måndag, oktober 19, 2009

Och så en recension av Effekt!

Klimatmagasinet Effekt är ett angeläget projekt i en tid av uppgivenhet inför till och med det otillräckliga koldioxidmålet 450 ppm. Kvalitén är dessutom lika hög som vilket månadsmagasin som helst.

Jag blir särskilt glad av att läsa Anders Wijkmans begåvade, kritiska och välformulerade kritik till tillväxtsamhället och BNP-begreppet. Artikeln är full av viktiga fakta, nya tankesätt och pedagogiska förklaringar. Ett exempel som tål att citeras:
När vi soltorkar våra kläder tillmäts solens gratisarbete inget värde. Om vi däremot använder en torktumlare blir den en pluspost i BNP, både vid inköp och drift.
Framför allt undviker Wijkman att fastna i ideologisk sörja. Detta är en styrka hos en person som vandrat från Moderaterna via Röda korset, Naturskyddsföreningen och Kristdemokraterna till Tällberg foundation.

Det är med viss besvikelse jag vänder blad för att läsa David Ericssons "Tankar på motorvägen". Oorganiserat och svårt att förstå vart han vill. Den viktiga poängen tycks vara att en lastbil drar lika lite som en SUV. Förutom att det inte är sant (lastbilar finns i alla storlekar, men få drar under två liter), så bör man titta på totalförbrukning, inte bränsleåtgång per mil. Ett jetplan drar heller inte särskilt mycket per personkilometer. Men vi förflyttar varor och människor mycket längre nu än innan flyget slog igenom. Och om inte lastbilar funnits, vem hade importerat tomater från Spanien?

Men sedan blir jag glad igen. Intervjun med klimatkommunikatören Solitaire Townsend (vilket mumsigt namn!) är fantastisk. Townsend förklarar att man måste veta vem man talar till, att effektiv kommunikation kräver marknadsundersökning. Sedan bränner det till lite när David Jonstad frågar:
Kan det finnas exempel på områden där folk faktiskt måste göra uppoffringar för att vi ska kunna tackla klimatkrisen?
Townsend svarar med en motfråga:
Varför skulle du vilja säga det till någon?
Det roliga är att hennes hårdföra sågning av all kommunikation som innebär krav på uppoffringar tycks ta Jonstad lite på sängen. Mellan raderna känns det som att han får en stor aha-upplevelse. Denna intervju ger i vart fall mersmak. Ta med Townsend igen i nästa nummer! Låt henne förklara de grundläggande angreppsätten för att kommunicera hotet till olika grupper!

söndag, oktober 18, 2009

Äntligen Effekt i brevlådan!

Klimatmagasinet Effekt har kommit ut med sitt första nummer! En jätteinsats av de inblandade, och en mycket angelägen uppgift. Har bara hunnit skumma tidningen än så länge, så jag får återkomma med en recension. Redan nu vågar jag i alla fall säga: Grattis redaktionen för ett storartat jobb!

söndag, oktober 11, 2009

Ljudet av ett regeringsdugligt parti

På Volvo jobbar sextio ingenjörer med att få bilen att låta exakt rätt. Det handlar om det där solida, dova dunk-klick som visar att det är kvalitet i kärran och inte bara snygg lack. Sextio högutbildade människor ska se till att det låter rätt. Det är ganska mycket i ett krisdrabbat företag, där man dessutom ofta tvingas till massiva återkallelser av bilmodeller på grund av fel som upptäcks för sent.

Men det är känslan i köpögonblicket som räknas, inte tabeller som visar på att japaner bygger mer tekniskt sofistikierade bilar av högre kvalitet till ett lägre pris. Nej, ljudet, som tidigare var ett faktiskt bevis på hantverksskicklighet, har nu förvandlats till en förlängning av den glittrande lacken och fotomodellen på motorhuven.

Ibland undrar jag hur många som har motsvarande jobb inom regeringen. Ballonger och knappar och affischer har vi genomskådat. Nu ska själva politikens innehåll designas så att det låter så där regeringsdugligt. Dunk-klick. Någon hittar på och lanserar ord som "utanförskap". Någon planerar olika reformer och paketerar dem som "jämställdhetsbonus" eller "miljöbilsbonus". Idéer som borde vara lätta att genomskåda som politisk styling, men som funkar ändå.

Folk vill ha förmåner, inte förbud. Morot inte piska. Det må vara samma sak, men vi röstar hellre på den som kallar det för jämställdhetsbonus än den som kallar det kvotering. Förbjuda skitiga bilar? Nej. Men att ge pengar tíll de lite mindre skitiga? Ja.

Jobbavdrag är en briljant idé eftersom vissa får MER men ingen får mindre. Vilket så klart är en lögn. Eftersom all inkomst är relativ inkomst - både mentalt (vi jämför oss med grannarna) och ekonomiskt (pga inflation). Får alla utom arbetslösa och pensionärer mer pengar så betyder det att dessa grupper faktiskt fått mindre. Spelar ingen roll, för mer pengar i fickan den 25:e låter så bra att man lätt ignorerar att detta kostar pengar i budgeten.

