tisdag, januari 29, 2008

Äntligen antropocentrisk

Idag blev jag förskräckt vittne till en ganska otidsenlig debatt. Det var professorn Gösta Walin och språkröret Maria Wetterstrand som debatterade klimatförändringar. Inledningsvis kan man väl säga att SvT, som efter programmet Planeten förra året fick många kängor för att vara miljökramare, nu slagit över lite väl långt åt andra hållet.

Det blir exempelvis lite märkligt när Stina Dabrowski plockar in en politiker för att försvara de senaste vetenskapliga rönen mot tre vetenskapsmän (Gösta Walin, Björn Lomborg och en till i publiken). Vetenskapssamhällets tunga institutioner som IPCC, Nasas toppforskare James Hansen, National Academy of Sciences och The American Meteorological Society står alla entydigt bakom påståendet att människan har påverkat klimatet (se fler institutioner här). Walin, Lomborg mfl representerar alltså en mikroskopisk minoritet (mer exakt: Lomborg ifrågasätter inte längre klimatförändringarna, utan snarare hur vi hanterar dem). Dabrowskis val av kombattanter må skapa lite drama, men någon sann bild av åsiktsläget är det inte. Värt att nämna är dessutom att Walin är aktiv i Junilistan (se tex här) och inte alls opolitisk. Om han nu är kvar. Han tycks inte gilla att inordna sig.

Gösta Walin menar att koldioxid är bra. Och det är det förstås. Precis som vatten är bra. Tills båten sjunker. Hans lite gymnasiala resonemang om att växter gillar koldioxid och att mer koldioxid därmed skulle innebära att livet på jorden blev angenämare kan rimligen bara tilltala den som inte har några som helst kunskaper. Låt oss nöja oss här med att konstatera att sambandet är mycket komplext (och att Walin inte är biolog och alltså är långt hemifrån i det här resonemanget). Koldioxid behöver exempelvis inte vara flaskhalsen för ökad produktion i växtriket. Likaledes är det inte alls säkert att mindre genomflöde av vatten i växten är bra i alla biotoper. I regnskogar, exempelvis, kan effekten bli den rakt motsatta.

Walin menar också att varma perioder historiskt sett har varit "bra" perioder. Här måste man nästan fnissa lite åt bristen på perspektiv och svara långsamt och tydligt: JA, OM MAN BOR DÄR DET ANNARS ÄR KALLT. Exempelvis i skandinavien. För den som bor i områden runt Sahara eller vid Medelhavet är en varm period synonym med torka och svält. Större delen av jordens befolkning bor där det redan är relativt varmt. Dessa är också de fattigaste och mest utsatta. (Se s 20 i IPCCs fjärde rapport här.)

Ytterliggare ett argument är att jordens urtidshistoria uppvisar perioder med mycket högre andel koldioxid än vi har idag. Det är förstås sant. Men man måste hålla tungan rätt i mun när det gäller tidsperspektiven. Den moderna människan brukar man datera till för ca 200 000 år sedan. Vår civilisation är, generöst räknat, 10 000 år gammal. Under denna period har vi aldrig haft liknande nivåer av koldioxid. Vad som hände för 10, 100 eller 1000 miljoner år sedan blir en ganska akademisk fråga. Visst, LIVET klarar sig i alla möjliga och omöjliga atmosfäriska sammansättningar. Men den moderna människan och hennes civilisation (odlingar, vägar, städer, transportsystem, matvanor, immunitet mot sjukdomar, osv) har vuxit fram i en just denna tid med just detta klimat. Eskimåer behöver is och sälar för att överleva, inte ett isfritt Arktis. Masajer har inget behov av regnskog.

Just den nuvarande balansen av gaser i atmosfären, just denna temperatur, just denna flora och fauna, har gynnat människan både som organism och som samhälle. Det är detta klimat som vi upplever som angenämt och som vi vill fortsätta leva i. För en gångs skull så får man lov att vara antropocentrisk.

fredag, januari 25, 2008

Förnekelsens dynamik

Jag ville veta mer om oceanografen Gösta Wallin och satt och surfade runt. Det gick dåligt. Ingenstans hittade jag hans publikationer. Jag hittade en Göran Wallin vid Göteborgs Universitet som också berör klimatfrågor, men det var fel person. Jag hittade till slut en artikel av sagda forkare och insåg att jag liksom många bloggare fått stavningen fel. Så kan det gå. Men på vägen runt webben hann jag plöja många blogginlägg från den sidan i klimatdebatten som vi här kan kalla "skeptikerna" i hopp om att inte lägga för mycket värdering i det (i motsats till min rubrik som ju är lite tillspetsad...).

