onsdag, januari 23, 2008

Koldioxiden och det sjunkande skeppet

I klimatdiskussionen pratar man ibland om att vi måste stabilisera våra koldioxidutsläpp vid en viss tidpunkt i framtiden. 2015 är en återkommande kandidat. Vad menas med detta? Hur ambitiöst är ett sånt mål?

Jag brukar ta till analogin med ett fartyg långt ut på öppet hav, utan livbåtar. De ombordvarande har allt de behöver för att klara sig länge. I kölsvinet finns lite vatten - lite kondens, läckage från när man meckat med motorn och så. En liten pump klarar lätt av att hålla hyfsat torrt.

Men så kommer några förstaklasspassagerare på att egna fontäner är fint att ha, så de borrar små hål i skrovet här och där. Det blir jättefint. Fast vattnet hamnar förstås i kölsvinet, som sakta blir allt våtare.

Så småningom vill allt fler ha fontäner. Passagerarna längst ner i tredjeklass börjar också bli sugna, och några av dem börjar borra de med. I förstaklass har man byggt fina vattenrutchkanor, också de bevattnade genom att man tagit upp hål i skrovet. Nu orkar den lilla pumpen inte alls med, och vattnet stiger allt snabbare. Det märks tydligast i tredjeklass, där de nedersta hytterna börjar bli obehagligt fuktiga.

Besättningen har inga fler pumpar. Det talas om att man kanske kan bygga en stor pump på nåt vis men ingen vet hur. En del föreslår att fontänerna kunde drivas av återanvänt vatten från kölsvinet. Fontänerna har ju blivit en så viktig del av livet ombord. Men det blir så dyrt.

Det börjar bli uppenbart att det inte kan fortsätta så här. Passagerarna längst ned kommer snart att behöva flytta upp till de övre däcken. Fartyget tappar stabilitet, och ju mer vatten som tränger in desto större blir risken att fartyget kapsejsar helt. Den lilla pumpen (liksom allt ljus ombord) kan närsomhelst sluta fungera eftersom batterierna dränkts i saltvatten. Ju djupare fartyget ligger i vattnet desto snabbare forsar vattnet in av egen kraft.

I det här läget börjar kaptenen prata om att stabilisera vatteninsläppet. Inga nya hål får borras (utom av en del passagerare i tredjeklass som inte hunnit få någon fontän ännu) från imorgon. Visserligen strömmar vattnet fortfarande in och inget pumpas ut, men det låter i alla fall bra att man inte ökar antalet hål.

Här kanske vi kan lämna analogin och konstatera att stabiliserade utsläpp av koldioxid inte innebär stabiliserade nivåer i atmosfären. Så här säger John Sterman, chef vid MITs System Dynamics Group (läs mer här):
Atmospheric CO2 concentrations continue to rise even if emissions peak and will peak only when emissions fall to CO2 removal, something like 50-80% below current levels by 2050; warming continues long after concentrations peak, and sea level rise and other impacts continue long after that.

Så länge vi bränner ett enda kilo kol så ökar mängden koldioxid omkring oss. En båt som läcker kommer att sjunka någon gång i framtiden. Därutöver finns också risken att feedbackmekanismer tar över även om vi stoppat alla mänskliga utsläpp. Det kanske kan liknas vid att själva fartyget börjar läcka av sig självt i ventiler och skrovgenomföringar.

Som gammal långseglare påstår jag att man i sådant här läge brukar försöka täta alla läckor så fort man bara kan (dvs stabilisera mängden vatten i båten) och sedan börja pumpa eller ösa med alla medel. Först när koldioxidnivåerna sjunker är det dags att andas ut. Stabiliserade utsläppsnivåer är ett delmål som inte på långa vägar innebär att vi kan känna oss lugna.

1 kommentar:

Fricken sa...

Kul metafor. Sterman har skrivit en tänkvärd artikel som spinner vidare på temat: http://web.mit.edu/jsterman/www/Sterman-SweeneyClimaticChange.pdf