En bekant fick barn. Välutbildad, man, chef, antagligen en bra lön. Bor i lägenhet.
- Ska du va hemma nåt i höst då? frågar jag.
- Nej, herregud, det har vi inte råd med.
Jag baxnade. Men det är troligen helt rationellt, och symtomatiskt på en bristfällig föräldraförsäkring.
Om vi har en man med 50 000 i lön och en kvinna med 25000, och de ska fördela föräldrapenningen kortsiktigt rationellt, så finns det bara en faktor att väga in. Hur stor blir inkomstförsämringen under föräldratiden beroende på vem som är hemma? Självklart skall då den som har en inkomst långt över inkomsttaket fortsätta jobba. (Skillnaden blir dock betydligt mindre än många tycks tro, men det är en annan historia.)
Det finns naturligtvis mer att ta hänsyn till, lika rationellt, men mer långsiktigt. Hur påverkas karriären för respektive förälder? Hur påverkas jämställdheten i förhållandet? Hur påverkas relationen till barnen? Hur påverkas förhållandet, när den ena torkar kräk hela dagarna och den andra sitter på viktiga sammanträden? Hur påverkas arbetsplatsen?
Men i (det förhoppningsvis gemensamma) beslutet om hur tiden hemma skall fördelas handlar det ofta bara om pengafrågan. Dels för att man som nybliven förälder omöjligen kan föreställa sig vilket arbete det är att ta hand om barn och hem, och således kommer att underskatta "kostnaden" för den hemmavarande. ("Äsch, jag tycker det är så mysigt med vår lille bebis så jag VILL vara hemma!"). Dels för att man som enskild individ sällan ser det systematiska i sitt beteende. ("Vi är jättejämställda, men vi behöver pengarna, och han har så svårt att vara borta från jobbet.") Men kanske framförallt därför att det omedelbara behovet av pengar är det som lyser starkast. ("Visst, jag kan vara hemma några månader, men då får vi skjuta på semesterresan/nya köket/bilköpet.")
Jag kallar det akvariefiskeffekten, och den går att se överallt i samhället. Ni vet, guldfiskar äter ihjäl sig om man matar dem för mycket. Den kortsiktiga reflexen att äta maximalt är starkare än det långsiktiga behovet av att överleva. Människor är på många sätt likadana. Vi tar beslut utifrån omedelbara behov och belöningar. Vi kan inte, och kan inte förväntas, prioritera vare sig vårt eget långsiktigt bästa eller samhällets.
Därför behövs en kvotering av föräldradagarna. Det är bäst för individerna (fast de sällan ser det själva) och det är bäst för samhället, att män och kvinnor tar samma plats hemma och samma plats i arbetslivet. För de som viftar med ordet "frihet" och menar att det bör vara upp till varje familj säger jag bara: föräldrapenning är ett generöst och ytterst kostsamt bidrag (nära 30 miljarder). Bidraget finansieras av staten och kan således rimligen kopplas till villkor som gynnar hela samhället. Och friheten består förstås. Den som vill kan naturligtvis låta bli att ta ut sin hälft av föräldrapenningen.
Borgarna slänger istället fram "jämställdhetsbonus" som alternativ, men det är ju på det hela taget samma sak- en kvotering light. Den som delar mer jämt får mer pengar. Skillnaden är den att i jämställdhetsbonusen kommer pengarna långt efter att de behövdes (alltså i efterhand, då man vet vem som tog vilka dagar). Det är inget fel med jämställdhetsbonus förutom att det är ett för svagt instrument för att verkligen påverka jämställdheten.
- Ska du va hemma nåt i höst då? frågar jag.
- Nej, herregud, det har vi inte råd med.
Jag baxnade. Men det är troligen helt rationellt, och symtomatiskt på en bristfällig föräldraförsäkring.
Om vi har en man med 50 000 i lön och en kvinna med 25000, och de ska fördela föräldrapenningen kortsiktigt rationellt, så finns det bara en faktor att väga in. Hur stor blir inkomstförsämringen under föräldratiden beroende på vem som är hemma? Självklart skall då den som har en inkomst långt över inkomsttaket fortsätta jobba. (Skillnaden blir dock betydligt mindre än många tycks tro, men det är en annan historia.)
Det finns naturligtvis mer att ta hänsyn till, lika rationellt, men mer långsiktigt. Hur påverkas karriären för respektive förälder? Hur påverkas jämställdheten i förhållandet? Hur påverkas relationen till barnen? Hur påverkas förhållandet, när den ena torkar kräk hela dagarna och den andra sitter på viktiga sammanträden? Hur påverkas arbetsplatsen?
Men i (det förhoppningsvis gemensamma) beslutet om hur tiden hemma skall fördelas handlar det ofta bara om pengafrågan. Dels för att man som nybliven förälder omöjligen kan föreställa sig vilket arbete det är att ta hand om barn och hem, och således kommer att underskatta "kostnaden" för den hemmavarande. ("Äsch, jag tycker det är så mysigt med vår lille bebis så jag VILL vara hemma!"). Dels för att man som enskild individ sällan ser det systematiska i sitt beteende. ("Vi är jättejämställda, men vi behöver pengarna, och han har så svårt att vara borta från jobbet.") Men kanske framförallt därför att det omedelbara behovet av pengar är det som lyser starkast. ("Visst, jag kan vara hemma några månader, men då får vi skjuta på semesterresan/nya köket/bilköpet.")
Jag kallar det akvariefiskeffekten, och den går att se överallt i samhället. Ni vet, guldfiskar äter ihjäl sig om man matar dem för mycket. Den kortsiktiga reflexen att äta maximalt är starkare än det långsiktiga behovet av att överleva. Människor är på många sätt likadana. Vi tar beslut utifrån omedelbara behov och belöningar. Vi kan inte, och kan inte förväntas, prioritera vare sig vårt eget långsiktigt bästa eller samhällets.
Därför behövs en kvotering av föräldradagarna. Det är bäst för individerna (fast de sällan ser det själva) och det är bäst för samhället, att män och kvinnor tar samma plats hemma och samma plats i arbetslivet. För de som viftar med ordet "frihet" och menar att det bör vara upp till varje familj säger jag bara: föräldrapenning är ett generöst och ytterst kostsamt bidrag (nära 30 miljarder). Bidraget finansieras av staten och kan således rimligen kopplas till villkor som gynnar hela samhället. Och friheten består förstås. Den som vill kan naturligtvis låta bli att ta ut sin hälft av föräldrapenningen.
Borgarna slänger istället fram "jämställdhetsbonus" som alternativ, men det är ju på det hela taget samma sak- en kvotering light. Den som delar mer jämt får mer pengar. Skillnaden är den att i jämställdhetsbonusen kommer pengarna långt efter att de behövdes (alltså i efterhand, då man vet vem som tog vilka dagar). Det är inget fel med jämställdhetsbonus förutom att det är ett för svagt instrument för att verkligen påverka jämställdheten.
Kommentarer