Gösta Walin tänkte jag skriva mer om framöver, när jag hunnit kika mer på det han gjort inom sitt eget fält, som tycks vara oceanströmmar och kolcykler. Men i min lilla odyssé bland skeptikerna började tankarna snurra om mer generella fenomen än just Gösta Walin.

Vad är det för världsbild som driver åsiktsbildningen bland de som uttrycker sin skepsis på insändarsidor, debattforum och bloggar? Hur kommer det sig att påståenden som jag själv ser som självklara och utagerade fortfarande ses som hotfulla och kontroversiella inom denna sfär? Alla som skriver kan inte rimligen vara sponsrade av Exxon.

En tankegång som jag skönjer, mer eller mindre tydligt, är att det finns någon sorts styrning miljörörelse-media-politiker-forskare. Just Gösta Walin formulerar det så här:

I grova drag går det till så här. Vetenskapare levererar en hypotes som under normala betingelser skulle få leva som alla andra hypoteser, granskas, förkastas, modifieras eller kanske bekräftas. Men nu händer något annat. De prematura tankarna har fångats upp av ideologiska krafter, främst miljörörelsen som bedriver effektiv lobbyism. Massmedierna följer upp och sedan är det bara för politikerna att rätta in sig i ledet. Sanningen är därmed fastställd innan den vetenskapliga processen hunnit verka. De som vågar opponera blir idiotförklarade och/eller skällda för att vara köpta. De som framhärdar riskerar ställning, anslag, karriär och anseende. Det har förekommit att dissidenter liknas vid förintelseförnekare. --- Läs hela artikeln
Här har vi alltså en miljörörelse som, driven av någon sorts politisk agenda, feltolkar vetenskapliga rön och genast vinner medias gunst. Hjälplösa politiker har sedan inget annat att göra än lyda. Dessa politiker styr sedan forskningen.

Jag ifrågasätter den här synen på hur forskning och samhälle samverkar. För det första bortser den från oerhört starka intressen som motarbetar idén om klimatförändringar. Dessa, bland annat oljeindustrin, har lobbat hårt i decennier. De har, i motsats till miljörörelsen, både motiv och medel. Pengar saknas inte. För det andra så kan jag inte se på vilket sätt media kramar miljörörelsen. Jag läser Göteborgsposten. Mycket kan man anklaga deras debattredaktion för, men att de skulle skämma bort Miljöpartiet eller Greenpeace? Det händer bara inte. Och efter vad jag läst står DN och SvD minst lika långt från den gröna opinionen. För det tredje tycker jag inte att den politiska nivån varit så enormt snabb att anamma människans klimatpåverkan som ett faktum. Idag tycks det ha hänt på bred front, men å andra sidan har vi idag en regering i Sverige som inte precis profilerar sig på frågan. Och om vi ser oss om i världen, tex mot USA (både forskningsintensivast och utsläppsintensivast) så har vi ju även där en, låt oss säga, motsträvig ledning. George W. Bush är ju ingen pådrivare i klimatfrågan precis.

Nej, jag tror att det finns en rimligare förklaring. Tidigare idéer om klimatets utveckling har under lång tid stått emot en växande bevismängd. Tills ganska nyligen höll det gamla paradigmet emot av ren tröghet - inget ovanligt i vetenskapens historia. Till slut blev trycket för hårt och vi fick ett paradigmskifte. Plötsligt ser man jordens olika system i nytt ljus. Miljörörelsen, som varit mer öppen för de nya idéerna och låg några år före tycks då ha tvingat igenom sin ståndpunkt. Men i själva verket är det bara en överväldigande och växande mängd tecken som plötsligt kommit i dagen. Det är vetenskapen som startat denna process, ingen annan. Det Walin och många skeptiska bloggare missförstått är ordningen på hur förändringen gått till.

