Fortsätt till huvudinnehåll

Förnekelsens dynamik

Jag ville veta mer om oceanografen Gösta Wallin och satt och surfade runt. Det gick dåligt. Ingenstans hittade jag hans publikationer. Jag hittade en Göran Wallin vid Göteborgs Universitet som också berör klimatfrågor, men det var fel person. Jag hittade till slut en artikel av sagda forkare och insåg att jag liksom många bloggare fått stavningen fel. Så kan det gå. Men på vägen runt webben hann jag plöja många blogginlägg från den sidan i klimatdebatten som vi här kan kalla "skeptikerna" i hopp om att inte lägga för mycket värdering i det (i motsats till min rubrik som ju är lite tillspetsad...).

Gösta Walin tänkte jag skriva mer om framöver, när jag hunnit kika mer på det han gjort inom sitt eget fält, som tycks vara oceanströmmar och kolcykler. Men i min lilla odyssé bland skeptikerna började tankarna snurra om mer generella fenomen än just Gösta Walin.

Vad är det för världsbild som driver åsiktsbildningen bland de som uttrycker sin skepsis på insändarsidor, debattforum och bloggar? Hur kommer det sig att påståenden som jag själv ser som självklara och utagerade fortfarande ses som hotfulla och kontroversiella inom denna sfär? Alla som skriver kan inte rimligen vara sponsrade av Exxon.

En tankegång som jag skönjer, mer eller mindre tydligt, är att det finns någon sorts styrning miljörörelse-media-politiker-forskare. Just Gösta Walin formulerar det så här:

I grova drag går det till så här. Vetenskapare levererar en hypotes som under normala betingelser skulle få leva som alla andra hypoteser, granskas, förkastas, modifieras eller kanske bekräftas. Men nu händer något annat. De prematura tankarna har fångats upp av ideologiska krafter, främst miljörörelsen som bedriver effektiv lobbyism. Massmedierna följer upp och sedan är det bara för politikerna att rätta in sig i ledet. Sanningen är därmed fastställd innan den vetenskapliga processen hunnit verka. De som vågar opponera blir idiotförklarade och/eller skällda för att vara köpta. De som framhärdar riskerar ställning, anslag, karriär och anseende. Det har förekommit att dissidenter liknas vid förintelseförnekare. --- Läs hela artikeln
Här har vi alltså en miljörörelse som, driven av någon sorts politisk agenda, feltolkar vetenskapliga rön och genast vinner medias gunst. Hjälplösa politiker har sedan inget annat att göra än lyda. Dessa politiker styr sedan forskningen.

Jag ifrågasätter den här synen på hur forskning och samhälle samverkar. För det första bortser den från oerhört starka intressen som motarbetar idén om klimatförändringar. Dessa, bland annat oljeindustrin, har lobbat hårt i decennier. De har, i motsats till miljörörelsen, både motiv och medel. Pengar saknas inte. För det andra så kan jag inte se på vilket sätt media kramar miljörörelsen. Jag läser Göteborgsposten. Mycket kan man anklaga deras debattredaktion för, men att de skulle skämma bort Miljöpartiet eller Greenpeace? Det händer bara inte. Och efter vad jag läst står DN och SvD minst lika långt från den gröna opinionen. För det tredje tycker jag inte att den politiska nivån varit så enormt snabb att anamma människans klimatpåverkan som ett faktum. Idag tycks det ha hänt på bred front, men å andra sidan har vi idag en regering i Sverige som inte precis profilerar sig på frågan. Och om vi ser oss om i världen, tex mot USA (både forskningsintensivast och utsläppsintensivast) så har vi ju även där en, låt oss säga, motsträvig ledning. George W. Bush är ju ingen pådrivare i klimatfrågan precis.

Nej, jag tror att det finns en rimligare förklaring. Tidigare idéer om klimatets utveckling har under lång tid stått emot en växande bevismängd. Tills ganska nyligen höll det gamla paradigmet emot av ren tröghet - inget ovanligt i vetenskapens historia. Till slut blev trycket för hårt och vi fick ett paradigmskifte. Plötsligt ser man jordens olika system i nytt ljus. Miljörörelsen, som varit mer öppen för de nya idéerna och låg några år före tycks då ha tvingat igenom sin ståndpunkt. Men i själva verket är det bara en överväldigande och växande mängd tecken som plötsligt kommit i dagen. Det är vetenskapen som startat denna process, ingen annan. Det Walin och många skeptiska bloggare missförstått är ordningen på hur förändringen gått till.

En vanlig invändning här är att det finns forskare, som Walin, som inte håller med i klimatlarmen. Det är sant. Det finns forskare som ifrågasätter det mesta, även sådant som de flesta av oss uppfattar som sanningar. Det är bra. Det gjorde Einstein. Det är ifrågasättandet som gör dem till bra forskare. Men att det finns invändningar betyder inte nödvändigtvis att den mer spridda uppfattningen är fel, eller hur? I fallet med klimatförändringarna är dessutom konsensus oerhört stark. Frågan är om något annat forskningsområde granskats i sådan detalj. IPCC går regelbundet igenom tusentals forskningsrapporter med koppling till klimatet. Experter granskar och värderar all denna forskning, deras slutsatser (sk Summaries for policymakers) granskas sedan av regeringarnas representanter. Förutom IPCC kan man peka på att alla större amerikanska vetenskapliga institutioner har accepterat klimatförändringarna som vetenskapligt faktum. Läs gärna MIT-forskaren Naomi Oreskes. Hon fann att bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, förekom inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet. Läs en kort sammanfattning här.

