Visst är det underbart? Morgontidningen är gratis. Favoritsajten på nätet är gratis. Eposten är gratis. Mobiltelefonen fick du gratis. Hockeymatchen får du se gratis på TV . Mjukvaran du tankade ner är gratis. Maten på afterwork är gratis. Plötsligt tycks precis allt ha blivit gratis.
Men, kära vänner, som ni redan vet: det finns inga gratisluncher. "There´s no such thing as a free lunch" konstaterade både science fiction författaren Robert A. Heinlein och den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman. Allt som är skenbart gratis betalas någonstans av någon.
Alla mina exempel ovan är alltså snarare exempel på hur man döljer kostnaden än bjuder på en måltid. Mobiltelefonen och potatissalladen på afterwork handlar om att flytta kostnaden i tiden. Köp nu, betala senare (på ölnotan eller på telefonräkningen). Eftersom människor är kortsiktiga så lockas vi av dessa erbjudanden och blundar för det faktum att räkningen bokstavligen kommer som ett brev på posten.
Morgontidningen betalas genom annonser, av företag som i slutändan tar ut kostnaden på varans pris. Detsamma gäller hockeymatchen, där sponsorerna som satt sina skyltar på rinken räknar med att exponeringen ger merförsäljning. Den som köper varan betalar även för sändningen av hockeymatchen. Det intressanta här är att man inte bara flyttat kostnaden i tiden, utan också till andra betalande. Det finns ingen som helst garanti att en individ som läser morgontidningen också handlar underkläder på Lindex - det finns bara ett allmänt statistiskt samband att annonsering ger merförsäljning. Så jag kan ta ett ex av Metro och aldrig betala ett öre (om jag är immun mot reklam, eller pank, eller man utan behov av damunderkläder). På samma vis får någon annan, som aldrig läser Metro, betala några öre extra på ett trepack trosor.
Jag är nyfiken på hur det här påverkar vår ekonomi. Kapitalistisk teori bygger någonstans på grundsatsen att en vara får ett pris genom att köpare och säljare möts på en marknad och kommer överens. Att vi är rationella aktörer.
Att vi inte är rationella köpare visas kanske av exemplet med afterwork och mobiltelefonen. Vi tar kortsiktiga beslut därför att vi viktar det som ligger närmast i tiden (ny mobil) tyngre än det som kommer senare (en förhöjd räkning). Men annonsfinansiering och gratis utdelning av tidningar, webtjänster (Facebook, Google) och sportsändningar går längre. Någon annan betalar räkningen. Vad händer då? Jo, antagligen är det lättare att få spridning på en vara som är gratis och som finansieras genom en dold avgift som någon annan betalar. Vi kommer att överkonsumera gratisvaran eftersom vi ser en nytta men ingen kostnad. En invändning mot denna typ av företagsamhet är alltså att den leder till onödig miljöbelastning. Alla olästa Metro som flyger omkring på gatorna kanske kan få utgöra symbol för detta.
En annan invändning borde komma från nyliberalt håll då gratisprodukter innebär att man försämrar marknadssignalerna i systemet. Köpare och säljare kommunicerar dåligt. Lindexkunden betalar för någon okänd persons tidning. (Jag sätter en hundring på att nyliberalerna inte skulle se detta som ett problem. Intervention i marknadens signaler tycks bara vara ett problem om det är staten som ligger bakom, som i fallet offentligt finansierade tjänster som vård och skola.)
Man kan förstås argumentera att det finns fler, mer vardagliga exempel på hur vi luras till att vara mindre rationella konsumenter. Lån för konsumtion är ett. Eller vad sägs om elräkningen? Bränn så mycket el du kan utan information om din konsumtion (eller har du sett ett hus med en elmätare som visar din elanvändning i kronor per timme) och betala först långt senare. Eller vad sägs om att i stort sett alla hyresrätter har värme och varmvatten inbakat i hyran - hur meningsfullt blir det att snåla med badvattnet?
