Detta är ett inlägg från 2008, flyttat hit från min gamla blogg Miljöbevakningen.
Jakten på ljuspunkter i klimatdiskussionen fortsätter. Har börjat kika lite på idén med CCS, Carbon Capture and Storage. Idén är i grund och botten enkel: man filtrerar ut koldioxiden vid kolkraftverken och skickar ner den i underjordiska håligheter, exempelvis gamla oljefält. Se bland annat den här artikeln i Scientific American.
CCS-tekniken sätter man stor tilltro till, men jag är, föga överasknande, inte särskilt hoppfull. De tekniska problemen är många:
* Bygga en infrastruktur för att transportera 3 miljoner ton koldioxid (20 gigantiska oljetankers) årligen från varje 500 megawatts kraftverk. Det finns 500 sådana bara i USA.
* En förlust av ca 40% av kraftverkets effekt
* Hitta lämpliga ställen att pumpa ner koldioxiden
* Ingen praktisk möjlighet att komma åt koldioxiden från mobila källor, som bilar. Här används merparten av all olja.
Min huvudsakliga invändning är dock mer av principiell art. Om vi antar att privata företag skulle driva CCS-project i stor skala, vilken drivkraft har de att göra ett bra jobb? Här talar vi om att permanent gräva ner koldioxiden. Den får inte ploppa upp igen om hundra år. Alla sådana här platser måste alltså övervakas under en mycket lång tid för att upptäcka eventuellt läckage. Det får inte förekomma något fusk. Jag tror att det blir enormt svårt att genomföra. Jag kan inte se hur marknaden här skulle kunna bli självreglerande. Varje läckage blir ju en ren vinst för den som då kan pumpa ner ytterligare gas i jordskorpan.
Om någon säger till dig att han kan ta hand om din spillolja mot en rimlig ersättning, och du väljer honom för att han är billigare än de andra, tror du att han är den som är mest noggrann i hanteringen? Eller hamnar oljan i närmaste dike? Vi vet ju precis hur illa det har gått med u-länder som erbjudit sig att ta emot giftigt avfall billigt.
Jag tror att den här tekniken kommer att självdö som ekonomiskt ohållbar. Det finns enklare lösningar.
Jakten på ljuspunkter i klimatdiskussionen fortsätter. Har börjat kika lite på idén med CCS, Carbon Capture and Storage. Idén är i grund och botten enkel: man filtrerar ut koldioxiden vid kolkraftverken och skickar ner den i underjordiska håligheter, exempelvis gamla oljefält. Se bland annat den här artikeln i Scientific American.
CCS-tekniken sätter man stor tilltro till, men jag är, föga överasknande, inte särskilt hoppfull. De tekniska problemen är många:
* Bygga en infrastruktur för att transportera 3 miljoner ton koldioxid (20 gigantiska oljetankers) årligen från varje 500 megawatts kraftverk. Det finns 500 sådana bara i USA.
* En förlust av ca 40% av kraftverkets effekt
* Hitta lämpliga ställen att pumpa ner koldioxiden
* Ingen praktisk möjlighet att komma åt koldioxiden från mobila källor, som bilar. Här används merparten av all olja.
Min huvudsakliga invändning är dock mer av principiell art. Om vi antar att privata företag skulle driva CCS-project i stor skala, vilken drivkraft har de att göra ett bra jobb? Här talar vi om att permanent gräva ner koldioxiden. Den får inte ploppa upp igen om hundra år. Alla sådana här platser måste alltså övervakas under en mycket lång tid för att upptäcka eventuellt läckage. Det får inte förekomma något fusk. Jag tror att det blir enormt svårt att genomföra. Jag kan inte se hur marknaden här skulle kunna bli självreglerande. Varje läckage blir ju en ren vinst för den som då kan pumpa ner ytterligare gas i jordskorpan.
Om någon säger till dig att han kan ta hand om din spillolja mot en rimlig ersättning, och du väljer honom för att han är billigare än de andra, tror du att han är den som är mest noggrann i hanteringen? Eller hamnar oljan i närmaste dike? Vi vet ju precis hur illa det har gått med u-länder som erbjudit sig att ta emot giftigt avfall billigt.
Jag tror att den här tekniken kommer att självdö som ekonomiskt ohållbar. Det finns enklare lösningar.
Kommentarer
Läs gärna även Uppsalainitiativets upprop för avveckling av svensk kolkraft.