Att det för en lekman kan tyckas som att det finns många som har avvikande åsikter beror troligen på att många uttalar sig utanför sitt fält. Walin rör sig säkert hemtamt inom havsforskning, men han uttalar sig även om tex biologi som är långt från hans fält. Lomborg är inte ens naturvetare utan snarare statsvetare. Alla, även professorer, får uttala sig om vad de vill, men i den populära debatten får de tyvärr mer tyngd än de kanske är värda. Just i egenskap av uppstickare får de också oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet. Jag tycker att man ska ta dem för vad de är - avvikande röster. Att de hörs är inget bevis på att konsensus är felaktigt.

Själva idén om paradigmskifte är ganska väletablerad. Relativitetsteorin var ett sådant skifte där tiden som absolut plötsligt ifrågasattes. Det är förstås olyckligt att det fungerar så, att vetenskapen har denna tröghet. Det är också olyckligt att oliktänkande kan tryckas undan genom att pengar undanhålls. Men om man ifrågasätter de nya rönen om klimatet så måste man ifrågasätta HELA den vetenskapliga processen som den ser ut idag. Återigen, inom få områden har granskningen varit mer gedigen än när det gäller klimatet. Läs själv, IPCCs sammanfattning av den fjärde syntesrapporten är helt läsbar för en vanlig dödlig, hittas här. På IPCCs hemsida kan du också läsa om hur själva processen fungerar.

Kommentarer

Det mest skrämmande med Walin är väl hans naiva världsbild som vederläggs när han säger att uppvärmning kommer troligtvis vara bra för oss. Det betyder hur liten hans insikt är i t ex ekologiska system, resiliens, tipping points och en sund försiktighetsprincip samt risk management. Det känns mest som om han pratar om sin egen sommarstuga där det verkar vara lite för kallt idag.

Lomborg saknar även han ett större perspektiv, samt att hans ekonomiska prioriteringar säger att vi måste välja vilka vi skall rädda. Malaria och AIDS-offer istället för låglänta länder. Varför inte båda? Hans kritik mot Stern-rapporten verkar dessutom vara klart undermålig.

Populära inlägg i den här bloggen

Nej-sidans bästa argument - och varför de inte håller

Det är inte alltid lätt att identifiera varför nej-sidan säger nej. Argumenten skiftar vecka för vecka, och dyker upp från oväntade håll. Några är bättre, andra sämre. Jag har här bemött Nej-bloggens 14 anledningar att rösta Nej i folkomröstningen . 1. Trängselskatten är orättvis. Den drabbar vissa bilister beroende på var man råkar bo och arbeta i förhållande till var tullstationerna står, medan andra slipper helt undan. Utlandsregistrerade bilar betalar ingen trängselskatt. Bor man strax utanför zonen och jobbar strax innanför så kan skatten tyckas orättvis. Då har man å andra sidan troligen goda möjligheter att ta sig till jobbet på annat sätt - med cykel eller buss. Trängselskatten tas ut av de som använder det tungt belastade vägnätet när flest vill ha tillgång till det. På så vis är det snarast rättvist. Den som inte kör bil kl 8 varje vardagsmorgon skall givetvis inte behöva vara med och betala för breddade motorvägar. Och den som bor nära motorvägarna ska så klart inte behöv

Klimatskeptiskt lobbyist agerar journalist åt Världen Idag

Tidningen Världen idag har gjort ett intressant val av reporter till COP15. Den populära och uttalat klimatskeptiska lobbyisten Maggie Thauersköld Crusell har lyckats få tidningens uppdrag att skildra klimatkonferensen. Ett minst sagt kontroversiellt val av chefredaktören Felicia Svaeren, som tydligen fått kritik, för hon försvarar sitt val: Av 500 reportrar som är ackrediterade till Kimatkonferensen kommer troligen en majoritet av dem att helt undvika att rapportera från något annat håll än att klimathotet är ett faktum. Det har hon säkert helt rätt i. Om en seriös reporter åker till en konferens om avsakaffande av landminor, så bör dennes grundförutsättning vara att landminor finns. Det tror inte Thauersköld. Läs på hennes blogg : Det är bara klimathotet som är påhittat. Dessutom handlar ju konferensen om politiska och ekonomiska lösningar på krisen. Att då tro att läsarna i första hand intresserar sig för vad en grupp helt marginaliserade forskare och debattörer tycker i den vetensk

Lundgren och Radetzki ger sig in i klimatdiskussionen

[Ändring: efter en del kritik för att jag fokuserar på person snarare än sak här så har jag ändrat rubriken och justerat några rader. Se även kommentarerna. Vad gäller mera sakliga diskussioner om klimat kan man läsa mer om det i andra inlägg i denna blogg. Kolla kategorin "klimat".] Nils Lundgren och Marian Radetzki skriver på Newsmill om sin syn på klimathotet, och det är gamla argument från klimatskeptikerna rakt igenom. Men det roligaste är förstås att det som vanligt är ekonomer (ja, ekonom-snedsträck-politiker då) som ifrågasätter klimatforskning, och med lika svag argumentation som vanligt. Lundgren och Radetzki har i vanlig ordning valt att avfärda IPCC (en sammanslutning av de främsta forskarna på området som jobbat i åratal med frågan) och istället gjort en egen utredning - dessvärre långt från sina forskningsfält. "Detta är förstås pinsam hybris, en antiintellektuell position", som Stefan Edman skriver i GP . Anti-intellektuell är också det ständig