retorik som framstår som identisk, och två partiledare som avgör valet. En medial bevakning som likt väljarna ledsnat på de minimala politiska skillnaderna, och som istället fokuserat på spelet - taktiken, opinionsläget, förtroendet för kandidaterna. Vår stundande super-söndag skiljer sig därvidlag inte mycket från ett helt vanligt amerikanskt presidentval.

Men vad är det vi röstar på? Är det statsminsterval vi har på söndag? Knappast. Vi röstar för att avgöra riksdagens sammansättning. Det är riksdagen som beslutar om våra lagar och skatter. Vi röstar alltså för kommande mandatperiods politik, inte i första hand vilket ansikte som skall representera Sverige.

Att personfrågan fått sådan bärighet hänger förstås samman med blockpolitiken. Denna har bidragit till att dölja allt som spretar - allt det som gör att intressanta sakfrågor får flygförmåga. Nu måste Ohly sitta och försvara miljöpartistisk politik, liksom Reinfeldt skall vurma för att centern klarar sina fyra procent. Det är en tråkig utveckling som jag tror kommer att minska valdeltagandet. Men det finns ingen enkel lösning när vi nu fastnat i detta träsk.

De sju etablerade partierna har förvisso olika egna småförslag. En liten bonus här, en liten skattesänkning där, ett burkaförbud där. Men inget av detta känns grundat i ideologi, utan snarare framkrystat av vältrimmade PR-organisationer som vet att man måste släppa populistiska förslag då och då för att synas.

Finns det då inga visioner kvar, när det socialistiska och det kapitalistiska rörts ihop till vad som av de flesta nog uppfattas som en blå-röd röra och alla flörtar med en bilburen, villaägande "arbetarklass"? Finns det inget i dagens politik som vi kommer att minnas om femtio år?

Jag vill mena att det finns en sådan fråga, en verkligt ideologisk och samtidigt livsavgörande fråga som kommer att påverka det politiska fältet i många decennier framåt. Den handlar om tillväxt. Ty den främsta vattendelaren i politiken går i själva verket mellan miljöpartiet och resten. Å ena sidan vi som har insett att en evig BNP-tillväxt på ett basalt, fysiskt plan är omöjlig. Och så de andra som väljer att stoppa huvudet i sanden och upprepa mantrat att tillväxt ger välfärd, trots att dagens rovdrift på planeten är uppenbart ohållbar, ett fruktlöst försök att springa från notan.

Jag hoppas att nästa valrörelse på allvar tar upp frågan om hållbar, grön ekonomi, om alternativa mått på ett samhälles framgång, såsom lycka, eller verklig tillväxt (dvs där vi tagit hänsyn till hur vi tär på vårt naturliga kapital). En övergång till detta nya tankesätt skulle vara något verkligt visionärt, något för historieböckerna. Det skulle färga vårt samhälles utveckling i sekler.

2010 års presidentval kommer dessvärre att vara bortglömt om ett år.