Liungman om kosmos

Idag blev jag förskräckt vittne till en ganska otidsenlig debatt. Det var professorn Gösta Walin och språkröret Maria Wetterstrand som debatterade klimatförändringar. Inledningsvis kan man väl säga att SvT, som efter programmet Planeten förra året fick många kängor för att vara miljökramare, nu slagit över lite väl långt åt andra hållet. Det blir exempelvis lite märkligt när Stina Dabrowski plockar in en politiker för att försvara de senaste vetenskapliga rönen mot tre vetenskapsmän (Gösta Walin, Björn Lomborg och en till i publiken). Vetenskapssamhällets tunga institutioner som IPCC, Nasas toppforskare James Hansen, National Academy of Sciences och The American Meteorological Society står alla entydigt bakom påståendet att människan har påverkat klimatet (se fler institutioner här ). Walin, Lomborg mfl representerar alltså en mikroskopisk minoritet (mer exakt: Lomborg ifrågasätter inte längre klimatförändringarna, utan snarare hur vi hanterar dem). Dabrowskis val av kombattanter må ...

Jag ville veta mer om oceanografen Gösta Wallin och satt och surfade runt. Det gick dåligt. Ingenstans hittade jag hans publikationer. Jag hittade en Göran Wallin vid Göteborgs Universitet som också berör klimatfrågor, men det var fel person. Jag hittade till slut en artikel av sagda forkare och insåg att jag liksom många bloggare fått stavningen fel. Så kan det gå. Men på vägen runt webben hann jag plöja många blogginlägg från den sidan i klimatdebatten som vi här kan kalla "skeptikerna" i hopp om att inte lägga för mycket värdering i det (i motsats till min rubrik som ju är lite tillspetsad...). Gösta Walin tänkte jag skriva mer om framöver, när jag hunnit kika mer på det han gjort inom sitt eget fält, som tycks vara oceanströmmar och kolcykler. Men i min lilla odyssé bland skeptikerna började tankarna snurra om mer generella fenomen än just Gösta Walin. Vad är det för världsbild som driver åsiktsbildningen bland de som uttrycker sin skepsis på insändarsidor, debattfor...

Kärmkraftsförespråkare vädrar morgonluft, och allt som oftast dyker följande argument upp: Eftersom vi kommer att styra över allt mer trafik till kollektivtrafik behövs mer el till tåg, spårvagnar och elbilar. Då behövs mer kärnkraft. Jag har inte hunnit gräva färdigt i all statistik. Men enligt Banverket stod den spårburna trafiken 2002 för 1,6 TWh elföbrukning. För att sätta det i perspektiv: elektrisk uppvärmning av svenska bostäder drar ca 22 TWh elström. Så ta ropen på mer elkraft med en nypa salt. Järnväg är enormt energieffektivt, även om det kräver el. Bara genom att minska mängden direktverkande el i våra hus kan vi spara mångfallt mer än vad en ökad tågtrafik kräver. (En liten not vid sidan om: hörde för länge sedan att tågtrafikens elanvändning ungefär motsvarade biltrafikens - alltså den som framför allt vägbelysning och motorvärmare står för. Detta har jag inga belägg för, men någon annan kanske kan verifiera eller bestrida?)

Visst är det underbart? Morgontidningen är gratis. Favoritsajten på nätet är gratis. Eposten är gratis. Mobiltelefonen fick du gratis. Hockeymatchen får du se gratis på TV . Mjukvaran du tankade ner är gratis. Maten på afterwork är gratis. Plötsligt tycks precis allt ha blivit gratis. Men, kära vänner, som ni redan vet: det finns inga gratisluncher. "There´s no such thing as a free lunch" konstaterade både science fiction författaren Robert A. Heinlein och den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman . Allt som är skenbart gratis betalas någonstans av någon. Alla mina exempel ovan är alltså snarare exempel på hur man döljer kostnaden än bjuder på en måltid. Mobiltelefonen och potatissalladen på afterwork handlar om att flytta kostnaden i tiden. Köp nu, betala senare (på ölnotan eller på telefonräkningen). Eftersom människor är kortsiktiga så lockas vi av dessa erbjudanden och blundar för det faktum att räkningen bokstavligen kommer som ett brev på posten....

I klimatdiskussionen pratar man ibland om att vi måste stabilisera våra koldioxidutsläpp vid en viss tidpunkt i framtiden. 2015 är en återkommande kandidat. Vad menas med detta? Hur ambitiöst är ett sånt mål? Jag brukar ta till analogin med ett fartyg långt ut på öppet hav, utan livbåtar. De ombordvarande har allt de behöver för att klara sig länge. I kölsvinet finns lite vatten - lite kondens, läckage från när man meckat med motorn och så. En liten pump klarar lätt av att hålla hyfsat torrt. Men så kommer några förstaklasspassagerare på att egna fontäner är fint att ha, så de borrar små hål i skrovet här och där. Det blir jättefint. Fast vattnet hamnar förstås i kölsvinet, som sakta blir allt våtare. Så småningom vill allt fler ha fontäner. Passagerarna längst ner i tredjeklass börjar också bli sugna, och några av dem börjar borra de med. I förstaklass har man byggt fina vattenrutchkanor, också de bevattnade genom att man tagit upp hål i skrovet. Nu orkar den lilla pumpen inte alls me...

Det är populärt att lyfta fram att Sverige "bara" står för 0,2 till 0,3 % av världens koldioxidutsläpp, att transporterna står för en tredjedel av dessa, och att utsläppsminskningar inom den sektorn således är ointressanta. "Varför ska just vi bilister/åkare/flygbolag vara de som tar smällen?" Argumentet börjar kännas tjatigt. Det är också ett flagrant missbruk av statistik. För det första är 0,3 % en hög siffra, med tanke på att vi utgör bara en dryg tusendel av jordens befolkning. Vi släpper alltså ut långt mer än vår beskärda del. Men mer intressant är frågan om vad som kan anses vara försumbara utsläpp. Vi kan ta svenska transporter, multiplicera procenttal och sedan tro oss ha trollat bort problemet. Men vad hindrar kenyanska elproducenter, chilensk gruvindustri eller laotiskt inrikesflyg att göra detsamma? Om vi vill påstå att just svenska bilar skall vara undantagna från en generell utsläppsminskning, så måste vi också kunna visa varför andra brancher i andra...

Jag som skriver heter John Liungman. Jag kommer antagligen att skriva om klimatet, trängselskatter, utfiskade hav, djurförsök, rovdjur, bergsklättring, faderskap... Och annat som berör mig.