En vanlig invändning här är att det finns forskare, som Walin, som inte håller med i klimatlarmen. Det är sant. Det finns forskare som ifrågasätter det mesta, även sådant som de flesta av oss uppfattar som sanningar. Det är bra. Det gjorde Einstein. Det är ifrågasättandet som gör dem till bra forskare. Men att det finns invändningar betyder inte nödvändigtvis att den mer spridda uppfattningen är fel, eller hur? I fallet med klimatförändringarna är dessutom konsensus oerhört stark. Frågan är om något annat forskningsområde granskats i sådan detalj. IPCC går regelbundet igenom tusentals forskningsrapporter med koppling till klimatet. Experter granskar och värderar all denna forskning, deras slutsatser (sk Summaries for policymakers) granskas sedan av regeringarnas representanter. Förutom IPCC kan man peka på att alla större amerikanska vetenskapliga institutioner har accepterat klimatförändringarna som vetenskapligt faktum. Läs gärna MIT-forskaren Naomi Oreskes. Hon fann att bland 928 vetenskapligt granskade artiklar om klimatfrågan, hämtade ur en databas med 8500 vetenskapliga tidskrifter, förekom inte en enda som förnekar att människan påverkar klimatet. Läs en kort sammanfattning här.

Att det för en lekman kan tyckas som att det finns många som har avvikande åsikter beror troligen på att många uttalar sig utanför sitt fält. Walin rör sig säkert hemtamt inom havsforskning, men han uttalar sig även om tex biologi som är långt från hans fält. Lomborg är inte ens naturvetare utan snarare statsvetare. Alla, även professorer, får uttala sig om vad de vill, men i den populära debatten får de tyvärr mer tyngd än de kanske är värda. Just i egenskap av uppstickare får de också oproportionerligt mycket medial uppmärksamhet. Jag tycker att man ska ta dem för vad de är - avvikande röster. Att de hörs är inget bevis på att konsensus är felaktigt.

Själva idén om paradigmskifte är ganska väletablerad. Relativitetsteorin var ett sådant skifte där tiden som absolut plötsligt ifrågasattes. Det är förstås olyckligt att det fungerar så, att vetenskapen har denna tröghet. Det är också olyckligt att oliktänkande kan tryckas undan genom att pengar undanhålls. Men om man ifrågasätter de nya rönen om klimatet så måste man ifrågasätta HELA den vetenskapliga processen som den ser ut idag. Återigen, inom få områden har granskningen varit mer gedigen än när det gäller klimatet. Läs själv, IPCCs sammanfattning av den fjärde syntesrapporten är helt läsbar för en vanlig dödlig, hittas här. På IPCCs hemsida kan du också läsa om hur själva processen fungerar.

onsdag, januari 23, 2008

Myten om ökat elbehov

Kärmkraftsförespråkare vädrar morgonluft, och allt som oftast dyker följande argument upp: Eftersom vi kommer att styra över allt mer trafik till kollektivtrafik behövs mer el till tåg, spårvagnar och elbilar. Då behövs mer kärnkraft.

Jag har inte hunnit gräva färdigt i all statistik. Men enligt Banverket stod den spårburna trafiken 2002 för 1,6 TWh elföbrukning. För att sätta det i perspektiv: elektrisk uppvärmning av svenska bostäder drar ca 22 TWh elström.

Så ta ropen på mer elkraft med en nypa salt. Järnväg är enormt energieffektivt, även om det kräver el. Bara genom att minska mängden direktverkande el i våra hus kan vi spara mångfallt mer än vad en ökad tågtrafik kräver.

(En liten not vid sidan om: hörde för länge sedan att tågtrafikens elanvändning ungefär motsvarade biltrafikens - alltså den som framför allt vägbelysning och motorvärmare står för. Detta har jag inga belägg för, men någon annan kanske kan verifiera eller bestrida?)

Underbara nya gratissamhälle

Visst är det underbart? Morgontidningen är gratis. Favoritsajten på nätet är gratis. Eposten är gratis. Mobiltelefonen fick du gratis. Hockeymatchen får du se gratis på TV . Mjukvaran du tankade ner är gratis. Maten på afterwork är gratis. Plötsligt tycks precis allt ha blivit gratis.

Men, kära vänner, som ni redan vet: det finns inga gratisluncher. "There´s no such thing as a free lunch" konstaterade både science fiction författaren Robert A. Heinlein och den nyliberala ekonomen och nobelpristagaren Milton Friedman. Allt som är skenbart gratis betalas någonstans av någon.

Alla mina exempel ovan är alltså snarare exempel på hur man döljer kostnaden än bjuder på en måltid. Mobiltelefonen och potatissalladen på afterwork handlar om att flytta kostnaden i tiden. Köp nu, betala senare (på ölnotan eller på telefonräkningen). Eftersom människor är kortsiktiga så lockas vi av dessa erbjudanden och blundar för det faktum att räkningen bokstavligen kommer som ett brev på posten.

