Fortsätt till huvudinnehåll

Föräldrar och akvariefiskeffekten

En bekant fick barn. Välutbildad, man, chef, antagligen en bra lön. Bor i lägenhet.
- Ska du va hemma nåt i höst då? frågar jag.
- Nej, herregud, det har vi inte råd med.
Jag baxnade. Men det är troligen helt rationellt, och symtomatiskt på en bristfällig föräldraförsäkring.

Om vi har en man med 50 000 i lön och en kvinna med 25000, och de ska fördela föräldrapenningen kortsiktigt rationellt, så finns det bara en faktor att väga in. Hur stor blir inkomstförsämringen under föräldratiden beroende på vem som är hemma? Självklart skall då den som har en inkomst långt över inkomsttaket fortsätta jobba. (Skillnaden blir dock betydligt mindre än många tycks tro, men det är en annan historia.)

Det finns naturligtvis mer att ta hänsyn till, lika rationellt, men mer långsiktigt. Hur påverkas karriären för respektive förälder? Hur påverkas jämställdheten i förhållandet? Hur påverkas relationen till barnen? Hur påverkas förhållandet, när den ena torkar kräk hela dagarna och den andra sitter på viktiga sammanträden? Hur påverkas arbetsplatsen?

Men i (det förhoppningsvis gemensamma) beslutet om hur tiden hemma skall fördelas handlar det ofta bara om pengafrågan. Dels för att man som nybliven förälder omöjligen kan föreställa sig vilket arbete det är att ta hand om barn och hem, och således kommer att underskatta "kostnaden" för den hemmavarande. ("Äsch, jag tycker det är så mysigt med vår lille bebis så jag VILL vara hemma!"). Dels för att man som enskild individ sällan ser det systematiska i sitt beteende. ("Vi är jättejämställda, men vi behöver pengarna, och han har så svårt att vara borta från jobbet.") Men kanske framförallt därför att det omedelbara behovet av pengar är det som lyser starkast. ("Visst, jag kan vara hemma några månader, men då får vi skjuta på semesterresan/nya köket/bilköpet.")

Jag kallar det akvariefiskeffekten, och den går att se överallt i samhället. Ni vet, guldfiskar äter ihjäl sig om man matar dem för mycket. Den kortsiktiga reflexen att äta maximalt är starkare än det långsiktiga behovet av att överleva. Människor är på många sätt likadana. Vi tar beslut utifrån omedelbara behov och belöningar. Vi kan inte, och kan inte förväntas, prioritera vare sig vårt eget långsiktigt bästa eller samhällets.

Därför behövs en kvotering av föräldradagarna. Det är bäst för individerna (fast de sällan ser det själva) och det är bäst för samhället, att män och kvinnor tar samma plats hemma och samma plats i arbetslivet. För de som viftar med ordet "frihet" och menar att det bör vara upp till varje familj säger jag bara: föräldrapenning är ett generöst och ytterst kostsamt bidrag (nära 30 miljarder). Bidraget finansieras av staten och kan således rimligen kopplas till villkor som gynnar hela samhället. Och friheten består förstås. Den som vill kan naturligtvis låta bli att ta ut sin hälft av föräldrapenningen.

Borgarna slänger istället fram "jämställdhetsbonus" som alternativ, men det är ju på det hela taget samma sak- en kvotering light. Den som delar mer jämt får mer pengar. Skillnaden är den att i jämställdhetsbonusen kommer pengarna långt efter att de behövdes (alltså i efterhand, då man vet vem som tog vilka dagar). Det är inget fel med jämställdhetsbonus förutom att det är ett för svagt instrument för att verkligen påverka jämställdheten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nej-sidans bästa argument - och varför de inte håller

Det är inte alltid lätt att identifiera varför nej-sidan säger nej. Argumenten skiftar vecka för vecka, och dyker upp från oväntade håll. Några är bättre, andra sämre. Jag har här bemött Nej-bloggens 14 anledningar att rösta Nej i folkomröstningen . 1. Trängselskatten är orättvis. Den drabbar vissa bilister beroende på var man råkar bo och arbeta i förhållande till var tullstationerna står, medan andra slipper helt undan. Utlandsregistrerade bilar betalar ingen trängselskatt. Bor man strax utanför zonen och jobbar strax innanför så kan skatten tyckas orättvis. Då har man å andra sidan troligen goda möjligheter att ta sig till jobbet på annat sätt - med cykel eller buss. Trängselskatten tas ut av de som använder det tungt belastade vägnätet när flest vill ha tillgång till det. På så vis är det snarast rättvist. Den som inte kör bil kl 8 varje vardagsmorgon skall givetvis inte behöva vara med och betala för breddade motorvägar. Och den som bor nära motorvägarna ska så klart inte behöv

Klimatskeptiskt lobbyist agerar journalist åt Världen Idag

Tidningen Världen idag har gjort ett intressant val av reporter till COP15. Den populära och uttalat klimatskeptiska lobbyisten Maggie Thauersköld Crusell har lyckats få tidningens uppdrag att skildra klimatkonferensen. Ett minst sagt kontroversiellt val av chefredaktören Felicia Svaeren, som tydligen fått kritik, för hon försvarar sitt val: Av 500 reportrar som är ackrediterade till Kimatkonferensen kommer troligen en majoritet av dem att helt undvika att rapportera från något annat håll än att klimathotet är ett faktum. Det har hon säkert helt rätt i. Om en seriös reporter åker till en konferens om avsakaffande av landminor, så bör dennes grundförutsättning vara att landminor finns. Det tror inte Thauersköld. Läs på hennes blogg : Det är bara klimathotet som är påhittat. Dessutom handlar ju konferensen om politiska och ekonomiska lösningar på krisen. Att då tro att läsarna i första hand intresserar sig för vad en grupp helt marginaliserade forskare och debattörer tycker i den vetensk

Lundgren och Radetzki ger sig in i klimatdiskussionen

[Ändring: efter en del kritik för att jag fokuserar på person snarare än sak här så har jag ändrat rubriken och justerat några rader. Se även kommentarerna. Vad gäller mera sakliga diskussioner om klimat kan man läsa mer om det i andra inlägg i denna blogg. Kolla kategorin "klimat".] Nils Lundgren och Marian Radetzki skriver på Newsmill om sin syn på klimathotet, och det är gamla argument från klimatskeptikerna rakt igenom. Men det roligaste är förstås att det som vanligt är ekonomer (ja, ekonom-snedsträck-politiker då) som ifrågasätter klimatforskning, och med lika svag argumentation som vanligt. Lundgren och Radetzki har i vanlig ordning valt att avfärda IPCC (en sammanslutning av de främsta forskarna på området som jobbat i åratal med frågan) och istället gjort en egen utredning - dessvärre långt från sina forskningsfält. "Detta är förstås pinsam hybris, en antiintellektuell position", som Stefan Edman skriver i GP . Anti-intellektuell är också det ständig