Varför ny teknik inte kommer att rädda klimatet

Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka mer eller mindre linjärt, likaså atmosfärens CO2 innehåll. Prognosen för 2015 är ytterligare några procents ökning. Avståndet till hållbara nivåer växer stadigt. Frälsningen många hoppas på är teknikutveckling. Men kommer detta att räcka, eller är det bara en våt dröm? Jag vill här visa att nya uppfinningar inte kommer att rädda klimatet.

Tillägg Februari 2018: Astrofysikern Tom Murphy på bloggen Do the Math har mer grundläggande, fysikaliska argument för varför ny teknik inte är lösningen. Det handlar bland annat om teoretiska begräsningar för effektivitet.

Ny teknik vet vi givetvis inget om. Men vi vet en del om vad som krävs för att möta klimatkrisen, och vi vet en del om de drivkrafter som får teknologi att bli framgångsrik. Låt oss se på vad som skulle krävas av en hypotetisk ny teknik för att stoppa klimatkrisen.

1. Den behöver vara så kraftfull att den minskar de totala utsläppen, även om en växande global medelklass ökar sin konsumtion.
2. Den måste kunna möjliggöra fortsatt levnadsstandard på samma eller högre nivå än idag. 
3. Den behöver vara så överlägsen dagens teknik att spridningen kan bli global mycket snabbt. 
4. Eftersom utsläppskällorna är så olika (köttproduktion, transporter, industri, uppvärmning, markanvändning) så krävs det troligen många separata uppfinningar.

Låt oss bryta ner dessa punkter något. Dagens bilar kör ungefär tre gånger längre på en liter bränsle än 1975 års modeller. Ändå ökar de totala utsläppen från bilismen (och oljeproduktionen ökar konstant). Varför? Därför att allt fler har råd med bil, och råd att åka fler mil. Den globala medelklassen växer, medan god bränsleekonomi gör bilen ännu mer attraktiv för fler. Om vi ser till jorden idag så är det bara 15% av befolkningen som lever på mer än 20 USD per dag. Det finns alltså flera miljarder människor som är potentiella framtida bilägare, om den ekonomiska utvecklingen fortsätter. Samtidigt prognosticeras att jordens befolkning kommer att öka med ett par miljarder människor.

Det är detta vi måste förhålla oss till, särskilt om vi menar att fortsatt ekonomisk utveckling ska vara en del av lösningen. Ekonomisk utveckling betyder å ena sidan resurser för innovation och förnyelse men det betyder framför allt ökad konsumtion. Fler bilar. Mer semesterresor. Mer kött. För väldigt, väldigt många människor.

http://www.statista.com/statistics/233743/vehicle-sales-in-china/

En ny teknik för bilar måste alltså ge inte bara en gradvis effektivisering av bränsleförbrukning, utan ett paradigmskifte helt bort från fossila bränslen. Annars kommer den totala konsumtionen att uppväga vinster i effektivisering. Alternativt behöver tekniken göra privatbilism obsolet (eller göra resor överflödiga helt och hållet). 

En total övergång till kollektivtrafik tycks lika osannolik som att vi i närtid uppfinner teleportering.

Egentligen har vi inget teknologiskt problem. Det är ju på sätt och vis de senaste hundra årens teknikutveckling som försatt oss i knipan. Nollutsläpp kan vi i teorin åstadkomma genom att stoppa hjulen. Men detta är givetvis varken politiskt eller moraliskt gångbart. En plan för klimatet som berövar den rika världen semesterresor och god mat, och som fråntar de växande ekonomierna samma möjligheter, kommer i praktiken inte att kunna ta fart. 

Vi ser problemet när det gäller elbilar. Vi har fantastiska elbilar idag. Men konsumenterna accepterar inte att betala 300,000 för en bil som klarar en fjärdedel av räckvidden hos en konventionell bil. Man vill ha en bil som är lika snabb, bekväm, billig och med god räckvidd som dagens bil. OCH som är klimatneutral. En ny teknik behöver vara kommersiellt överlägsen det gamla, inte bara teknologiskt. Likt en iPhone måste den vara så paketerad att den kan köpas av vem som helst. Statliga eller globala kravsystem kanske kan tvinga fram lösningar, men troligen inte lika snabbt som kommersiella krafter.

I Sverige har vi som mål att sänka utsläppen till 40% lägre än 1990 års nivåer inom 4 år. Idag ligger vi 15% över 1990 års siffror. Globalt är glappet mycket större. 

Det är ont om tid. En ny teknik måste alltså vara globalt spridd och ha full effekt inom några år. Men vår bilpark har en livstid på decennier. Ett nytt kärnkraftverk eller nytt transportsystem tar 10-15 år att bygga. Att bryta matvanor och minska på köttätandet radikalt kanske kräver generationer. Produktion och distributionsformer för nya bränslen måste byggas upp över hela världen, även länder med mycket lägre teknologibas och fattigare befolkning.

Det enda sättet att uppnå detta vore med så revolutionerande teknik att den rent kommersiellt slår ut fossilbränslen nästan omedelbart. En teknik som gör energi billigare än produktionskostnaden för kol och olja, dvs så billig att det inte lönar sig att ta upp fossila bärnslen ur marken. Detta skulle kunna vara billig, enkel, mobil fusionskraft - något science-fictionförfattare brukar drömma om. Det har vi kanske en dag. Men det finns inget som tyder på att vi har ens fungerande prototyper inom i min livstid.

Även med fungerande fusionskraft  - utvecklad och installerad imorgon - är inte problemet löst. Vi skulle givetvis kunna stänga alla kol- och oljekraftverk. Men dessa står bara för en del av utsläppen.

Vi har då fortfarande bilismen, flyget, maten, byggsektorn, markanvändningen, och allt annat att lösa. Möjligen skulle tillgång till extremt billig energi (om fusionskraft skulle bli billig) kunna innebära att vi kunde använda energi för att binda koldioxid direkt från atmosfären. Men återigen - det kräver ytterligare innovation och spridning av tekniken.

Ett sätt att få global spridning på teknik är om staterna kräver det. I teorin skulle staterna kunna förbjuda fossila bränslen, och därmed troligen tvinga fram fungerande alternativ snabbare. I teorin. I verkligheten skulle det döda hela världsekonomin, men långt dessförinnan skulle projektet gå i stå eftersom det skulle ignoreras av länder som antingen producerar eller importerar stora mängder bränsle. Mer realistiskt skulle kunna vara en global, gradvis höjd koldioxidskatt. Men hur gör man det? Vi har inte ens en modell för det, och med vikande ekonomier är nya skatter det sista många länder önskar sig. Och det skulle ta tid.

En kort sammanfattning: ny revolutionerande teknik är en okänd parameter som vi kan hoppas på, men inte räkna med. Möjligen kan vi höja innovationstempot genom satsningar inom utbildning, forskning och produktutveckling. Ny teknik tar tid att sprida. Intressanta tekniker finns redan men har inte tillräcklig effekt därför att kol och olja är så billigt, och därför att världens befolkning växer och ökar sin konsumtion per capita. Ny teknik behövs på flera områden parallellt eftersom utsläppskällorna är många. Det är svårt att se en enskild uppfinning som skulle lösa klimatkrisen.

Inget av detta säger att vi inte behöver ny teknik. Men den kommer inte att uppstå av sig själv, spridas snabbt nog, eller räcka hela vägen.