Morgontidningen betalas genom annonser, av företag som i slutändan tar ut kostnaden på varans pris. Detsamma gäller hockeymatchen, där sponsorerna som satt sina skyltar på rinken räknar med att exponeringen ger merförsäljning. Den som köper varan betalar även för sändningen av hockeymatchen. Det intressanta här är att man inte bara flyttat kostnaden i tiden, utan också till andra betalande. Det finns ingen som helst garanti att en individ som läser morgontidningen också handlar underkläder på Lindex - det finns bara ett allmänt statistiskt samband att annonsering ger merförsäljning. Så jag kan ta ett ex av Metro och aldrig betala ett öre (om jag är immun mot reklam, eller pank, eller man utan behov av damunderkläder). På samma vis får någon annan, som aldrig läser Metro, betala några öre extra på ett trepack trosor.

Jag är nyfiken på hur det här påverkar vår ekonomi. Kapitalistisk teori bygger någonstans på grundsatsen att en vara får ett pris genom att köpare och säljare möts på en marknad och kommer överens. Att vi är rationella aktörer.

Att vi inte är rationella köpare visas kanske av exemplet med afterwork och mobiltelefonen. Vi tar kortsiktiga beslut därför att vi viktar det som ligger närmast i tiden (ny mobil) tyngre än det som kommer senare (en förhöjd räkning). Men annonsfinansiering och gratis utdelning av tidningar, webtjänster (Facebook, Google) och sportsändningar går längre. Någon annan betalar räkningen. Vad händer då? Jo, antagligen är det lättare att få spridning på en vara som är gratis och som finansieras genom en dold avgift som någon annan betalar. Vi kommer att överkonsumera gratisvaran eftersom vi ser en nytta men ingen kostnad. En invändning mot denna typ av företagsamhet är alltså att den leder till onödig miljöbelastning. Alla olästa Metro som flyger omkring på gatorna kanske kan få utgöra symbol för detta.

En annan invändning borde komma från nyliberalt håll då gratisprodukter innebär att man försämrar marknadssignalerna i systemet. Köpare och säljare kommunicerar dåligt. Lindexkunden betalar för någon okänd persons tidning. (Jag sätter en hundring på att nyliberalerna inte skulle se detta som ett problem. Intervention i marknadens signaler tycks bara vara ett problem om det är staten som ligger bakom, som i fallet offentligt finansierade tjänster som vård och skola.)

Man kan förstås argumentera att det finns fler, mer vardagliga exempel på hur vi luras till att vara mindre rationella konsumenter. Lån för konsumtion är ett. Eller vad sägs om elräkningen? Bränn så mycket el du kan utan information om din konsumtion (eller har du sett ett hus med en elmätare som visar din elanvändning i kronor per timme) och betala först långt senare. Eller vad sägs om att i stort sett alla hyresrätter har värme och varmvatten inbakat i hyran - hur meningsfullt blir det att snåla med badvattnet?

Principen om att gömma eller flytta kostnader för att få oss att konsumera mera tycks mer inarbetad än jag först anade när jag började skriva. Har du fler exempel? Invändningar? Kommentera!

Koldioxiden och det sjunkande skeppet

I klimatdiskussionen pratar man ibland om att vi måste stabilisera våra koldioxidutsläpp vid en viss tidpunkt i framtiden. 2015 är en återkommande kandidat. Vad menas med detta? Hur ambitiöst är ett sånt mål?

Jag brukar ta till analogin med ett fartyg långt ut på öppet hav, utan livbåtar. De ombordvarande har allt de behöver för att klara sig länge. I kölsvinet finns lite vatten - lite kondens, läckage från när man meckat med motorn och så. En liten pump klarar lätt av att hålla hyfsat torrt.

Men så kommer några förstaklasspassagerare på att egna fontäner är fint att ha, så de borrar små hål i skrovet här och där. Det blir jättefint. Fast vattnet hamnar förstås i kölsvinet, som sakta blir allt våtare.

Så småningom vill allt fler ha fontäner. Passagerarna längst ner i tredjeklass börjar också bli sugna, och några av dem börjar borra de med. I förstaklass har man byggt fina vattenrutchkanor, också de bevattnade genom att man tagit upp hål i skrovet. Nu orkar den lilla pumpen inte alls med, och vattnet stiger allt snabbare. Det märks tydligast i tredjeklass, där de nedersta hytterna börjar bli obehagligt fuktiga.