De nya reglerna om strandskydd flyttar beslut om dispens till kommunerna, medan det hela tiden finns motsvarande tryck att flytta vargförvaltningen närmare byalagen och längre från Stockholm. Det låter bra. Dunk. Beslut närmare de som påverkas. Klick. Att det  kommer att fördärva våra kuster och sjöstränder där lokalpolitiker vädrar arbetstillfällen, och ta död på vargstammen i de få områden de finns, det verkar mindre viktigt. Funktion är inte det man eftersträvar, utan ljudet av bra politik.

Ett amerikanskt flygbolag lär ha uttalat att man villa anställa "pilots that sound like they could fly a plane". De ska behärska konsten att småprata om vädret i Phuket medan vingarna brinner. Så känns den moderna politikerns roll ibland.

tisdag, oktober 06, 2009

Jag vill ha en elbil, nu!



Thinks kommande femdörrars Ox. Läckerbit.
Min lilla Kia Picanto är fin. Men med facit i hand efter mina första tre år som bilägare inser jag att jag kör mycket mer än jag tänkt. Det är jag nog inte ensam om. Plötsligt blev man liksom miljöbov, även om det bara rör sig om 1500 mil om året. Det är i alla fall ett ton soppa extra som jag nu bränner. Till saken hör också att det inte handlar om jobbpendling, utan mest om att ta mig ut för klättring, kajakpaddling, eller resor till släkt och vänner. Ren lyx, alltså. Och samtidigt en livsnödvändighet för en frilufsnörd.

Så jag vill ha en elbil. Nu. Inte 2012, då allt tydligen ska hända på elbilsfronten. Den behöver inte gå mer än tio mil. Den får vara liten. Den behöver inte ha prestanda att tala om, mer än att klara 110 på motorvägen. Men den måste gå att ladda utan att jag har eget garage. Den ska vara pålitlig. Och jag måste ha råd.

Några tips någon?

måndag, oktober 05, 2009

Lomborg och science fiction

Den danske statsvetaren Björn Lomborg påstår inte längre att växthuseffekten inte finns. Hans kritik går idag ut på regeringar satsar fel i arbetet mot klimatförändringarna. I Forbes 21/9 skriver han:
Yet, carbon cuts have become the mantra of the political elite. We need another way that is politically feasible, economically responsible and morally right.
Hans recept är statsfinansierad forskning på ny teknik. Som exempel nämner han forskning på University of Texas:
[Eric] Bickel explores the costs and benefits of so-called marine cloud whitening, a well-established tech-proposal in which boats would spray seawater droplets into clouds above the sea to make them reflect more sunlight back into space--augmenting the natural process where evaporating ocean sea salt helps to provide tiny particles for clouds to form around. He concludes that about $9 billion spent developing this technology might be able to cancel out this century's global warming.
Jag har inte tittat på tekniken han refererar till (den, och några andra förslag, beskrivs här), men kan bara konstatera att:
  1. Om det går att göra fort nog
  2. Om det blir så billigt (eller om det blir dyrare men går att finansiera)
  3. Om det funkar
  4. Om det inte har farliga bieffekter
... så låter det ypperligt! Jag läser en hel del science fiction, så jag är mentalt öppen för visionära storskaliga idéer. Ändå tror jag att Lomborg är helt fel ute. Vi tar det en gång till: forskare menar att en tidigare otestad teknologi för klimatkontroll på planetär skala går att få fram på så kort tid (låt oss säga några decennier) att vi inte dessförinnan åsamkar klimatet irreversibla förändringar.

Forskare på jakt efter anslag målar gärna upp drömscenarior. Men vi vet att det tagit ett par decennier att borra ett hål i Hallandsåsen, och vi vet att fusionskraft alltid varit 30 år bort. Bör vi satsa jordens framtida klimat på förhoppningen att just denna teknologi blir klar snabbt, och inom en budget i storleksordningen en tusendel av kriget mot terrorismen?

Jag vill inte gå in närmare på just den teknik Lomborg refererar till - jag tror att han mest vill exemplifiera möjligheten till teknologiska lösningar. Men även på princiell nivå tror jag han är fel ute. Ny teknik tar alltid tid att rulla ut. I det här fallet talar vi alltså om planetär skala och tidigare otestade metoder. Vi talar förstås också om risken för att det slår fel. En parallell: i försök att utrota skadedjur runtom på jorden har man gång på gång misslyckats, eftersom de nya djur man introducerat för att äta upp råttorna/kaninerna/sniglarna, ofelbart började äta nåt annat, med resultatet att man försämrade situationen. Systemet man vill "fixa" var helt enkelt för komplext för att förutse resultaten. Hur testar man planetär klimatstyrning i kontrollerad form? Flera forskare har pekat på riskerna (ekonomiska så väl som klimatologiska) med denna typ av "easy-way-out" lösning.

