[Ändring: efter en del kritik för att jag fokuserar på person snarare än sak här så har jag ändrat rubriken och justerat några rader. Se även kommentarerna. Vad gäller mera sakliga diskussioner om klimat kan man läsa mer om det i andra inlägg i denna blogg. Kolla kategorin "klimat".]
Nils Lundgren och Marian Radetzki skriver på Newsmill om sin syn på klimathotet, och det är gamla argument från klimatskeptikerna rakt igenom. Men det roligaste är förstås att det som vanligt är ekonomer (ja, ekonom-snedsträck-politiker då) som ifrågasätter klimatforskning, och med lika svag argumentation som vanligt.
Lundgren och Radetzki har i vanlig ordning valt att avfärda IPCC (en sammanslutning av de främsta forskarna på området som jobbat i åratal med frågan) och istället gjort en egen utredning - dessvärre långt från sina forskningsfält. "Detta är förstås pinsam hybris, en antiintellektuell position", som Stefan Edman skriver i GP.
Anti-intellektuell är också det ständiga tjatet om att skepticism ska driva forskning, inte konsensus. Ingen påstår att konsensus ska driva forskningen framåt - den är ju bara ett resultat av det faktum att väldigt många kommer till samma slutsats från en mängd olika infallsvinklar. Skeptisk ska man vara. Det betyder att man skall skärskåda nya påståenden, inte blunda för data.
Till försvar för sin "skepticism" tar de båda författarna att det finns före detta professorer ("emeritus") som uttalar kritik mot rådande konsensus. Dessa skulle stå friare i tanken än de som är anställda på universiteten. Vad betyder detta? Att om du jobbar aktivt inom ett fält, anställd av ett universitet, så ska du ges lägre trovärdighet än den som är pensionerad? Ska IPCC ignorera en överväldigande bevismassa från aktiva forskare, och lyssna bara till pensionärer? Kan det möjligen vara så att före detta experter har svårare att hänga med i och ta till sig det paradigmskifte som skett, och att de nu känner sig friare att uttala sig obundet av vetenskapens rigida krav?
Klimatforskare skriver sällan kritiska inlägg i ekonomifrågor, av det enkla skälet att de inte kan ämnet. Många ekonomer borde dra lärdom. Ekonomer har för övrigt ett notoriskt taskigt track record när det gäller prognosmakeri även när de håller sig till sitt eget ämne. Det hade varit uppfriskande om de hade accepterat slutsatserna av naturvetenskaplig forskning som de inte förstår sig på, och istället fokuserat på hur ekonomin kan möta kommande utmaningar.
För en längre utredning kring förnekelsemekanismen se inlägget Förnekelsens dynamik på denna blogg. För ett utmärkt svar på Lundgren/Radetzkis inlägg, se Uppsalainitiativet.
Nils Lundgren och Marian Radetzki skriver på Newsmill om sin syn på klimathotet, och det är gamla argument från klimatskeptikerna rakt igenom. Men det roligaste är förstås att det som vanligt är ekonomer (ja, ekonom-snedsträck-politiker då) som ifrågasätter klimatforskning, och med lika svag argumentation som vanligt.
Lundgren och Radetzki har i vanlig ordning valt att avfärda IPCC (en sammanslutning av de främsta forskarna på området som jobbat i åratal med frågan) och istället gjort en egen utredning - dessvärre långt från sina forskningsfält. "Detta är förstås pinsam hybris, en antiintellektuell position", som Stefan Edman skriver i GP.
Anti-intellektuell är också det ständiga tjatet om att skepticism ska driva forskning, inte konsensus. Ingen påstår att konsensus ska driva forskningen framåt - den är ju bara ett resultat av det faktum att väldigt många kommer till samma slutsats från en mängd olika infallsvinklar. Skeptisk ska man vara. Det betyder att man skall skärskåda nya påståenden, inte blunda för data.
Till försvar för sin "skepticism" tar de båda författarna att det finns före detta professorer ("emeritus") som uttalar kritik mot rådande konsensus. Dessa skulle stå friare i tanken än de som är anställda på universiteten. Vad betyder detta? Att om du jobbar aktivt inom ett fält, anställd av ett universitet, så ska du ges lägre trovärdighet än den som är pensionerad? Ska IPCC ignorera en överväldigande bevismassa från aktiva forskare, och lyssna bara till pensionärer? Kan det möjligen vara så att före detta experter har svårare att hänga med i och ta till sig det paradigmskifte som skett, och att de nu känner sig friare att uttala sig obundet av vetenskapens rigida krav?
Klimatforskare skriver sällan kritiska inlägg i ekonomifrågor, av det enkla skälet att de inte kan ämnet. Många ekonomer borde dra lärdom. Ekonomer har för övrigt ett notoriskt taskigt track record när det gäller prognosmakeri även när de håller sig till sitt eget ämne. Det hade varit uppfriskande om de hade accepterat slutsatserna av naturvetenskaplig forskning som de inte förstår sig på, och istället fokuserat på hur ekonomin kan möta kommande utmaningar.
För en längre utredning kring förnekelsemekanismen se inlägget Förnekelsens dynamik på denna blogg. För ett utmärkt svar på Lundgren/Radetzkis inlägg, se Uppsalainitiativet.
Kommentarer
Det är pinsamt att ekonomer inte har större självinsikt och det är häpnadsväckande att folk tar dem på allvar. Men det är klart, vill man inte ändra sina vanor så väljer man väl sina profeter efter vad de säger inte efter vad de kan.
Al Gore utger sig inte för att näpsa klimatforskarna, utan erkänner tvärtom ödmjukt att han som lekman accepterar den så kallade konsensuspositionen.
Det finns med andra ord inget att "diskvalificera".