Besättningen har inga fler pumpar. Det talas om att man kanske kan bygga en stor pump på nåt vis men ingen vet hur. En del föreslår att fontänerna kunde drivas av återanvänt vatten från kölsvinet. Fontänerna har ju blivit en så viktig del av livet ombord. Men det blir så dyrt.

Det börjar bli uppenbart att det inte kan fortsätta så här. Passagerarna längst ned kommer snart att behöva flytta upp till de övre däcken. Fartyget tappar stabilitet, och ju mer vatten som tränger in desto större blir risken att fartyget kapsejsar helt. Den lilla pumpen (liksom allt ljus ombord) kan närsomhelst sluta fungera eftersom batterierna dränkts i saltvatten. Ju djupare fartyget ligger i vattnet desto snabbare forsar vattnet in av egen kraft.

I det här läget börjar kaptenen prata om att stabilisera vatteninsläppet. Inga nya hål får borras (utom av en del passagerare i tredjeklass som inte hunnit få någon fontän ännu) från imorgon. Visserligen strömmar vattnet fortfarande in och inget pumpas ut, men det låter i alla fall bra att man inte ökar antalet hål.

Här kanske vi kan lämna analogin och konstatera att stabiliserade utsläpp av koldioxid inte innebär stabiliserade nivåer i atmosfären. Så här säger John Sterman, chef vid MITs System Dynamics Group (läs mer här):
Atmospheric CO2 concentrations continue to rise even if emissions peak and will peak only when emissions fall to CO2 removal, something like 50-80% below current levels by 2050; warming continues long after concentrations peak, and sea level rise and other impacts continue long after that.

Så länge vi bränner ett enda kilo kol så ökar mängden koldioxid omkring oss. En båt som läcker kommer att sjunka någon gång i framtiden. Därutöver finns också risken att feedbackmekanismer tar över även om vi stoppat alla mänskliga utsläpp. Det kanske kan liknas vid att själva fartyget börjar läcka av sig självt i ventiler och skrovgenomföringar.

Som gammal långseglare påstår jag att man i sådant här läge brukar försöka täta alla läckor så fort man bara kan (dvs stabilisera mängden vatten i båten) och sedan börja pumpa eller ösa med alla medel. Först när koldioxidnivåerna sjunker är det dags att andas ut. Stabiliserade utsläppsnivåer är ett delmål som inte på långa vägar innebär att vi kan känna oss lugna.

tisdag, januari 22, 2008

Den multiplicerade lögnen

Det är populärt att lyfta fram att Sverige "bara" står för 0,2 till 0,3 % av världens koldioxidutsläpp, att transporterna står för en tredjedel av dessa, och att utsläppsminskningar inom den sektorn således är ointressanta. "Varför ska just vi bilister/åkare/flygbolag vara de som tar smällen?"

Argumentet börjar kännas tjatigt. Det är också ett flagrant missbruk av statistik. För det första är 0,3 % en hög siffra, med tanke på att vi utgör bara en dryg tusendel av jordens befolkning. Vi släpper alltså ut långt mer än vår beskärda del. Men mer intressant är frågan om vad som kan anses vara försumbara utsläpp. Vi kan ta svenska transporter, multiplicera procenttal och sedan tro oss ha trollat bort problemet. Men vad hindrar kenyanska elproducenter, chilensk gruvindustri eller laotiskt inrikesflyg att göra detsamma? Om vi vill påstå att just svenska bilar skall vara undantagna från en generell utsläppsminskning, så måste vi också kunna visa varför andra brancher i andra länder skall ta smällen istället.

För att bygga en grov analogi så skulle jag kunna hävda att 55-åriga direktörer som kör BMW och äger ett hus värt över 5 miljoner är en så försvinnande liten del av skattebasen att de borde skattebefrias. Godtyckliga subgrupperingar är ett lamt sätt att dölja det faktum att man inte vill dra sitt strå till stacken.

Den bistra sanningen är att det inte finns tydliga punktutsläpp. Varken svenska villor, brittiskt flyg, tysk kolkraft eller kinesiska bilar står för någon imponerande procentuell siffra. Utsläpp sker överallt, men som enskild människa eller regering bör jag naturligtvis verka i min närhet, där jag har störst möjlighet att påverka. Det enda konkreta vi ännu kan säga om borgarnas illusoriska miljöpolitik är att den ska genomföras någon annanstans.

Liungman börjar blogga

Jag som skriver heter John Liungman. Jag kommer antagligen att skriva om klimatet, trängselskatter, utfiskade hav, djurförsök, rovdjur, bergsklättring, faderskap... Och annat som berör mig.