Principen om att gömma eller flytta kostnader för att få oss att konsumera mera tycks mer inarbetad än jag först anade när jag började skriva. Har du fler exempel? Invändningar? Kommentera!
Men, kära vänner, som ni redan vet: det finns inga gratisluncher. "There´s no such thing as a free lunch" konstaterade både science fiction författaren Robert A. Heinlein och den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman. Allt som är skenbart gratis betalas någonstans av någon.
Alla mina exempel ovan är alltså snarare exempel på hur man döljer kostnaden än bjuder på en måltid. Mobiltelefonen och potatissalladen på afterwork handlar om att flytta kostnaden i tiden. Köp nu, betala senare (på ölnotan eller på telefonräkningen). Eftersom människor är kortsiktiga så lockas vi av dessa erbjudanden och blundar för det faktum att räkningen bokstavligen kommer som ett brev på posten.
Morgontidningen betalas genom annonser, av företag som i slutändan tar ut kostnaden på varans pris. Detsamma gäller hockeymatchen, där sponsorerna som satt sina skyltar på rinken räknar med att exponeringen ger merförsäljning. Den som köper varan betalar även för sändningen av hockeymatchen. Det intressanta här är att man inte bara flyttat kostnaden i tiden, utan också till andra betalande. Det finns ingen som helst garanti att en individ som läser morgontidningen också handlar underkläder på Lindex - det finns bara ett allmänt statistiskt samband att annonsering ger merförsäljning. Så jag kan ta ett ex av Metro och aldrig betala ett öre (om jag är immun mot reklam, eller pank, eller man utan behov av damunderkläder). På samma vis får någon annan, som aldrig läser Metro, betala några öre extra på ett trepack trosor.
Jag är nyfiken på hur det här påverkar vår ekonomi. Kapitalistisk teori bygger någonstans på grundsatsen att en vara får ett pris genom att köpare och säljare möts på en marknad och kommer överens. Att vi är rationella aktörer.
Att vi inte är rationella köpare visas kanske av exemplet med afterwork och mobiltelefonen. Vi tar kortsiktiga beslut därför att vi viktar det som ligger närmast i tiden (ny mobil) tyngre än det som kommer senare (en förhöjd räkning). Men annonsfinansiering och gratis utdelning av tidningar, webtjänster (Facebook, Google) och sportsändningar går längre. Någon annan betalar räkningen. Vad händer då? Jo, antagligen är det lättare att få spridning på en vara som är gratis och som finansieras genom en dold avgift som någon annan betalar. Vi kommer att överkonsumera gratisvaran eftersom vi ser en nytta men ingen kostnad. En invändning mot denna typ av företagsamhet är alltså att den leder till onödig miljöbelastning. Alla olästa Metro som flyger omkring på gatorna kanske kan få utgöra symbol för detta.
En annan invändning borde komma från nyliberalt håll då gratisprodukter innebär att man försämrar marknadssignalerna i systemet. Köpare och säljare kommunicerar dåligt. Lindexkunden betalar för någon okänd persons tidning. (Jag sätter en hundring på att nyliberalerna inte skulle se detta som ett problem. Intervention i marknadens signaler tycks bara vara ett problem om det är staten som ligger bakom, som i fallet offentligt finansierade tjänster som vård och skola.)
Man kan förstås argumentera att det finns fler, mer vardagliga exempel på hur vi luras till att vara mindre rationella konsumenter. Lån för konsumtion är ett. Eller vad sägs om elräkningen? Bränn så mycket el du kan utan information om din konsumtion (eller har du sett ett hus med en elmätare som visar din elanvändning i kronor per timme) och betala först långt senare. Eller vad sägs om att i stort sett alla hyresrätter har värme och varmvatten inbakat i hyran - hur meningsfullt blir det att snåla med badvattnet?
Principen om att gömma eller flytta kostnader för att få oss att konsumera mera tycks mer inarbetad än jag först anade när jag började skriva. Har du fler exempel? Invändningar? Kommentera!
Kommentarer