Jag anser visst att man ska satsa på teknologiska lösningar. Men de ska finansieras, och då är koldioxidskatter en logisk väg. Och att lägga alla ägg i en skakig teknikoptimistisk korg vore vansinne, eftersom vi inte vet vart forskning och framsteg bär och hur fort. Fram tills dess att vi har långt framskriden forskning som pekar på säkra lösningar, så måste vi minska vår användning av fossilt bränsle med ekonomiskt tvång. Skatter, ransonering, lagstiftning. Vilket jag personligen tror är precis den piska som behövs för att företagens forskning ska leverera nya lösningar.

Tillägg: Varje teknologisk lösning som likt Bickels ovan enbart motverkar temperaturhöjning kommer att missa målet. En viktig del av koldioxidens negativa påverkan handlar inte om värme, utan om kemisk påverkan såsom försurning av världshaven.

fredag, oktober 02, 2009

Ärkeskeptikern Shermer inte kritisk nog

Micheal Shermer på Skepticblog skriver om cost-benefit analys. Skall vi lägga stora summor pengar på klimathotet, eller finns det viktigare saker att satsa på där pengarna gör mer nytta?

Shermer är alltså inte "klimatskeptiker" i den svenska meningen, utan driver en sajt där han skärskådar vetenskapliga myter och missförstånd i vid bemärkelse. För en tid sedan gick han över till att acceptera AGW-hypotesen. I detta senaste inlägg anammar han dock Lomborgs analys och menar att det finns bättre sätt att använda tusental miljarder kronor än att försöka rädda klimatet.
Should we (can we?) really allocate the equivalent of a Manhattan Project to lower CO2 emissions 50 percent by 2050 and 80 percent by 2100, as the IPCC recommends in order to divert disaster? My answer is no. Why? Because the potential benefits for the costs incurred are simply not warranted.
Han räknar upp andra viktiga områden, såsom fattigdomsbekämpning, vaccinationsprogram, frihandel, AIDS, osv, och menar att dessa är mer brådskande, och framför allt att man får mer nytta, krona för krona, om pengarna satsas här istället. Att väga olika investeringar mot varandra är en självklar del i att välja strategi i de globala utmaningarna. Men fallgroparna är många, och ärkeskeptikern Shermer lyckas inte peak ut dem dem.

För det första är det missvisande att ställa just fattigdomsbekämpning mot klimatåtgärder. Dels för att det blir precis meningslöst att göra kortsiktigare åtgärder mot fattigdom, svält och sjukdomar idag, om vi inom några decennier kommer att se alltsammans raseras när människor drabbas av klimatförändringarna. Det är som att välja mellan täta läckan i skrovet eller styra skutan bort från farliga rev. Att välja det ena eller andra är meningslöst.

Att sedan ekonomiskt jämföra dessa åtgärder klingar också falskt. Det finns åtskilliga andra kostnader i samhället som vi skulle kunna "offra" för att ha råd med klimatåtgärder. Att välja frågan "ska vi rädda klimatet eller ska vi rädda miljontals fattiga barn i tredje världen" är ju bara simpel retorik. Varför inte väga kostnaderna mot vad global upprustning och krigföring kostar? Varför anta att klimatåtgärder ligger i samma budget som bistånd?  
 
Dessutom är ju många av de alternativa investeringarna (låt oss säga skydd av regnskog och plantering av ny skog) precis det som också måste göras för att minska vår klimatpåverkan. Att utveckla vårdresurserna eller utbildningen i tredje världen är precis det som behövs för att öka dessa samhällens motståndskraft inför klimatförändringar. Klimatåtgärder och "klassiskt" bistånd går helt enkelt ofta hand i hand.

För det andra: cost-benefit är som sagt ett sätt att åskådligöra alternativ. Men många av komponenterna i en sådan analys måste till sin natur hamna bortom väldefinierade ekonomiska marknadsvärden. Hur värderar man ett liv, ett förlorat hem, rent vatten, en ny konflikt när naturresurser tryter eller förändras? Här måste Lomborg, Stern och alla andra som gör en sådan analys rimligen använda sig av många antaganden och vidlyftig ad hoc. Jag vill veta hur man tänkt. Det här är en gissning, men det känns inte otroligt att här finns ett enormt utrymme för godtycke och rena värderingar. Att tala om ekonomiska "data" är att överdriva.

Michael Shermer kunde gott använt sitt skarpsinne och kritiska tänkande till att granska just dessa frågor. På vilka antaganden bygger man en cost-benefit analys? Lomborg kommer till en slutsats, Stern och många andra menar att krafftfulla åtgärder tidigt är billigare än att vänta. Vem har rätt?