måndag, oktober 05, 2009

Lomborg och science fiction

Den danske statsvetaren Björn Lomborg påstår inte längre att växthuseffekten inte finns. Hans kritik går idag ut på regeringar satsar fel i arbetet mot klimatförändringarna. I Forbes 21/9 skriver han:
Yet, carbon cuts have become the mantra of the political elite. We need another way that is politically feasible, economically responsible and morally right.
Hans recept är statsfinansierad forskning på ny teknik. Som exempel nämner han forskning på University of Texas:
[Eric] Bickel explores the costs and benefits of so-called marine cloud whitening, a well-established tech-proposal in which boats would spray seawater droplets into clouds above the sea to make them reflect more sunlight back into space--augmenting the natural process where evaporating ocean sea salt helps to provide tiny particles for clouds to form around. He concludes that about $9 billion spent developing this technology might be able to cancel out this century's global warming.
Jag har inte tittat på tekniken han refererar till (den, och några andra förslag, beskrivs här), men kan bara konstatera att:
  1. Om det går att göra fort nog
  2. Om det blir så billigt (eller om det blir dyrare men går att finansiera)
  3. Om det funkar
  4. Om det inte har farliga bieffekter
... så låter det ypperligt! Jag läser en hel del science fiction, så jag är mentalt öppen för visionära storskaliga idéer. Ändå tror jag att Lomborg är helt fel ute. Vi tar det en gång till: forskare menar att en tidigare otestad teknologi för klimatkontroll på planetär skala går att få fram på så kort tid (låt oss säga några decennier) att vi inte dessförinnan åsamkar klimatet irreversibla förändringar.

Forskare på jakt efter anslag målar gärna upp drömscenarior. Men vi vet att det tagit ett par decennier att borra ett hål i Hallandsåsen, och vi vet att fusionskraft alltid varit 30 år bort. Bör vi satsa jordens framtida klimat på förhoppningen att just denna teknologi blir klar snabbt, och inom en budget i storleksordningen en tusendel av kriget mot terrorismen?

Jag vill inte gå in närmare på just den teknik Lomborg refererar till - jag tror att han mest vill exemplifiera möjligheten till teknologiska lösningar. Men även på princiell nivå tror jag han är fel ute. Ny teknik tar alltid tid att rulla ut. I det här fallet talar vi alltså om planetär skala och tidigare otestade metoder. Vi talar förstås också om risken för att det slår fel. En parallell: i försök att utrota skadedjur runtom på jorden har man gång på gång misslyckats, eftersom de nya djur man introducerat för att äta upp råttorna/kaninerna/sniglarna, ofelbart började äta nåt annat, med resultatet att man försämrade situationen. Systemet man vill "fixa" var helt enkelt för komplext för att förutse resultaten. Hur testar man planetär klimatstyrning i kontrollerad form? Flera forskare har pekat på riskerna (ekonomiska så väl som klimatologiska) med denna typ av "easy-way-out" lösning.

Jag anser visst att man ska satsa på teknologiska lösningar. Men de ska finansieras, och då är koldioxidskatter en logisk väg. Och att lägga alla ägg i en skakig teknikoptimistisk korg vore vansinne, eftersom vi inte vet vart forskning och framsteg bär och hur fort. Fram tills dess att vi har långt framskriden forskning som pekar på säkra lösningar, så måste vi minska vår användning av fossilt bränsle med ekonomiskt tvång. Skatter, ransonering, lagstiftning. Vilket jag personligen tror är precis den piska som behövs för att företagens forskning ska leverera nya lösningar.

Tillägg: Varje teknologisk lösning som likt Bickels ovan enbart motverkar temperaturhöjning kommer att missa målet. En viktig del av koldioxidens negativa påverkan handlar inte om värme, utan om kemisk påverkan såsom försurning av världshaven.

5 kommentarer:

Anders E sa...

Det jag finner mest bekymmersamt med geoengineering av den här typen är att det är en tillfällig lösning som – bortsett från alla eventuella kortsiktiga negativa bieffekter som ändrade monsunmönster och annat – maskerar uppvärmningen och alltså kräver att de fortsätter under närmast evig tid.

Låt oss säga att vi hamnar på 1000 ppm koldioxid men att vi lyckas öka molnigheten till den grad att uppvärmningen ändå stannar på 2-3 grader. Om några "skeptiker" om ett antal decennier får för sig att de där molnmakarna bara är humbug och ett antal miljarder som lätt kan sparas in, eller att projektet havererar av någon annan anledning – då står jorden inför en temperaturspik vars like förmodligen aldrig tidigare skådats.

Lite grann som att lämna över en apterad handgranat till sina barn med den frejdiga uppmaningen: "Släpp inte bygeln bara!"

John Liungman sa...

Håller helt med dig Anders! Gillar liknelsen med handgranaten... LOL :-)

Olle H sa...

Ännu en bra bloggpost! Dock... har verkligen Lomborg någonsin förnekat växthuseffekten?

John Liungman sa...

Olle, du kan ha rätt. Populärt har han nog uppfattats som en "skeptiker", men så länge jag följt honom handlar det mer om kritik av hur vi planerar använda våra resurser. Lomborg har haft invändningar mot delar av AGW-hypotesen, om jag inte missminner mig. Ska titta närmre på det och ändra ifall jag har fel.

lunken sa...

Ang Lomborg... läs gärna http://www.lomborg-errors.dk/ Intressant läsning om pruttig diskussionsteknik.

Så länge inte Lomborg förstår resiliens och tröskelvärden inom vare sig biosystem, klimatologi, malariabekämpning eller ekonomi så är hans idéer klart riskfyllda. Men hans inlagor att lägga mer pengar på bistånd är det väl bara pophögern som är emot.

Att han ser sig själv som en missförstådd världsförbättrare är dock ganska patetiskt så länge han bygger sina argument på fakta han varken visar faktiskt finns eller har lust att förklara/försvara.